Denna språkversion av konvergensrapporten innehåller inte alla kapitel. Den fullständiga rapporten finns på engelska på ECB:s webbplats.

1 Inledning

Euron har redan införts i 20 av EU:s 27 medlemsstater. I rapporten granskas sex av de sju medlemsstater som ännu inte har infört den gemensamma valutan, nämligen Bulgarien, Tjeckien, Ungern, Polen, Rumänien och Sverige. Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (fördraget) har dessa länder åtagit sig att införa euron, vilket innebär att de måste sträva efter att uppfylla samtliga konvergenskriterier.^[1] Den sjunde medlemsstaten, Danmark, meddelade 1992 Europeiska unionens råd (rådet) om sin avsikt att inte delta i etapp tre av Ekonomiska och monetära unionen (EMU).^[2] Det innebär att konvergensrapporter för Danmark endast behöver utarbetas om landet begär det. Eftersom ingen sådan begäran har ingetts ingår inte Danmark i denna rapport.

Med denna rapport uppfyller ECB kravet i fördragets artikel 140. Enligt artikel 140 ska ECB och Europeiska kommissionen, minst en gång vartannat år, eller på begäran av en medlemsstat med undantag, rapportera till rådet ”om hur medlemsstaterna med undantag fullgör sina förpliktelser när det gäller att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen”. De sex länder som behandlas i denna rapport har granskats som en del av denna regelbundna granskning som görs vartannat år. Även Europeiska kommissionen har utarbetat en rapport. Båda rapporterna överlämnas parallellt till rådet.

I denna rapport använder ECB samma analysram som i sina tidigare konvergensrapporter. I rapporten undersöks om vart och ett av de sex aktuella länderna har uppnått en hög grad av varaktig ekonomisk konvergens, om den nationella lagstiftningen är förenlig med fördragen och protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken (ECBS-stadgan), samt om de lagstadgade kraven uppfylls av den berörda nationella centralbanken så att den kan bli en integrerad del av Eurosystemet.

Granskningen av utvecklingen vad gäller den ekonomiska konvergensen är starkt beroende av att det statistiska underlaget är tillförlitligt och av god kvalitet. Sammanställningen och redovisningen av statistiken får inte påverkas av politiska överväganden eller politisk inblandning. EU:s medlemsstater har uppmanats att högprioritera kvaliteten och objektiviteten i sin statistik för att säkerställa att det finns ordentliga kontrollsystem när statistiken sammanställs, samt att tillämpa minimistandarder på statistikområdet. Sådana standarder är mycket viktiga för att de nationella statistikmyndigheternas oberoende och objektivitet, liksom möjligheten att ställa dem till svars, ska stärkas. Standarderna är även viktiga för förtroendet för kvaliteten på statistiken över de offentliga finanserna (se kapitel 6).

Sedan den 4 november 2014 finns det ett krav på att de länder vars undantag upphävs måste ansluta sig till den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM) senast den dag landet antar euron.^[3] Från och med denna tidpunkt gäller alla SSM-relaterade rättigheter och skyldigheter för det landet. Det är således mycket viktigt att landet vidtar de förberedelser som behövs. Framför allt blir banksystemet i den medlemsstat som går med i euroområdet, och följaktligen i SSM, föremål för en samlad bedömning.^[4] I dag är Bulgarien den enda medlemsstat som deltar i SSM genom ett nära samarbete som har upprättats med ECB som ett led i landets ambition att gå med i bankunionen och växelkursmekanismen (ERM2) samtidigt.^[5] Ramarna för det nära samarbetet med Българска народна банка (Bulgariens nationella centralbank) trädde i kraft den 1 oktober 2020 efter att de obligatoriska förutsättningarna vad gäller tillsyn och lagar hade uppfyllts. Den dagen tog ECB på sig ansvaret för i) den direkta tillsynen över betydande institut i Bulgarien, ii) de gemensamma förfarandena för alla enheter under tillsyn och iii) den indirekta tillsynen över mindre betydande institut, som fortsatte att stå under den nationella tillsynsmyndighetens direkta tillsyn. ECB:s banktillsyn och Българска народна банка (Bulgariens nationella centralbank) har samarbetat väldigt tätt för att se till att den nationella behöriga myndighetens inträde i SSM skulle förlöpa så smidigt som möjligt.^[6]

Denna rapport är uppbyggd på följande sätt: I kapitel 2 beskrivs den ram som används för att undersöka ekonomisk och rättslig konvergens. I kapitel 3 ges en allmän översikt över de viktigaste aspekterna vad gäller ekonomisk konvergens. Kapitel 4 innehåller landsammanfattningar med huvudresultaten från granskningen av den ekonomiska och rättsliga konvergensen. I kapitel 5 beskrivs mer ingående graden av ekonomisk konvergens i de sex granskade EU-medlemsstaterna. I kapitel 6 ges en översikt över konvergensindikatorerna och den statistiska metod som används för att sammanställa dem. I kapitel 7 undersöks slutligen hur väl den nationella lagstiftningen i de granskade medlemsstaterna, inklusive deras nationella centralbankers stadgar, överensstämmer med artiklarna 130 och 131 i fördraget.

2 Analysram

2.1 Ekonomisk konvergens

ECB använder en gemensam analysram för att undersöka graden av ekonomisk konvergens i EU-medlemsstater som har för avsikt att införa euron. Denna analysram, som har använts på ett konsekvent sätt i alla Europeiska monetära institutets (EMI) och ECB:s konvergensrapporter, utgår för det första från fördragets bestämmelser om utvecklingen av priser, budgetsaldon, skuldkvoter, växelkurser, långa räntor samt andra faktorer som är relevanta för ekonomisk integration och konvergens samt från hur dessa bestämmelser tillämpas av ECB. Som utgångspunkt används för det andra även en rad andra tillbaka- och framåtblickande ekonomiska indikatorer som anses viktiga för en detaljerad granskning av konvergensens varaktighet. Vissa delar i denna ram har förbättrats sedan ramen började användas. Granskningen av en medlemsstat utifrån alla dessa faktorer ger även viktig information som är bra att ha för att säkerställa att medlemsstatens integration i euroområdet kan åstadkommas utan större svårigheter. I rutorna 1 till 5 nedan beskrivs de rättsliga bestämmelserna, och där finns också metodinformation som visar hur ECB tillämpar dessa bestämmelser.

För att säkerställa kontinuitet och likabehandling utgår denna rapport från de principer som har fastställts i ECB:s tidigare rapporter. ECB (och dessförinnan EMI) följer ett antal vägledande principer i sin tillämpning av konvergenskriterierna. Den första principen är att varje kriterium tolkas och tillämpas strikt. Detta motiveras av att kriteriernas huvudsyfte är att bara de medlemsstater med ekonomiska förutsättningar för att upprätthålla prisstabilitet och euroområdets sammanhållning kan delta. Den andra principen är att konvergenskriterierna utgör en sammanhängande helhet, där alla kriterier måste uppfyllas. I fördraget ges kriterierna samma tyngd och det finns ingen inbördes rangordning. Den tredje principen är att konvergenskriterierna måste uppfyllas på grundval av aktuella uppgifter, inte prognoser. Den fjärde principen är att tillämpningen av konvergenskriterierna ska vara konsekvent, öppen och enkel. Vid bedömningen av om konvergenskriterierna uppfylls är dessutom varaktighet en viktig faktor eftersom konvergenskriterierna ska uppfyllas fortlöpande och inte bara vid en viss tidpunkt. Därför görs en noggrann undersökning av konvergensens varaktighet när de enskilda länderna granskas.

Utifrån ovanstående granskas den ekonomiska utvecklingen i de berörda länderna i ett tillbakablickande perspektiv som i princip omfattar de senaste tio åren. Detta gör det lättare att bedöma i vilken mån dagens förhållanden är resultatet av verkliga strukturanpassningar, vilket i sin tur bör leda till en bättre bedömning av den ekonomiska konvergensens varaktighet.

Vidare betraktas utvecklingen i görligaste mån i ett framåtblickande perspektiv. I detta sammanhang läggs särskild vikt vid att den gynnsamma ekonomiska utvecklingens varaktighet i hög grad baseras på en välavvägd och långsiktig politik för att hantera befintliga och framtida utmaningar. En stark förvaltning, sunda institutioner och hållbara offentliga finanser är också viktiga för prisstabilitet och varaktig produktionstillväxt på medellång till lång sikt. Överlag betonas att hållbar ekonomisk konvergens är avhängig av både ett starkt utgångsläge, sunda institutioner, motståndskraft mot störningar och en väl avvägd politik när euron väl har antagits.

Den gemensamma analysramen tillämpas enskilt på de sex granskade EU-medlemsstaterna. Dessa granskningar inriktas på utvecklingen i varje medlemsstat var för sig, i enlighet med artikel 140 i fördraget.

Stoppdatum för den statistik som ingår i denna konvergensrapport var den 19 juni 2024. Den statistik som används i bedömningen av konvergenskriterierna tillhandahålls av Europeiska kommissionen (se kapitel 6 samt tabeller och diagram), i samarbete med ECB beträffande växelkurser och långa räntor. I överenskommelse med kommissionen är referensperioden för prisstabilitetskriteriet och kriteriet om långa räntor från juni 2023 till maj 2024. För växelkurserna är referensperioden från den 20 juni 2022 till den 19 juni 2024. Historiska uppgifter om de offentliga finansernas ställning omfattar perioden fram till och med 2023. Hänsyn tas även till prognoser från olika källor och annan information som är relevant för den framåtblickande bedömningen av konvergensens varaktighet. Kommissionens ekonomiska vårprognos 2024 och rapporten om förvarningsmekanismen 2024, vilka också beaktas i denna rapport, publicerades den 15 maj 2024 respektive den 21 november 2023. Denna rapport antogs av ECB-rådet den 21 juni 2024.

I denna konvergensrapport beaktas även de effekter som det ryska anfallskriget mot Ukraina har på konvergensbedömningen. Energipriserna, särskilt för gas, hade börjat stiga kraftigt redan 2021, delvis för att Ryssland begränsade gasförsörjningen till Europa. Rysslands invasion av Ukraina i slutet av februari 2022 förvärrade uppgången i energi- och livsmedelspriser, vilket satte betydande press på de offentliga finanserna och förorsakade störningar i handeln och ökad osäkerhet. Dessa konsekvenser slog till mot EU medan unionen fortfarande höll på att återhämta sig från covid-19-pandemin. Länder som var mer beroende av energi från Ryssland, eller som tidigare hade haft starkare handelsförbindelser med Ryssland, påverkades mer än andra. Med tanke på det relativt korta tidsspannet är det svårt att dra några säkra slutsatser om vilka konsekvenserna för konvergensutvecklingen kan bli på medellång till lång sikt, vilket också beror på hur Rysslands krig mot Ukraina utvecklar sig framöver och andra geopolitiska händelser. Den framåtblickande delen av konvergensbedömningen är nu därför osäkrare än den brukar vara.

Bestämmelserna om prisutveckling och ECB:s tillämpning av dem beskrivs i ruta 1.

Den genomsnittliga HIKP-inflationen under den tolv månader långa referensperioden från juni 2023 till maj 2024 granskas mot bakgrund av landets ekonomiska resultat i termer av prisstabilitet under de senaste tio åren. Det gör att varaktigheten i prisutvecklingen i det land som granskas kan undersökas mer i detalj. I detta sammanhang läggs stor uppmärksamhet vid penningpolitikens inriktning, särskilt huruvida de monetära myndigheterna har haft som huvudmål att uppnå och upprätthålla prisstabilitet, samt vid hur andra delar av den ekonomiska politiken har bidragit till detta mål. Därutöver beaktas hur effekterna av det makroekonomiska läget har påverkat förutsättningarna att uppnå prisstabilitet. Prisutvecklingen granskas mot bakgrund av förhållandena på utbuds- och efterfrågesidan, med fokus på faktorer som enhetsarbetskostnader och importpriser. Därutöver beaktas pristrender i andra relevanta prisindex. Sett ur ett framåtblickande perspektiv ges en bild av inflationsutvecklingen under de närmaste åren. Här ingår även prognoser från viktiga internationella organisationer och marknadsaktörer. Vidare diskuteras institutionella och strukturella aspekter som är av betydelse för att upprätthålla en miljö som främjar prisstabilitet när euron väl har införts.

Vad gäller de offentliga finansernas utveckling beskrivs de rättsliga bestämmelserna och ECB:s tillämpning av dessa, samt bestämmelserna rörande förfarandefrågor, i ruta 2.

För att bedöma hållbarheten i de offentliga finanserna granskas utfallet för referensåret 2023 mot bakgrund av utvecklingen i den berörda medlemsstaten under de senaste tio åren. Först undersöks utvecklingen av underskottskvoten. Det bör erinras om att förändringen av ett lands årliga underskottskvot normalt påverkas av flera underliggande krafter. Denna påverkan kan delas in dels i ”cykliska effekter”, som handlar om hur underskott påverkas av förändringar i konjunkturcykeln, dels i ”icke-cykliska effekter”, som ofta anses spegla strukturella eller permanenta justeringar av finanspolitiken. Sådana icke-cykliska effekter som kvantifieras i denna rapport kan dock inte enbart anses avspegla strukturella förändringar av budgetställningen, eftersom de omfattar tillfälliga effekter på budgetsaldot som härrör från effekter av både politiska åtgärder och särskilda faktorer.

Vidare bedöms utvecklingen av den offentliga sektorns skuldkvot under denna period samt bakomliggande faktorer. Dessa faktorer är skillnaden mellan tillväxten i nominell BNP och räntorna, det primära saldot och underskotts-/skuldjusteringen. Ett sådant perspektiv kan ge närmare information om i vilken grad det makroekonomiska läget, särskilt kombinationen av tillväxt och räntor, har påverkat skuldutvecklingen. Hänsyn tas också till den offentliga skuldens struktur, särskilt andelen skuld med kort löptid och andelen skuld i utländsk valuta och hur dessa andelar utvecklas. En jämförelse av dessa andelar med den aktuella skuldkvoten kan belysa budgetsaldots känslighet för ränte- och växelkursförändringar.

Under perioden 2020–2023 var undantagsregeln i stabilitets- och tillväxtpakten aktiverad. På så sätt kunde länderna inom ramen för pakten vidta de politiska samordningsåtgärder som var nödvändiga till följd av pandemin och Rysslands invasion av Ukraina. Framför allt kunde de avvika från de normalt gällande budgetkraven.

I april 2024 började en reformerad stabilitets- och tillväxtpakt att gälla, där reglerna för att inleda förfarandet vid alltför stort underskott på grund av skuldsättning har ändrats. De nya reglerna ska se till att statsskulden hålls på hållbara nivåer och att finanspolitiken används för att jämna ut konjunktursvängningarna, att budgetpolitiken blir mer medellångsiktig och att de enskilda medlemsstaterna ska ha större egenansvar för regelverket. Enligt reglerna kan även reformer, investeringar och hållbarhet i de offentliga finanserna stärka varandra och bör därför främjas. Slutligen ska reglerna säkerställa effektivare kontroll av att regelverket efterlevs^[12]. Reglerna för att inleda ett förfarande vid alltför stort underskott på grund av underskott är i princip oförändrade, medan reglerna för att inleda ett förfarande vid alltför stora underskott på grund av skuldsättning har ändrats så som beskrivs i ruta 2. Under 2024 har dock inga underskottsförfaranden inletts på grund av skuldnivåer utifrån 2023 års utfall eftersom de nationella finans- och strukturpolitiska planerna enligt EU:s reformerade finanspolitiska ramverk inte kommer att offentliggöras förrän hösten 2024 och då handla om de finanspolitiska strategierna från och med 2025.

Vad gäller det framåtblickande perspektivet har aktuella prognoser från Europeiska kommissionen för 2024–2025 och bedömningen av långsiktiga hot mot skuldsättningens hållbarhet beaktats. Här ingår särskilt utsikterna för budgetsaldon och skuldkvoter med den nu förda finanspolitiken. Vidare framhålls långsiktiga utmaningar vad gäller hållbarheten i den offentliga sektorns finanser och omfattande områden för konsolidering, särskilt sådana som rör ofonderade offentliga pensionssystem mot bakgrund av demografiska förändringar och eventualförpliktelser som den offentliga sektorn åtagit sig. Till skillnad från tidigare år omfattar bedömningen inte ländernas medellångsiktiga budgetplaner, som beskrivs i de årliga konvergensprogrammen. Det beror på att länderna enligt de nya finanspolitiska reglerna ska lägga fram sina detaljerade medellångsiktiga budgetplaner som en del i sina nationella finans- och strukturpolitiska planer, som inte ska vara färdiga förrän någonstans kring den 20 september 2024. I dessa planer ska en nettoutgifternas utveckling under minst en fyraårsperiod anges och regeringens finanspolitiska strategier från och med 2025 beskrivas.

Bestämmelserna om växelkursutvecklingen och ECB:s tillämpning av dem beskrivs i ruta 3.

Förutom deltagande i ERM2 och utvecklingen av den nominella växelkursen mot euron under referensperioden görs en kortfattad genomgång av de faktorer som är relevanta för den aktuella växelkursens hållbarhet. Detta sker utifrån utvecklingen av de reala effektiva växelkurserna, bytesbalansen, kapitalbalansen och de finansiella posterna i betalningsbalansen. En granskning görs också av utvecklingen av bruttoutlandsskulden och den finansiella nettoställningen mot utlandet under en längre period. I avsnittet om växelkursutveckling beaktas även i vilken utsträckning landet har integrerats med euroområdet. Detta bedöms både vad gäller extern handelsintegration (export och import) och finansiell integration. I avsnittet om växelkursutveckling rapporteras slutligen om det undersökta landet under den tvååriga referensperioden har erhållit likviditetsstöd från en centralbank eller betalningsbalansstöd. Både faktiskt stöd och stöd i förebyggande syfte tas i beaktande.

Bestämmelserna om de långa räntornas utveckling och hur de tillämpas av ECB beskrivs i ruta 4.

Som redan nämnts hänvisar fördraget uttryckligen till ”varaktigheten i konvergensen” såsom den kommer till uttryck i den långfristiga räntenivån. Utvecklingen under referensperioden från juni 2023 till maj 2024 granskas därför mot bakgrund av de långa räntornas utveckling under de senaste tio åren (eller den tidsperiod för vilken uppgifter finns att tillgå) och mot bakgrund av de viktigaste faktorerna bakom skillnaderna gentemot de långa räntornas genomsnitt i euroområdet. Under referensperioden kan höga landspecifika riskpremier i flera euroländer delvis återspeglas i den genomsnittliga långa räntan för euroområdet. Därför används även räntan på statsobligationer med AAA-rating i euroområdet (dvs. den långa räntan för euroområdets AAA-räntekurva, vilket inkluderar euroländerna med AAA-rating) i jämförelsesyfte. Som bakgrund till denna analys innehåller rapporten också information om finansmarknadens storlek och utveckling. Detta baseras på tre olika indikatorer (utestående belopp av skuldförbindelser utgivna av icke-finansiella företag, börsvärdet och MFI-kreditgivning till den inhemska icke-finansiella privata sektorn) vilka tillsammans mäter storleken på finansmarknaden.

I enlighet med artikel 140.1 i fördraget ska slutligen flera andra relevanta faktorer beaktas i denna rapport (se ruta 5). I enlighet med artikel 121.6 i fördraget trädde därför en utökad ram för ekonomisk styrning i kraft den 13 december 2011 för att säkerställa en fastare samordning av den ekonomiska politiken och en varaktig konvergens mellan medlemsstaternas ekonomiska utfall. I ruta 5 nedan beskrivs kort dessa bestämmelser och hur de ovannämnda ytterligare faktorerna beaktas i den bedömning av konvergensen som ECB genomför.

2.2 Förenlighet mellan nationell lagstiftning och fördraget

2.2.1 Inledning

Enligt artikel 140.1 i fördraget ska ECB (och Europeiska kommissionen) minst en gång vartannat år, eller på begäran av en medlemsstat med undantag, rapportera till rådet om hur medlemsstaterna med undantag fullgör sina förpliktelser när det gäller att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen. Dessa rapporter ska innehålla en granskning av i vilken utsträckning den nationella lagstiftningen i varje medlemsstat med undantag, inklusive stadgan för dess nationella centralbank, är förenlig med artiklarna 130 och 131 i fördraget och de relevanta artiklarna i stadgan. Denna skyldighet enligt fördraget som gäller för medlemsstater med undantag kallas även för ”rättslig konvergens”.

När ECB bedömer den rättsliga konvergensen är den inte begränsad till en bokstavstolkning av den nationella lagstiftningen utan kan också beakta huruvida de relevanta bestämmelserna genomförts i överensstämmelse med andemeningen i fördragen och stadgan. ECB granskar särskilt tecken som kan tyda på att press utövas på de beslutande organen i en medlemsstats nationella centralbank – detta skulle vara oförenligt med fördragets andemening avseende centralbanksoberoende.

ECB anser också att de nationella centralbankernas beslutande organ måste fungera väl och deras arbete präglas av kontinuitet. I detta avseende måste de relevanta myndigheterna i en medlemsstat framför allt vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att en efterträdare utnämns i tid om vakans uppstår inom något av den nationella centralbankens beslutande organ^[15].

ECB granskar utvecklingen noga innan en positiv slutlig bedömning görs som slår fast att en medlemsstats nationella lagstiftning är förenlig med fördraget och stadgan.

Medlemsstater med undantag och rättslig konvergens

Bulgarien, Tjeckien, Ungern, Polen, Rumänien och Sverige vars lagstiftning granskas i denna rapport, har en ställning som medlemsstater med undantag, d.v.s. de har ännu inte infört euron. Sverige erhöll ställning som en medlemsstat med undantag genom ett beslut av rådet i maj 1998^[16]. Vad gäller de andra medlemsstaterna stadgar artiklarna 4^[17] och 5^[18] i respektive akt om villkoren för anslutning att var och en av dessa medlemsstater ska delta i den ekonomiska och monetära unionen från och med dagen för anslutningen som medlemsstat med undantag i enlighet med artikel 139 i fördraget.

Denna rapport omfattar inte Danmark som är en medlemsstat med en särskild ställning som ännu inte har infört euron. Enligt protokoll (nr 16) om vissa bestämmelser angående Danmark, som är bifogat fördragen, har Danmark, mot bakgrund av den danska regeringens anmälan den 3 november 1993 till rådet, ett undantag och förfarandet för att upphäva undantaget kommer endast att inledas på Danmarks begäran. Eftersom artikel 130 i fördraget är tillämpligt på Danmark måste Danmarks Nationalbank uppfylla kravet på oberoende. I EMI:s konvergensrapport från 1998 konstaterades att detta krav var uppfyllt. Till följd av Danmarks särskilda ställning har det inte gjorts någon ny bedömning av den danska konvergensen sedan 1998. Fram till dess att Danmark meddelar rådet att man har för avsikt att införa euron, behöver Danmarks Nationalbank inte rättsligen integreras i Eurosystemet och dansk lagstiftning behöver inte anpassas.

Syftet med att granska den rättsliga konvergensen är att underlätta rådets beslut huruvida medlemsstater fullgör "sina förpliktelser när det gäller att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen” (artikel 140.1 i fördraget). På det rättsliga området gäller sådana villkor särskilt centralbankernas oberoende och de nationella centralbankernas rättsliga integrering i Eurosystemet.

Den rättsliga bedömningen

Den rättsliga bedömningen följer i stort sett strukturen i ECB:s och EMI:s tidigare rapporter om rättslig konvergens^[19].

Granskningen av den nationella lagstiftningens förenlighet görs mot bakgrund av lagstiftning som antagits före den 27 mars 2024.

2.2.2 Anpassningens omfattning

Områden för anpassning

För att identifiera de områden där den nationella lagstiftningen måste anpassas, bedöms följande frågor:

• Förenlighet med bestämmelserna om oberoende för de nationella centralbankerna, medlemmarna av deras beslutande organ samt deras centralbankschefer samt enligt fördraget (artikel 130) och stadgan (artiklarna 7 och 14.2).
• Förenlighet med bestämmelserna om sekretess (artikel 37 i stadgan).
• Förenlighet med förbuden mot monetär finansiering (artikel 123 i fördraget) och positiv särbehandling (artikel 124 i fördraget).
• Förenlighet med den enhetliga stavning av euron som krävs enligt EU-rätten.
• De nationella centralbankernas rättsliga integrering i Eurosystemet (särskilt när det gäller artiklarna 12.1 och 14.3 i stadgan).

”Förenlighet” kontra ”harmonisering”

Enligt artikel 131 i fördraget måste den nationella lagstiftningen vara ”förenlig” med fördragen och stadgan, en eventuell oförenlighet måste därför åtgärdas. Denna skyldighet påverkas varken av det faktum att fördragen och stadgan har företräde framför den nationella lagstiftningen eller av arten av oförenlighet.

Kravet på att den nationella lagstiftningen ska vara ”förenlig” innebär inte att fördraget kräver att de nationella centralbankernas stadgar måste ”harmoniseras”, varken sinsemellan eller med stadgan. Nationella särdrag får bestå, förutsatt att de inte påverkar EU:s exklusiva behörighet i monetära frågor som oåterkalleligen överförs till EU. Enligt artikel 14.4 i stadgan får de nationella centralbankerna utföra andra uppgifter än de som anges i stadgan förutsatt att de inte strider mot ECBS mål och funktioner^[20]. Bestämmelser i en nationell centralbanks stadga som tillåter sådana ytterligare uppgifter är ett exempel där skillnader får bestå. Med ”förenlig” menas att den nationella lagstiftningen och de nationella centralbankernas stadgar måste anpassas så att de inte står i strid med fördragen och stadgan samt för att säkerställa att de nationella centralbankerna i erforderlig utsträckning kan integreras i ECBS. I synnerhet måste alla bestämmelser som inkräktar på en nationell centralbanks oberoende, så som denna definieras i fördraget, och på dess roll som en integrerad del av ECBS anpassas. Det räcker därför inte att bara förlita sig på att unionsrätten har företräde framför den nationella lagstiftningen för att uppnå detta mål.

Skyldigheten enligt artikel 131 i fördraget gäller endast bristande förenlighet med fördragen och stadgan. Emellertid bör även nationell lagstiftning som är oförenlig med EU:s sekundärrätt och har betydelse för de områden som granskas i denna konvergensrapport anpassas till denna sekundärrätt. EU-rättens företräde påverkar inte skyldigheten att anpassa den nationella lagstiftningen. Detta generella krav framgår inte bara av artikel 131 i fördraget utan också av rättspraxis från Europeiska unionens domstol^[21].

Varken fördragen eller stadgan föreskriver det sätt på vilket den nationella lagstiftningen ska anpassas. Förenlighet med fördrag och stadga kan uppnås genom att upphäva nationell lagstiftning som är oförenlig med EU-rätt eller genom att hänvisa till fördrag och stadga samt, i undantagsfall, genom att införliva bestämmelser från fördrag och stadga i den nationella lagstiftningen och hänvisa till deras ursprung, med beaktande av följande:

Normal ska man undvika att återge unionsrättens relevanta bestämmelser som är direkt tillämpliga i en medlemsstats rättsordning genom att använda samma språk^[22]. Att reproducera lagstiftning kan skapa osäkerhet både om de tillämpliga bestämmelsernas rättsliga karaktär och ursprung samt även om när de träder i kraft. Detta skulle inte vara förenligt med principen om enhetlig tillämpning och tolkning av unionsrätten i hela unionen^[23]. Om man i en nationell bestämmelse använder en annan språklig formulering än den som används i den relevanta unionslagstiftningen, skapar man ny reglering. I enlighet med artikel 2.1 i fördraget förhindrar unionens exklusiva befogenhet i frågor som rör den monetära politiken att medlemsstaterna antar bestämmelser som, mot bakgrund av deras syfte och innehåll, skapar rättsregler för användningen av euron som gemensam valuta, såvida inte medlemsstaterna har bemyndigats att göra detta^[24]. I detta sammanhang är begreppet monetär politik inte begränsat till dess operativa genomförande som enligt artikel 127.2 första strecksatsen i fördraget är en av Eurosystemets grundläggande uppgifter. Den har också en rättslig dimension som syftar till att garantera eurons status som gemensam valuta^[25].

I undantagsfall får man återge unionsrättens relevanta bestämmelser som är direkt tillämpliga i en medlemsstats rättsordning genom att använda samma språk för att skapa konsekvens och för att göra dem begripliga för de personer som omfattas av dem. Om det föreligger ett undantagsfall som tillåter att man återger unionsrättens relevanta bestämmelser som är direkt tillämpliga bör dessa bestämmelser återges exakt och ordalydelsen bör inte ändras^[26]. Dessutom bör bestämmelserna endast återges i den mån det är motiverat med hänsyn till omständigheterna. Något sådant undantagsfall föreligger dock inte när direkt tillämpliga bestämmelser i unionsrätten är tillräckligt sammanhängande och omfattande, vilket gör det onödigt att upprepa eller återge dem i nationell lagstiftning^[27]. När direkt tillämpliga bestämmelser i unionsrätten endast är relevanta inom de områden som omfattas av den nationella lagstiftningen behöver dessa bestämmelser inte nämnas i den nationella lagstiftningen. Om nationell rätt av ovannämnda skäl med nödvändighet återger direkt tillämpliga bestämmelser i unionsrätten, bör den göra detta på ett uttryckligt sätt och klargöra att bestämmelserna antingen är "i enlighet med" eller "i överensstämmelse med" relevanta bestämmelser i unionsrätten, när de senare endast återges för att infoga den nationella lagstiftningen i ett större sammanhang, eller "utan att det påverkar tillämpningen av" de relevanta bestämmelserna i unionsrätten, i fall då en nationell myndighet utövar resterande befogenheter som går utöver dem som utövas inom ECBS och Eurosystemet^[28].

För att uppnå och upprätthålla den nationella lagstiftningens förenlighet med fördragen och stadgan, ska därutöver ECB höras av EU:s institutioner och av medlemsstaterna om varje förslag till rättsregler inom ECB:s behörighetsområde, i enlighet med artiklarna 127.4 och 282.5 i fördraget och artikel 4 i stadgan. I rådets beslut 98/415/EG av den 29 juni 1998 om nationella myndigheters samråd med Europeiska centralbanken rörande förslag till rättsregler^[29] krävs uttryckligen att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa denna skyldighet.

2.2.3 De nationella centralbankernas oberoende

När det gäller centralbankernas oberoende krävdes att den nationella lagstiftningen i de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004, 2007 eller 2013 skulle anpassas för att uppfylla de relevanta bestämmelserna i fördraget och stadgan och vara i kraft den 1 maj 2004, 1 januari 2007 respektive den 1 juli 2013^[30]. Vad gäller Sverige skulle alla nödvändiga anpassningar ha varit i kraft vid inrättandet av ECBS den 1 juni 1998.

Centralbanksoberoende

I november 1995 upprättade EMI en förteckning över de aspekter på centralbanksoberoendet (se EMI:s konvergensrapport från 1998 för en närmare beskrivning) som kom att ligga till grund för bedömningen av medlemsstaternas nationella lagstiftning vid den tidpunkten, särskilt av de nationella centralbankernas stadgar. Konceptet centralbanksoberoende omfattar olika typer av oberoende som måste bedömas separat, nämligen funktionellt, institutionellt, personligt och finansiellt oberoende. Under de senaste åren har analysen av dessa aspekter av centralbanksoberoendet finslipats genom yttranden som ECB har antagit. Dessa aspekter ligger till grund för bedömningen av vilken konvergensnivå den nationella lagstiftningen för medlemsstater med undantag uppnått i förhållande till fördragen och stadgan.

Funktionellt oberoende

Centralbanksoberoende är inte ett mål i sig utan bidrar snarare till att uppnå ett tydligt formulerat mål som ska ha företräde framför varje annat mål. Funktionellt oberoende kräver att varje nationell centralbanks huvudmål är fastställt på ett tydligt och rättssäkert sätt och är helt i linje med huvudmålet prisstabilitet som fastställs i fördraget. Detta mål uppnås genom att den nationella centralbanken ges nödvändiga medel och instrument för att, oberoende av andra myndigheter, uppnå detta mål. Kravet i fördraget om centralbanksoberoende speglar den allmänna uppfattningen att huvudmålet att upprätthålla prisstabilitet bäst uppnås genom en helt oberoende institution med ett klart definierat mandat. Centralbanksoberoende är fullt förenligt med att de nationella centralbankerna hålls ansvariga för sina beslut – detta är en viktig aspekt för att stärka förtroendet för deras oberoende ställning. Detta omfattar öppenhet och dialog med tredje parter.

Det framgår inte klart av fördraget vid vilken tidpunkt de nationella centralbankerna i medlemsstater med undantag måste uppfylla huvudmålet att upprätthålla prisstabilitet i enlighet med artiklarna 127.1 och 282.2 i fördraget samt artikel 2 i stadgan. För de medlemsstater som anslöt sig till EU efter det datum då euron infördes i EU är det inte klart huruvida denna ska gälla från den dag då medlemsstaterna anslöt sig eller från den dag då de inför euron. Även om artikel 127.1 i fördraget inte är tillämplig på medlemsstater med undantag (se artikel 139.2 c i fördraget) gäller dock artikel 2 i stadgan för sådana medlemsstater (se artikel 42.1 i stadgan). ECB anser att de nationella centralbankernas skyldighet att ha prisstabilitet som sitt huvudmål gäller från den 1 juni 1998 i Sveriges fall, och från den 1 maj 2004, 1 januari 2007 respektive den 1 juli 2013 för de medlemsstater som anslöt sig till EU vid dessa tidpunkter. Denna slutsats grundas på det faktum att en av de vägledande principerna för unionen, nämligen prisstabilitet (enligt artikel 119 i fördraget), även gäller för medlemsstater med undantag. Den grundas också på fördragets mål att alla medlemsstater ska sträva efter makroekonomisk konvergens, inbegripet prisstabilitet, vilket är motivet för dessa regelbundna rapporter från ECB och kommissionen. Slutsatsen grundas även på det underliggande motivet för centralbanksoberoende, som bara är motiverat om det övergripande målet att upprätthålla prisstabilitet har företräde.

Landsbedömningarna i denna rapport baseras på slutsatserna avseende tidpunkten för skyldigheten för de nationella centralbankerna i medlemsstater med undantag att ha prisstabilitet som huvudmål.

Institutionellt oberoende

I artikel 130 i fördraget och artikel 7 i stadgan finns hänvisningar till principen om institutionellt oberoende. Dessa två artiklar förbjuder uttryckligen att de nationella centralbankerna och medlemmar av deras beslutande organ begär eller tar emot instruktioner från EU:s institutioner eller organ, från medlemsstaternas regeringar eller från något annat organ. Dessutom är det förbjudet för EU:s institutioner, organ och byråer samt medlemsstaternas regeringar att söka påverka medlemmarna av de nationella centralbankernas beslutande organ vars beslut kan påverka de nationella centralbankernas fullgörande av sina ECBS-relaterade uppgifter. För att den nationella lagstiftningen ska spegla artikel 130 i fördraget och artikel 7 i stadgan, bör den återspegla båda förbuden och inte begränsa tillämpningsområdet^[31]. Erkännandet att centralbanker har ett sådant oberoende medför inte att de undantas från alla rättsliga bestämmelser och skyddar dem från varje form av lagstiftning.^[32]

Oavsett om den nationella centralbanken är ett statligt ägt organ, ett särskilt offentligrättsligt organ eller ett aktiebolag finns det en risk att ägaren kan påverka centralbankens beslut beträffande ECBS-relaterade uppgifter genom sitt ägande^[33]. Sådan påverkan kan, oavsett om den sker till följd av aktieägarnas rättigheter eller på annat sätt, få konsekvenser för den nationella centralbankens oberoende och bör därför inskränkas i lag.

Den rättsliga ramen för centralbankerna måste vara så utformad att den utgör en långsiktigt stabil grund för centralbankernas verksamhet. Frekventa ändringar av det institutionella ramverket för en nationell centralbank, med följder för dess organisation och styrning, kan få negativa konsekvenser för den nationella centralbankens institutionella oberoende^[34].

Det institutionella oberoendet ska också upprätthållas i nödlägen. Endast om de förutsättningar som avses i artikel 347 i fördraget är uppfyllda kan nationella myndigheter vara berättigade att, tillfälligt och exceptionellt, utöva befogenheter som uteslutande faller inom ECBS behörighet. Den avgörande tidpunkten för denna bedömning är då åtgärden antas. Eftersom artikel 347 i fördraget avser exceptionella situationer bör medlemsstaterna undvika att anta inskränkande lagstiftning om de förutsättningar som avses i artikel 347 i fördraget inte är uppfyllda^[35].

Förbud mot att ge instruktioner

Utomstående parter får inte ge instruktioner till nationella centralbanker, deras beslutande organ eller dessa organs medlemmar – detta är oförenligt med fördraget och stadgan i alla frågor som rör ECBS-relaterade uppgifter.

Om en nationell centralbank är delaktig i åtgärder som vidtas för att öka den finansiella stabiliteten måste detta vara förenligt med fördraget, d.v.s. den nationella centralbankens agerande ska vara förenligt med dess funktionella, institutionella och finansiella oberoende, så att det säkerställs att den kan utföra sina uppgifter enligt fördraget och stadgan^[36]. Om nationell lagstiftning ger en nationell centralbank uppgifter som går utöver en rådgivande roll och ger den ytterligare uppgifter, måste man säkerställa att dessa uppgifter inte negativt påverkar den nationella centralbankens möjligheter att utföra sina ECBS-relaterade uppgifter ur ett operationellt och finansiellt perspektiv^[37]. Om representanter för de nationella centralbankerna dessutom ingår i gemensamma beslutande tillsynsorgan eller andra myndigheter, skulle man behöva överväga skyddsklausuler i fråga om det personliga oberoendet för medlemmarna av den nationella centralbankens beslutande organ^[38].

Förbud mot att godkänna, upphäva, ogiltigförklara eller uppskjuta beslut

Rätten för utomstående parter att godkänna, upphäva, ogiltigförklara eller uppskjuta en nationell centralbanks beslut är oförenlig med fördraget och stadgan i den mån det gäller ECBS-relaterade uppgifter^[39].

Förbud mot att granska beslut på rättsliga grunder

En rätt för andra organ än oberoende domstolar att på rättsliga grunder granska beslut som rör utförandet av ECBS-relaterade uppgifter är oförenlig med fördraget och stadgan, eftersom utförandet av dessa uppgifter inte får omprövas på politisk nivå. En rätt för en centralbankschef att på rättsliga grunder upphäva genomförandet av ett beslut som fattats av ECBS eller en nationell centralbanks beslutande organ, och därefter överlämna det till ett politiskt organ för slutligt beslut, motsvarar en begäran om instruktioner från utomstående parter.

Förbud mot att delta i en nationell centralbanks beslutande organ med rösträtt

Ett deltagande av företrädare för utomstående parter i en nationell centralbanks beslutande organ med rösträtt i frågor som rör utförandet av den nationella centralbankens ECBS-relaterade uppgifter är oförenligt med fördraget och stadgan, även om denna röst inte är avgörande^[40]. Sådant deltagande, även utan rösträtt, är oförenligt med fördraget och stadgan, om ett sådant deltagande påverkar de beslutsfattande organens utförande av ECBS-relaterade uppgifter eller kan medföra att ECBS sekretessregler inte efterlevs^[41].

Förbud mot samråd inför en nationell centralbanks beslut

En uttrycklig lagstadgad skyldighet för en nationell centralbank att konsultera utomstående parter i förväg om sina beslut ger de senare en formell mekanism att påverka det slutliga beslutet och är därför oförenlig med fördraget och stadgan.

En dialog mellan en nationell centralbank och utomstående parter är däremot förenlig med centralbanksoberoende, även när den grundas på lagstadgade skyldigheter att tillhandahålla information och utbyta åsikter, om

• detta inte påverkar oberoendet hos medlemmarna av den nationella central-bankens beslutande organ,
• centralbankschefens särskilda ställning som medlem av ECB:s beslutsfattande organ respekteras fullt ut, och
• kraven på sekretess enligt stadgan iakttas^[42].

Ansvarsfrihet för medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ

Lagstadgade bestämmelser som ger utomstående parter (t.ex. regeringen) rätt att bevilja medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ ansvarsfrihet avseende deras uppgifter (t.ex. när det gäller räkenskaperna) bör innehålla lämpliga regler som säkerställer att en sådan befogenhet inte inkräktar på möjligheten för denna medlem att oberoende fatta beslut om ECBS-relaterade uppgifter (eller genomföra sådana beslut som fattats på ECBS-nivå). Det rekommenderas att en uttrycklig bestämmelse om detta tas med i den nationella centralbankens stadga.

Personligt oberoende

Artikel 130 i fördraget och artiklarna 7 och 14.2 i stadgan stärker centralbanksoberoendet ytterligare vad gäller centralbankschefer och medlemmar i de nationella centralbankernas beslutande organ. Centralbankscheferna är medlemmar av ECB:s allmänna råd och blir medlemmar i ECB-rådet när deras medlemsstat inför euron. Centralbankschefer kan inte anses företräda en medlemsstat när de utför sina uppgifter som medlemmar i ECB-rådet eller i ECB:s allmänna råd^[43]. Enligt artikel 14.2 i stadgan ska det i de nationella centralbankernas stadgar särskilt föreskrivas att ämbetstiden för en nationell centralbankschef ska vara minst fem år. Artikeln gör det också omöjligt att godtyckligt avsätta en centralbankschef genom att föreskriva att denne bara får skiljas från sin tjänst om han inte längre uppfyller de krav som ställs för att han ska kunna utföra sina uppgifter eller om han har gjort sig skyldig till en allvarlig försummelse. I sådana fall får, enligt artikel 14.2 i stadgan, ett beslut om avsättning överklagas vid Europeiska unionens domstol som har rätten att ogiltigförklara ett nationellt beslut om att avsätta en centralbankschef^[44]. Om en centralbankschef tillfälligt stängs av från sin tjänst kan detta inom ramen för artikel 14.2 i stadgan likställas med att centralbankschefen har avsatts^[45]. De nationella centralbankernas stadgar måste iaktta denna bestämmelse enligt vad som sägs nedan.

Enligt artikel 130 i fördraget ska varken de nationella regeringarna eller något annat organ söka påverka medlemmarna av de nationella centralbankernas beslutande organ när de fullgör sina uppgifter. Framför allt får medlemsstaterna inte söka påverka medlemmarna av de nationella centralbankernas beslutande organ genom att ändra den nationella lagstiftningen så att det påverkar deras ersättning, som principiellt sett endast ska gälla för framtida utnämningar^[46].

Minsta ämbetstid för centralbankschefer

De nationella centralbankernas stadgar ska i enlighet med artikel 14.2 i stadgan fastställa att centralbankschefens ämbetstid ska vara minst fem år. Detta utesluter inte längre ämbetsperioder, och en tidsmässigt obestämd ämbetsperiod kräver inte att stadgan måste anpassas, förutsatt att grunderna för avsättning av en centralbankschef är i linje med artikel 14.2 i stadgan. Kortare perioder kan inte godtas, inte ens om de endast tillämpas under en övergångsperiod^[47]. Om nationell lagstiftning som stadgar en obligatorisk pensionsålder gäller även för centralbankschefen bör lagstiftningen säkerställa att den inte kommer i konflikt med minimireglerna avseende ämbetstid enligt artikel 14.2 i stadgan som har företräde före alla eventuella regler om obligatorisk pensionsålder^[48]. När en nationell centralbanks stadgar ändras, måste lagen om sådana ändringar skydda anställningstryggheten för centralbankschefen och övriga medlemmar av de beslutande organen som är involverade i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter^[49].

Grunder för att avsätta centralbankschefer

De nationella centralbankernas stadgar måste säkerställa att en centralbankschef inte kan avsättas av andra skäl än de som nämns i artikel 14.2 i stadgan. Syftet med kravet enligt den artikeln är att förhindra att de myndigheter som är involverade i utnämningen av en centralbankschef, särskilt regering eller parlament, avsätter denne på godtyckliga grunder. De nationella centralbankernas stadgar ska vara fria från alla oförenligheter med de grunder för avsättning som framgår av artikel 14.2 eller inte nämna några grunder för avsättning (eftersom artikel 14.2 är direkt tillämplig)^[50]. När en centralbankschef väl valts eller utnämnts får denne inte avsättas av andra skäl än de som nämns i artikel 14.2 i stadgan, inte ens i fall då centralbankschefen ännu ej tillträtt tjänsten. Eftersom villkoren för att avsätta en centralbankschef är autonoma koncept i unionsrätten, beror deras tillämpning och tolkning inte på den nationella kontexten^[51]. I slutänden är det upp till Europeiska unionens domstol, inom ramen för sina befogenheter enligt artikel 14.2 andra stycket i stadgan, att tolka dessa regler^[52].

Anställningstrygghet och grunder för avsättning för övriga medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ som deltar i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter

Genom att tillämpa samma regler om anställningstrygghet och grunder för avsättning som gäller för centralbankschefer även på övriga medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ som deltar i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter säkerställer man också det personliga oberoendet för dessa personer^[53]. Artikel 130 i fördraget och artikel 7 i stadgan hänvisar till "medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ" och inte specifikt till centralbankschefer. Detta gäller särskilt då centralbankschefen är ”den främste bland jämställda kolleger” med lika rösträtt, eller när sådana andra medlemmar deltar i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter.

Rätt till rättslig prövning

Centralbankschefer, samt även andra medlemmar av nationella centralbankernas beslutande organ, har rätt att överklaga beslut om att avsätta dem till en oberoende domstol så att denna kan bedöma grunderna för avsättningen.

Enligt artikel 14.2 i stadgan ska en centralbankschef kunna överklaga ett beslut om att avsätta honom eller henne till Europeiska unionens domstol. Europeiska unionens domstol har rätt att ogiltigförklara en nationell åtgärd om avsättande om åtgärden strider mot unionsrätt.

Enligt artikel 130 i fördraget och artikel 7 i stadgan bör den nationella lagstiftningen garantera en rätt till att få ett beslut om avsättning av andra medlemmar av en nationell centralbanks beslutande organ (andra än centralbankschefen) som deltar i ECBS-relaterade uppgifter rättsligt prövat av en nationell domstol^[54]. Denna rätt kan vara antingen en allmänrättslig bestämmelse eller genom en specifik bestämmelse. Även om det kan sägas att denna rätt finns tillgänglig enligt allmänrättsliga regler, är det för rättssäkerhetens skull tillrådligt att särskilt föreskriva om sådan rätt till prövning.

Skydd mot intressekonflikter

Det personliga oberoendet förutsätter också att man säkerställer att inga intressekonflikter uppstår mellan de skyldigheter som medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ har gentemot sin nationella centralbank (och när det gäller centralbankschefen även dennes skyldigheter gentemot ECB) och andra uppgifter som sådana medlemmar som deltar i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter kan ha och som skulle kunna äventyra deras personliga oberoende^[55]. Att vara medlem av ett beslutande organ som deltar i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter är av principiella skäl oförenligt med utförandet av andra uppgifter som kan ge upphov till en intressekonflikt. Medlemmar av sådana beslutande organ får inte inneha en befattning eller ha ett intresse som kan påverka deras handlande, vare sig de innehar en befattning i statens verkställande eller lagstiftande gren, eller i en regional eller lokal förvaltning eller genom deltagande i en företagsorganisation. Man bör särskilt förebygga potentiella intressekonflikter avseende sådana medlemmar av de beslutande organen som inte ingår i den verkställande ledningen.

Finansiellt oberoende

En nationell centralbanks oberoende ställning skulle äventyras om den inte självständigt kan förfoga över tillräckliga finansiella resurser för att fullgöra sitt uppdrag, d.v.s. att utföra de ECBS-relaterade uppgifter som krävs enligt fördraget och stadgan^[56].

Medlemsstaterna får inte försätta sina nationella centralbanker i en situation där dessa inte har tillräckliga finansiella resurser och otillräckligt eget kapital^[57] för att utföra sina uppgifter inom ECBS eller Eurosystemet. Detta skulle t.ex. vara fallet om en nationell centralbank inte kan bygga upp tillräckliga finansiella resurser i form av reserver eller buffertar för att kompensera förluster, särskilt sådana som uppstår till följd av penningpolitiska transaktioner, och den berörda medlemsstaten inte i förväg säkerställer att den nationella centralbanken har nödvändiga medel för att bära den finansiella bördan som är konsekvensen av att utöva en funktion som går utöver ECBS-uppgifterna (t.ex. medel som krävs för att kunna betala ersättning som kan bli resultatet av att man utövar en sådan funktion), samtidigt som den bibehåller sin förmåga att på ett oberoende sätt effektivt utföra sina ECBS-uppgifter.^[58] Det bör noteras att artiklarna 28.1 och 30.4 i stadgan innebär att de nationella centralbankerna kan anmodas att göra ytterligare inbetalningar till ECB:s kapital och att göra ytterligare överföringar från sina valutareserver^[59]. Vidare föreskriver artikel 33.2 i stadgan^[60] att om ECB ådrar sig en förlust som inte helt kan avräknas mot den allmänna reservfonden, kan ECB-rådet besluta om att avräkna återstoden av förlusten mot de monetära inkomsterna för det ifrågavarande räkenskapsåret i förhållande till och upp till de belopp som fördelas på de nationella centralbankerna. Principen om finansiellt oberoende kräver att uppfyllande av dessa bestämmelser inte försämrar den nationella centralbankens förmåga att fullgöra sina uppgifter.

Av ovan nämnda skäl implicerar ett finansiellt oberoende även att en nationell centralbank måste vara tillräckligt kapitaliserad. Man bör särskilt undvika situationer där en nationell centralbanks nettotillgångar understiger dess lagstadgade kapital eller där nettotillgångarna t.o.m. är negativa, inklusive situationer där förlusterna överstiger kapital och reserver och denna situation blir bestående under en längre tid^[61]. Sådana situationer kan få negativa följder för den nationella centralbankens förmåga att utföra sina ECBS-relaterade uppgifter. Förtroendet för Eurosystemets penningpolitik kan också påverkas negativt av en sådan situation. Om en situation skulle uppstå där en nationell centralbanks nettotillgångar understiger det lagstadgade kapitalkravet eller där nettotillgångarna t.o.m. är negativa, måste den berörda medlemsstaten ställa tillräckliga medel till sin nationella centralbanks förfogande, åtminstone så att det lagstadgade kapitalkravet kan uppfyllas inom en rimlig tidsperiod så att principen om finansiellt oberoende säkerställs. Vad gäller ECB har denna frågas betydelse redan uppmärksammats av rådet som antagit rådets förordning (EG) nr 1009/2000 av den 8 maj 2000 om ökning av Europeiska centralbankens kapital^[62]. Genom förordningen får ECB-rådet möjlighet att beslutas om en faktisk ökning av ECB:s kapital för att upprätthålla en lämplig kapitalbas till stöd för ECB:s verksamhet^[63], och de nationella centralbankerna behöver ha ekonomisk beredskap att följa ett sådant ECB-beslut.

Begreppet finansiellt oberoende bör därför bedömas utifrån perspektivet huruvida någon utomstående direkt eller indirekt kan utöva inflytande inte bara över den nationella centralbankens ECBS-relaterade uppgifter, utan även huruvida den har tillräckliga ekonomiska resurser för att fullgöra sina uppgifter. De aspekter på det finansiella oberoendet som beskrivs nedan är särskilt viktiga i detta hänseende^[64]. Det är inom dessa områden av finansiellt oberoende som de nationella centralbankerna är mest känsliga för påverkan utifrån.

Fastställande av budgeten

Om en utomstående part har befogenhet att fastställa eller påverka den nationella centralbankens budget är detta oförenligt med finansiellt oberoende, såvida inte lagen innehåller en skyddsbestämmelse om att denna befogenhet inte påverkar de finansiella resurser som är nödvändiga för att den nationella centralbanken ska kunna fullgöra sina ECBS-relaterade uppgifter^[65].

Redovisningsregler

Räkenskaperna bör upprättas antingen i enlighet med allmänna redovisningsregler eller i enlighet med regler som fastställts av den nationella centralbankens beslutande organ. Om sådana regler fastställts av utomstående parter, måste de beakta vad de nationella centralbankernas beslutande organ har föreslagit.

Årsredovisningen bör antas av den nationella centralbankens beslutande organ, biträdda av oavhängiga revisorer, och får i efterhand godkännas av utomstående parter (t.ex. regering eller parlament). Vad gäller vinsten ska den nationella centralbankens beslutande organ ha möjlighet att på ett självständigt och professionellt sätt besluta hur den ska beräknas.

Om den nationella centralbankens verksamhet kontrolleras av en statlig revisionsmyndighet eller ett liknande organ som har i uppdrag att kontrollera användningen av offentliga medel, bör kontrollens räckvidd vara tydligt definierad i regelverket^[66] och inte påverka det arbete som utförs av den nationella centralbankens oavhängiga externa revisorer^[67], och i enlighet med principen om institutionellt oberoende ska förbudet mot att ge instruktioner till en nationell centralbank och dess beslutande organ efterlevas och ingen inblandning ske i den nationella centralbankens ECBS-relaterade uppgifter^[68]. Den statliga revisionen bör genomföras på icke-politisk, oberoende och strikt yrkesmässig grund^[69].

Vinstdisposition, de nationella centralbankernas kapital och finansiella avsättningar

När det gäller vinstdispositionen får de nationella centralbankernas stadgar föreskriva hur vinsten ska fördelas. Om sådana föreskrifter saknas ska beslutet om vinstdisposition fattas av den nationella centralbankens beslutande organ på yrkesmässiga grunder och inte vara föremål för bestämmanderätt för utomstående parter, såvida det inte finns någon uttrycklig skyddsbestämmelse om att detta inte ska påverka storleken av de finansiella resurser som krävs för att den nationella centralbanken ska kunna fullgöra sina ECBS-relaterade uppgifter^[70].

Vinst får endast delas ut till statsbudgeten efter det att tidigare års eventuella förluster har täcktsoch tillräckliga finansiella avsättningar gjorts för att värdeskydda den nationella centralbankens kapital och tillgångar^[71]. Tillfälliga lagstiftningsåtgärder eller ad-hoc lagstiftning som innebär att den nationella centralbanken ges instruktioner avseende sin vinstdisposition är ej tillåtna^[72]. På samma sätt är en skatt på en nationell centralbanks orealiserade vinster ett brott mot principen om finansiellt oberoende^[73].

Medlemsstaterna får inte föreskriva minskningar av den nationella centralbankens kapital utan föregående samtycke från den nationella centralbankens beslutande organ, vilket syftar till att säkerställa att den nationella centralbanken som medlem av ECBS har tillräckliga finansiella resurser för att kunna fullgöra sitt uppdrag enligt artikel 127.2 i fördraget och stadgan. Av samma skäl bör ändringar av reglerna om en nationell centralbanks vinstdisposition endast initieras och beslutas i nära samråd med den berörda nationella centralbanken som bäst kan avgöra hur stora reserver den behöver^[74]. När det gäller finansiella avsättningar eller buffertar måste de nationella centralbankerna ha frihet att självständigt göra avsättningar för att skydda realvärdet av kapital och tillgångar. Medlemsstaterna får heller inte hindra de nationella centralbankerna från att bygga upp sådana reserver som krävs för att en medlem av ECBS ska kunna fullgöra sina uppgifter^[75].

Finansiella åtaganden för tillsynsmyndigheter

De flesta medlemsstater har placerat sina tillsynsmyndigheter för den finansiella sektorn inom den nationella centralbanken. Detta är oproblematiskt så länge som tillsynsmyndigheterna underordnas den nationella centralbankens oberoende beslutsfattande. Om lagen däremot föreskriver ett separat beslutsfattande för sådana tillsynsmyndigheter är det emellertid viktigt att se till att de beslut som fattas av dem inte hotar den nationella centralbankens finansiella ställning som helhet. I sådana fall bör den nationella lagstiftningen ge den nationella centralbanken möjlighet till slutlig kontroll över alla beslut av tillsynsmyndigheterna som kan få konsekvenser för den nationella centralbankens oberoende och i synnerhet dess finansiella oberoende^[76].

Oberoende avseende personalärenden

Medlemsstater får inte begränsa en nationell centralbanks möjligheter att anställa och behålla kvalificerad personal som behövs för att den nationella centralbanken ska kunna utföra sina uppgifter enligt fördraget och stadgan på ett oberoende sätt^[77]. Därutöver får en nationell centralbank inte försättas i en situation där den endast har begränsad eller ingen kontroll alls över sina anställda, eller där regeringen i en medlemsstat har möjlighet att påverka centralbankens personalpolitik^[78]. Varje ändring av rättsreglerna om ersättning till medlemmarna av en nationell centralbanks beslutande organ och dess anställda bör beslutas i ett nära och effektivt samarbete med den nationella centralbanken^[79], med vederbörlig hänsyn till dess synpunkter, för att säkerställa att den nationella centralbanken alltjämt kan fullgöra sina uppgifter på ett oberoende sätt^[80]. Oberoende avseende personalärenden omfattar även personalens pensioner. Ändringar som medför att de anställdas ersättning minskar får inte negativt påverka den nationella centralbankens behörighet att förvalta sina egna ekonomiska resurser, inklusive sådana medel som är resultatet av sänkta löner.^[81]

Äganderätt

Det är oförenligt med principen om finansiellt oberoende att utomstående parter får ge instruktioner till en nationell centralbank avseende egendom som banken innehar.

2.2.4 Sekretess

Den tystnadsplikt för tjänstemän vid ECB och de nationella centralbankerna samt för medlemmarna i de beslutande organen hos ECB och de nationella centralbankerna som fastställs i artikel 37 i stadgan kan ge upphov till liknande bestämmelser i de nationella centralbankernas stadgar eller i medlemsstaternas lagstiftning. Eftersom EU-lagstiftningen och de bestämmelser som antas med stöd av denna har företräde, får inte heller nationella bestämmelser om handlingars offentlighet, som bör överensstämma med unionsrätten, inklusive artikel 37 i stadgan, leda till att ECBS sekretessregler överträds^[82]. En statlig revisionsmyndighets eller liknande myndighets tillgång till en nationell centralbanks sekretessbelagda information och dokument måste vara begränsad till vad som är nödvändigt för att den enheten som erhåller informationen ska kunna utföra sina lagstadgade uppgifter och får inte påverka ECBS oavhängighet och ECBS sekretessregler som gäller för medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ och de anställda^[83]. De nationella centralbankerna bör säkerställa att sådana enheter sekretessbelägger information och dokument som de får del av i samma utsträckning som den nationella centralbanken.

2.2.5 Förbud mot monetär finansiering och positiv särbehandling

När det gäller förbuden mot monetär finansiering och positiv särbehandling skulle den nationella lagstiftningen i de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004, 2007 eller 2013 anpassas för att uppfylla de relevanta bestämmelserna i fördraget och stadgan och vara i kraft den 1 maj 2004, 1 januari 2007 respektive den 1 juli 2013. Vad gäller Sverige skulle alla nödvändiga anpassningar ha varit i kraft den 1 januari 1995.

Förbudet mot monetär finansiering

Enligt artikel 123.1 i fördraget är det förbjudet för ECB och medlemsstaternas nationella centralbanker att ge unionens institutioner, organ eller byråer, centrala, regionala, lokala eller andra myndigheter, andra offentligrättsliga organ eller offentliga företag i medlemsstaterna rätt att övertrassera sina konton eller att ge dem andra former av krediter.

Detsamma gäller för ECB:s och medlemsstaternas nationella centralbankers förvärv av skuldförbindelser direkt från dessa enheter. Fördraget innehåller ett undantag från detta förbud mot monetär finansiering – det tillämpas inte på offentligt ägda kreditinstitut som, vad gäller tillförseln av centralbanksreserver, ska behandlas på samma sätt som privata kreditinstitut (artikel 123.2 i fördraget). Det exakta tillämpningsområdet för förbudet mot monetär finansiering klargörs vidare i rådets förordning (EG) nr 3603/93 av den 13 december 1993 om fastställande av definitioner för tillämpningen av de förbud som avses i artikel 104 och 104b.1 i fördraget^[84], som förtydligar att förbudet omfattar all finansiering av den offentliga sektorns åtaganden gentemot tredje parter.

Förbudet mot monetär finansiering avser att uppmuntra medlemsstaterna att föra en sund budgetpolitik, som inte tillåter monetär finansiering av budgetunderskott eller ger offentliga myndigheter positiv särbehandling på finansmarknaderna vilket kan leda till ohållbart höga skuldnivåer eller ohållbara underskott i medlemsstaterna^[85]. Därför måste förbudet tolkas extensivt för att säkerställa en strikt tillämpning, med förbehåll endast för vissa begränsade undantag i artikel 123.2 i fördraget och förordning (EG) nr 3603/93. Även om artikel 123.1 i fördraget uttryckligen nämner ”krediter”, som innebär en skyldighet att återbetala medel, gäller förbudet även andra former av överföringar, t.ex. om någon skyldighet att återbetala erhållna medel inte föreligger.

ECB:s allmänna inställning till nationell lagstiftnings förenlighet med förbudet har huvudsakligen utvecklats inom ramen för medlemsstaternas samråd med ECB om förslag till nationella rättsregler enligt artiklarna 127.4 och 282.5 i fördraget^[86].

Nationell lagstiftning avseende tillämpningsområdet för förbudet mot monetär finansiering

Nationella lagstiftning får de inte begränsa tillämpningsområdet för förbudet mot monetär finansiering eller utöka de undantag som finns enligt EU-rätten. Exempelvis är nationell lagstiftning som föreskriver att en nationell centralbank ska finansiera en medlemsstats finansiella åtaganden till internationella finansiella institutioner eller till tredje länder i princip oförenlig med förbudet mot monetär finansiering. Undantagsvis tillåter förordning (EG) nr 3603/93 att nationella centralbanker finansierar den offentliga sektorns åtaganden gentemot Internationella valutafonden förutsatt att detta resulterar i fordringar på utlandet som har karaktär av reserver eller liknande tillgångar^[87]. För att en tillgång ska kunna klassas som valutareserv måste den vara tillgänglig på begäran för betalningsbalansens finansieringsbehov och andra liknande ändamål, vilket implicerar att tillgången måste uppfylla krav på kreditkvalitet och likviditet^[88].

Nationell lagstiftning som tilldelar de nationella centralbankerna uppgifter

Nationell lagstiftning får inte tilldela en nationell centralbank uppgifter som medför en finansiering av den offentliga sektorns åtaganden gentemot tredje parter. Enligt artikel 14.4 i stadgan får de nationella centralbankerna utföra andra uppgifter än de som anges i stadgan såvida inte ECB‑rådet finner att dessa uppgifter strider mot ECBS mål och funktioner. Om en medlemsstat tilldelar sin nationella centralbank en sådan uppgift ska den utföras på den nationella centralbankernas eget ansvar och egen risk. När medlemsstaterna fastställer en nationell centralbanks ansvar och skyldigheter i samband med denna funktion, är de emellertid skyldiga att fullgöra sina skyldigheter enligt unionsrätten, särskilt enligt artikel 123.1 i fördraget^[89].

I artikel 1.1 b i rådets förordning (EG) nr 3603/93 definieras termen "andra former av krediter" vid tillämpning av artikel 123 i fördraget som bl.a. all finansiering av den offentliga sektorns åtaganden gentemot tredje man. Följaktligen får den berörda nationella centralbanken inte åta sig förpliktelser gentemot tredje man som kan omfattas av den offentliga sektorns ansvar. Därför får den berörda nationella centralbanken inte finansiera befintliga åtaganden gentemot tredje man för andra offentliga myndigheter eller organ och den berörda nationella centralbankens faktiska finansiering av förpliktelser gentemot tredje man får inte vara en direkt följd av de åtgärder som vidtagits eller av andra offentliga myndigheters eller organs policyval^[90].

Förtida utdelning av en centralbanks vinst

Nationell lagstiftning får inte innehålla några bestämmelser om utdelning av en centralbanks vinst som ännu ej realiserats, bokförts och varit föremål för revision. Om förbudet mot monetär finansiering ska efterlevas, får det belopp som delas ut till statsbudgeten enligt tillämpliga regler om vinstdisposition inte ens till viss del utbetalas från den nationella centralbankens reserver. Reglerna om vinstdisposition bör därför inte påverka den nationella centralbankens reserver. När den nationella centralbankens tillgångar överförs till staten ska det också göras en betalning motsvarande marknadsvärdet och överföringen bör ske samtidigt som betalningen^[91].

På samma sätt är det otillåtet med annan inblandning i Eurosystemets uppgifter, t.ex. förvaltningen av valutareserven, genom att beskatta teoretiska eller orealiserade vinster, eftersom detta skulle innebära en form av centralbankskredit till den offentliga sektorn genom en förskottsbetalning av framtida och osäkra vinster^[92].

Övertagande av den offentliga sektorns åtaganden

Nationell lagstiftning som kräver att en nationell centralbank tar över ett tidigare oberoende offentligt organs åtaganden till följd av en omorganisation på det nationella planet av vissa uppgifter och skyldigheter (t.ex. vid ett överförande till den nationella centralbanken av vissa tillsynsuppgifter som tidigare utförts av staten eller oberoende offentliga myndigheter eller organ), utan att den nationella centralbanken fullt ut isoleras från alla finansiella åtaganden från sådana tidigare oberoende offentliga organs tidigare verksamhet är oförenlig med förbudet mot monetär finansiering^[93].

Nationell lagstiftning som gör en nationell centralbank ansvarig för utförandet av en uppgift som den tilldelats enligt nationell lag skulle förutsätta att det finns en befintlig förpliktelse gentemot tredje part och vara oförenlig med förbudet mot monetär finansiering, om den tredje man som lidit skada inte kompenseras till följd av den nationella centralbankens agerande, dvs. den nationella centralbankens åsidosättande av de regler som den antagit i detta sammanhang^[94]. När det gäller uppgifter som kräver mycket komplexa och brådskande åtgärder, t.ex. i samband med resolution av banker, skulle nationell lagstiftning som håller en nationell centralbank ansvarig för sådana uppgifter dessutom innebära en faktisk finansiering av skyldigheterna gentemot tredje man om den nationella centralbankens ansvar inte begränsas till situationer där den överträder regelverket på ett allvarlig sätt^[95].

Finansiellt stöd till kredit- och/eller finansinstitut

Nationell lagstiftning som föreskriver att en nationell centralbank, även enligt eget gottfinnande, får finansiera insolventa kreditinstitut och/eller andra finansinstitut, är inte förenlig med förbudet mot monetär finansiering.

Samma sak gäller om Eurosystemet finansierar ett kreditinstitut som rekapitaliserats för att åter göra det solvent genom en direktplacering av statligt emitterade skuldinstrument om alternativ marknadsbaserad finansiering saknas (nedan kallade rekapitaliseringsobligationer) och där dessa obligationer ska användas som säkerhet. Om en stat rekapitaliserar ett kreditinstitut genom en direktplacering av rekapitaliseringsobligationer och rekapitaliseringsobligationerna sedan används som säkerhet vid en centralbanks likviditetsoperationer aktualiseras också förbudet mot monetär finansiering^[96]. Likviditetsstöd i nödlägen som en nationell centralbank oberoende och enligt egen bestämmanderätt beviljar ett solvent kreditinstitut mot säkerhet i form av en statlig garanti ska uppfylla följande kriterier: i) den kredit som den nationella centralbanken beviljar ska vara så kort som möjligt, ii) situationen måste röra en systemviktig aspekt, iii) det får inte finnas några tvivel huruvida den statliga garantin är giltig och kan genomdrivas enligt tillämplig nationell rätt och iv) det får inte finnas några tvivel huruvida den statliga garantin är ekonomiskt adekvat, som bör omfatta både kapitalbelopp och ränta^[97].

Finansiellt stöd för system för insättningsgaranti och ersättning till investerare

Det är inte förenligt med förbudet mot monetär finansiering om en nationell centralbank finansierar en avvecklingsfond eller ett insättningsgarantisystem som utgör ett "offentligrättsligt organ" i den mening som avses i artikel 123.1 i fördraget. En enhet är ett "offentligrättsligt organ" om den uppfyller alla följande kriterier: a) den har uttryckligen bildats för att tillgodose behov av allmänt intresse som inte har någon industriell eller kommersiell karaktär, b) är juridisk person, samt c) är nära beroende av sådana enheter inom den offentliga sektorn som avses i artikel 123.1 i fördraget. Ett nära beroende av sådana enheter anses föreligga om en enhet till största delen finansieras av dem, står under administrativ tillsyn av dem eller har ett förvaltnings-, lednings- eller kontrollorgan där mer än hälften av ledamöterna utses av dem^[98].

Även om finansieringen inte tillhandahålls av ett "offentligrättsligt organ" är finansieringen av avvecklingsfonder eller finansiella arrangemang inte förenligt med förbudet mot monetär finansiering^[99]. Om en nationell centralbank agerar som rekonstruktionsmyndighet bör den inte under några omständigheter åta sig eller finansiera några skyldigheter som broinstitut eller tillgångsförvaltningsenhet.^[100] Den nationella lagstiftningen bör därför förtydliga att den nationella centralbanken inte kommer att åta sig eller finansiera några av dessa enheters skyldigheter.^[101]

Direktivet om system för garanti av insättningar^[102] och direktivet om system för ersättning till investerare^[103] föreskriver att kostnaderna för att finansiera system för garanti av insättningar och system för ersättning till investerare måste bäras av kreditinstituten respektive värdepappersföretagen själva. Med undantag för finansiering av ett "offentligrättsligt organ" är nationell lagstiftning som föreskriver att en nationell centralbank ska finansiera ett nationellt system för insättningsgaranti för kreditinstitut eller ett nationellt system för ersättning till investerare för värdepappersföretag förenlig med förbudet mot monetär finansiering om finansieringen är kortfristig, avser brådskande situationer, systemrisker består och besluten fattas av den nationella centralbanken^[104]. Centralbankers stöd till insättningsgarantisystem bör framför allt inte utgöra någon systematisk förfinansieringsverksamhet^[105].

Funktion som fiskalt ombud

Enligt artikel 21.2 i stadgan får ”ECB och de nationella centralbankerna [...] fungera som fiskala ombud” för ”unionens institutioner, organ eller byråer, centrala, regionala, lokala eller andra myndigheter, andra offentligrättsliga organ eller offentliga företag i medlemsstaterna”. Tanken med artikel 21.2 i stadgan är att förtydliga att nationella centralbanker, efter det att behörigheten på det penningpolitiska området överförts till Eurosystemet, får fortsätta tillhandahålla den funktion som fiskalt ombud som centralbanker traditionellt har tillhandahållit staten och andra offentligrättsliga enheter utan att bryta mot förbudet mot monetär finansiering. I förordning EG nr 3603/93 uppställs dessutom ett antal explicita och begränsade undantag från förbudet mot monetär finansiering i samband med funktionen som fiskalt ombud: i) krediter med en dags löptid gentemot den offentliga sektorn är tillåtna förutsatt att krediterna förblir begränsade till den ifrågavarande dagen och någon förlängning inte är möjlig^[106], ii) inlösen av checkar som är utställda av tredje man och krediterar den offentliga sektorns konto innan trassatbanken har debiterats är tillåtet om en viss tid motsvarande den tid som den berörda medlemsstatens centralbank normalt behöver för inlösen av checkar har förflutit sedan mottagandet av checken, förutsatt att all float som kan uppstå är att betrakta som undantag, är av obetydlig storlek och jämnar ut sig över en kort tid^[107], iii) innehav av mynt som har getts ut av den offentliga sektorn och som har krediterats den offentliga sektorn är tillåtet om summan av dessa tillgångar understiger 10 procent av de mynt som är i omlopp^[108].

Nationell lagstiftning rörande funktionen som fiskalt ombud bör vara förenlig med EU-rätten, särskilt förbudet mot monetär finansiering^[109]. Med beaktande av att det i artikel 21.2 i stadgan uttryckligen erkänns att funktionen som fiskalt ombud är en legitim funktion som av tradition har utförts av de nationella centralbankerna, är centralbankernas funktion som fiskala ombud förenlig med förbudet mot monetär finansiering, förutsatt att dessa tjänster ligger inom ramen för funktionen som fiskalt ombud och inte utgör centralbankens finansiering av den offentliga sektorns skyldigheter gentemot tredje part eller centralbankens kreditering av den offentliga sektorn utöver de snävt definierade undantag som anges i förordning (EG) nr 3603/93^[110]. Nationell lagstiftning som gör det möjligt för en nationell centralbank att inneha inlåning från staten och föra statens konton strider inte mot förbudet mot monetär finansiering förutsatt att dessa funktioner inte innebär någon kreditgivning, inklusive utlåning över natten. Bristande överensstämmelse med förbudet mot monetär finansiering kan t.ex. föreligga om den nationella lagstiftningen gör det möjligt att förränta inlåningen eller behållningen på löpande räkning på en nivå som överstiger gällande marknadsräntor. En ränta som överstiger gällande marknadsränta utgör de facto kreditgivning, något som står i strid med målet att förhindra monetär finansiering, och kan därför underminera målsättningen. När det gäller räntan för ett konto är det avgörande att den avspeglar marknadsparametrarna och det är särskilt viktigt att inlåningsräntan ställs i relation till löptiden^[111]. Om en nationell centralbank fungerar som fiskalt ombud utan någon ränta väcker detta inga betänkligheter om monetär finansiering, förutsatt att det rör sig om en kärnfunktion som fiskalt ombud^[112].

Förbudet mot positiv särbehandling

Av artikel 124 i fördraget framgår att ”varje åtgärd som ger unionens institutioner, organ eller byråer, centrala, regionala, lokala eller andra myndigheter, andra offentligrättsliga organ eller offentliga företag i medlemsstaterna en positiv särbehandling hos finansinstitut är förbjuden i den mån åtgärden inte är baserad på tillsynsmässiga hänsyn”. Precis som förbudet mot monetär finansiering, avser förbudet mot positiv särbehandling att uppmuntra medlemsstaterna att föra en sund budgetpolitik, som inte tillåter monetär finansiering av budgetunderskott eller ger offentliga myndigheter positiv särbehandling på finansmarknaderna vilket kan leda till ohållbart höga skuldnivåer eller ohållbara underskott i medlemsstaterna^[113].

Enligt artikel 1.1 i rådets förordning (EC) nr 3604/93^[114], avses med positiv särbehandling varje lag, förordning eller annat rättsligen bindande instrument som antagits av en myndighet som a) förpliktigar finansinstitut att förvärva eller inneha skulder från EU-institutioner eller -organ, staten, regional, lokala eller andra myndigheter, andra offentligrättsliga organ eller offentliga företag i medlemsstaterna, eller b) medför skattefördelar som endast finansinstitut får del av, eller medför ekonomiska fördelar som inte överensstämmer med marknadsekonomiska principer med målet att uppmuntra dessa institut att förvärva eller inneha sådana skulder.

De nationella centralbankerna får inte, i egenskap av offentliga myndigheter, vidta åtgärder som ger den offentliga sektorn en positiv särbehandling hos finansinstitut, såvida inte sådana åtgärder baseras på tillsynsmässiga hänsyn. Vidare får reglerna om mobilisering eller pantsättning av skuldinstrument som antagits av de nationella centralbankerna inte användas som ett sätt att kringgå förbudet mot positiv särbehandling^[115]. Medlemsstaternas lagstiftning på detta område får inte skapa sådan positiv särbehandling.

I artikel 2 i förordning (EG) nr 3604/93 definieras "tillsynsmässiga hänsyn" som sådan hänsyn som är baserad på nationella lagar, förordningar eller administrativa åtgärder baserade på, eller förenliga med, unionsrätten och vars mål är att bidra till sunda finansinstitut och på så sätt öka hela det finansiella systemets stabilitet samt även skydda dessa instituts kunder. Tillsynsmässiga hänsyn försöker säkerställa att bankerna förblir solventa i förhållande till insättarna^[116]. På tillsynsområdet uppställer EU:s sekundärlagstiftning ett antal krav för att säkerställa kreditinstitutens sundhet^[117]. Kreditinstitut definieras som ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning^[118]. Kreditinstitut benämns ofta "banker" och dessa behöver ett tillstånd från en behörig myndighet i medlemsstaten för att tillhandahålla tjänster^[119].

Även om kassakrav kan ses som en del av tillsynskraven, utgör de en del av de nationella centralbankernas regelverk och används i de flesta ekonomier, inkl. i euroområdet, som ett penningpolitiskt instrument^[120]. Av punkt 2. i bilaga I till riktlinje ECB/2014/60^[121] framgår att Eurosystemets kassakravssystem används primärt för att stabilisera penningmarknadsräntorna och skapa (eller förstärka) ett strukturellt likviditetsunderskott^[122]. ECB uppställer kassakrav för kreditinstitut etablerade i euroområdet (i form av inlåning) på konton hos respektive nationella centralbank^[123].

Denna rapport riktar in sig på förenligheten både av nationell lagstiftning som antagits av de nationella centralbankerna och de nationella centralbankernas stadgar med fördragets förbud mot positiv särbehandling. Denna rapport påverkar dock inte bedömningen av huruvida lagar, förordningar eller administrativa handlingar i medlemsstaterna används under förevändning av tillsynsmässig hänsyn för att kringgå förbudet mot positiv särbehandling. En sådan bedömning ligger utanför denna rapports område.

2.2.6 En enhetlig stavning av euron

Artikel 3.4 i fördraget om Europeiska unionen stadgar att ”unionen ska upprätta en ekonomisk och monetär union som har euron som valuta”. I fördragstexterna på alla språk som använder det romerska alfabetet anges euron konsekvent i nominativ singular som ”euro”. I det grekiska alfabetet stavas euron ”ευρώ” och i det kyrilliska alfabetet ”евро”^[124]. I linje med detta framgår det av rådets förordning (EG) nr 974/98 av den 3 maj 1998 om införande av euron^[125] att namnet på den gemensamma valutan måste vara samma på alla EU:s officiella språk, under beaktande av förekomsten av olika alfabet. Därför kräver fördragen att ordet ”euro” stavas på samma sätt i nominativ singular i alla EU:s bestämmelser och i nationell lagstiftning, med beaktande av förekomsten av olika alfabet.

På grundval av denna EU:s exklusiva behörighet att besluta om namnet på den gemensamma valutan är avvikelser från denna regel oförenliga med fördragen och bör därför avlägsnas^[126]. Emedan denna princip tillämpas på all nationell lagstiftning, tar bedömningen i landskapitlen sikte på de nationella centralbankernas stadgar och på lagar om införande av euron.

2.2.7 De nationella centralbankernas rättsliga integrering i Eurosystemet

Så snart en medlemsstat infört euron är bestämmelser i den nationella lagstiftningen (särskilt i den nationella centralbankens stadga men även i annan lagstiftning) som kan förhindra utförandet av uppgifter som rör Eurosystemet eller efterlevnaden av ECB:s beslut oförenliga med Eurosystemets möjligheter att effektivt bedriva sin verksamhet. Den nationella lagstiftningen måste därför anpassas för att säkerställa att den är förenlig med fördraget och stadgan vad avser uppgifter som rör Eurosystemet. För att uppfylla kraven i artikel 131 i fördraget måste den nationella lagstiftningen anpassas för att säkerställa förenlighet senast vid upprättandet av ECBS (i Sveriges fall) och senast den 1 maj 2004, 1 januari 2007 och den 1 juli 2013 (vad avser de medlemsstater som anslöt sig till EU vid dessa datum). Lagstadgade krav om den nationella centralbankens fullständiga rättsliga integrering i Eurosystemet behöver dock inte träda i kraft förrän den fullständiga integreringen blir verklighet, d.v.s. den dag medlemsstaten med undantag inför euron.

De viktigaste områdena som behandlas i denna rapport är de där lagstadgade bestämmelser kan hindra nationella centralbanker från att uppfylla Eurosystemets krav. Detta innefattar bestämmelser som a) kan förhindra den nationella centralbankens deltagande i genomförandet av den gemensamma penningpolitiken som utformas av ECB:s beslutande organ, eller b) kan hindra en centralbankschef från att fullgöra sina skyldigheter som medlem av ECB-rådet, eller c) som inte respekterar ECB:s företrädesrätt, eller d) som inte beaktar att den exklusiva befogenheten för ECBS-relaterade uppgifter i medlemsstater som har euron som valuta oåterkalleligen överförs till unionen^[127] eller e) enligt vilka en nationell centralbank när den fullgör sina ECBS-relaterade uppgifter är bunden av nationella myndigheters beslut som är oförenliga med ECB:s rättsakter. En åtskillnad görs mellan den ekonomiska politikens mål, uppgifter, finansiella bestämmelser, valutapolitik och internationellt samarbete. Slutligen behandlas även andra områden där nationella centralbankers stadgar kan behöva anpassas.

Mål för den ekonomiska politiken

En nationell centralbanks fulla integrering i Eurosystemet kräver att dess lagstadgade mål är förenliga med ECBS mål som är fastställda i artikel 2 i stadgan. Detta betyder bland annat att lagstadgade mål med ”nationella drag”, t.ex. där lagbestämmelserna hänvisar till en skyldighet att utföra penningpolitiken inom ramen för den berörda medlemsstatens allmänna ekonomiska politik, måste anpassas. En nationell centralbanks sekundära mål måste vara överensstämmande och inte inverka på centralbankens skyldighet att stödja den allmänna ekonomiska politiken inom EU för att bidra till att EU:s mål uppnås i enlighet med artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen, vilket i sig är mål som inte ska påverka upprätthållandet av prisstabiliteten^[128].

Uppgifter

Uppgifterna för en nationell centralbank i en medlemsstat som har euron som valuta bestäms huvudsakligen av fördraget och stadgan, eftersom den nationella centralbanken utgör en integrerad del av Eurosystemet. För att uppfylla kraven i artikel 131 i fördraget måste bestämmelserna om uppgifter i en nationell centralbanks stadgar jämföras med de relevanta bestämmelserna i fördraget och stadgan, och eventuell bristande förenlighet undanröjas^[129]. Detta gäller alla bestämmelser som, efter det att euron införts och den nationella centralbanken integrerats i Eurosystemet, kan försvåra utförandet av ECBS-relaterade uppgifter; särskilt bestämmelser som inte respekterar ECBS befogenheter enligt kapitel IV i stadgan.

När det gäller penningpolitiken bör de nationella rättsreglerna erkänna att EU:s penningpolitik ska utföras genom Eurosystemet^[130]. De nationella centralbankernas stadgar får innehålla bestämmelser om penningpolitiska instrument. Sådana bestämmelser måste jämföras med dem som finns i fördraget och stadgan, och bristande förenlighet måste undanröjas för att kunna vara förenlig med artikel 131 i fördraget.

ECB granskar kontinuerligt de offentliga finansernas utveckling för att kunna vidta korrekta penningpolitiska åtgärder. De nationella centralbankerna kan också utifrån sin granskningsverksamhet och sin oberoende rådgivning inkomma med synpunkter på de offentliga finansernas utveckling i syfte att bidra till en väl fungerande europeisk monetär union. De nationella centralbankernas granskning av de offentliga finansernas utveckling i penningpolitiskt syfte bör vara baserad på fullständig tillgång till alla relevanta finansiella uppgifter. Därför bör de nationella centralbankerna få ovillkorad, automatisk och tidsnära tillgång till all relevant statistik om den offentliga sektorns finanser. De nationella centralbankernas granskande roll bör dock vara begränsad till sådana aspekter som – direkt eller indirekt – berör deras penningpolitiska mandat^[131]. Ett formellt mandat för en nationell centralbank att bedöma prognoser och de offentliga finansernas utveckling implicerar att den nationella centralbanken har en funktion (och ett motsvarande ansvar) för utformningen av de offentliga finanserna som kan komma att underminera utövandet av Eurosystemets penningpolitiska mandat och den nationella centralbankens oberoende^[132].

Inom ramen för nationella lagstiftningsåtgärder som vidtagits för att bemöta krisen på finansmarknaderna har ECB understrukit att man bör undvika varje störning på euroområdets penningmarknad eftersom detta kan få negativa följder för genomförandet av den gemensamma penningpolitiken. Detta gäller i synnerhet för en utvidgning av de statliga garantierna för interbankinlåning^[133].

Medlemsstaterna måste säkerställa att nationella lagstiftningsåtgärder som vidtas för att minska likviditetsproblemen för företag och privatpersoner, exempelvis deras skulder till finansinstitut, inte får negativa konsekvenser för likviditeten på marknaden. Sådana åtgärder får inte stå i strid med principen om en öppen marknadsekonomi, enligt artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen, eftersom detta skulle kunna hindra kreditflödet och påtagligt inverka på de finansiella institutens och marknadernas stabilitet och därför även påverka utförandet av Eurosystemets uppgifter^[134].

Nationella rättsregler som ger den nationella centralbanken ensamrätt att utge sedlar måste erkänna ECB-rådets ensamrätt att från och med eurons införande tillåta utgivning av eurosedlar, enligt artikel 128.1 i fördraget och artikel 16 i stadgan^[135], medan ECB och de nationella centralbankerna har rätten att ge ut eurosedlar. När euron införts måste nationella rättsregler som gör det möjligt för regeringar att påverka t.ex. valörer, tillverkning, volymer och indragning av sedlar antingen upphävas eller erkänna de befogenheter som ECB har när det gäller eurosedlar i enlighet med bestämmelserna i fördraget och stadgan. Beträffande mynt måste de relevanta bestämmelserna, oavsett hur ansvarsfördelningen mellan regering och nationell centralbank ser ut på detta område, erkänna ECB:s befogenhet att efter eurons införande godkänna den volym av euromynt som ges ut. En medlemsstat får inte betrakta utelöpande sedlar och mynt som sin nationella centralbanks skuld till medlemsstaten, eftersom detta skulle stå i strid med idén bakom en gemensam valuta och vara oförenligt med kravet på rättslig integrering i Eurosystemet^[136].

När det gäller förvaltningen av valutareserver^[137] bryter medlemsstater som har infört euron och som inte överför sina officiella valutareserver^[138] till respektive nationell centralbank mot fördraget. Det är inte heller förenligt med artikel 127.2 tredje strecksatsen i fördraget om en tredje part – t.ex. regeringen eller parlamentet – har rätt att påverka en nationell centralbanks beslut om förvaltningen av den officiella valutareserven. De nationella centralbankerna måste dessutom överföra reservtillgångar till ECB i proportion till sina andelar av det tecknade kapitalet i ECB. Detta innebär att det inte får finnas några rättsliga hinder mot att de nationella centralbankerna överför reservtillgångar till ECB.

Även om de statistikrelaterade förordningar som antas med stöd av artikel 34.1 i stadgan inte medför några rättigheter eller skyldigheter för medlemsstater som inte har infört euron tillämpas artikel 5 i stadgan, som rör insamlingen av statistisk information, på alla medlemsstater, oavsett huruvida de har infört euron eller inte. Därför är medlemsstaterna som inte har euron som valuta skyldiga att, på nationell nivå, utarbeta och genomföra alla åtgärder som är nödvändiga för att samla in de statistiska uppgifter som behövs för att uppfylla ECB:s krav i fråga om statistikrapportering^[139] och att i rätt tid göra de förberedelser på statistikområdet som krävs för att bli medlemsstater som har euron som valuta^[140]. Nationell lagstiftning som reglerar samarbetet mellan den nationella centralbanken och den nationella statistikmyndigheten bör säkerställa den nationella centralbankens oberoende när den utför uppgifter inom ramen för ECBS statistiska ramverk^[141].

Finansiella bestämmelser

De finansiella bestämmelserna i stadgan omfattar regler om räkenskaper^[142], revision^[143], teckning av kapital^[144], överföring av reservtillgångar^[145] samt fördelning av monetära inkomster.^[146]. De nationella centralbankerna måste kunna uppfylla sina skyldigheter enligt dessa bestämmelser och därför måste eventuellt oförenliga nationella bestämmelser upphävas^[147].

Valutapolitik

En medlemsstat med undantag får behålla nationell lagstiftning som föreskriver att regeringen ska ansvara för landets valutapolitik och att den nationella centralbanken ska ha en rådgivande och/eller verkställande roll. Vid den tidpunkt då euron införs i medlemsstaten ska emellertid sådan lagstiftning avspegla det faktum att ansvaret för euroområdets valutapolitik har överförts till EU i enlighet med artiklarna 138 och 219 i fördraget.

Internationellt samarbete

För att euron ska kunna införas måste den nationella lagstiftningen vara förenlig med artikel 6.1 i stadgan, där det föreskrivs att det är ECB som bestämmer hur ECBS ska företrädas i sådant internationellt samarbete som angår de uppgifter som har anförtrotts Eurosystemet. Därutöver måste sådan nationell lagstiftning som tillåter en nationell centralbank att delta i internationella monetära institutioner även ange att detta bara får ske med ECB:s godkännande (artikel 6.2 i stadgan).

Övrigt

Utöver de frågor som behandlas ovan finns det även andra områden där de nationella bestämmelserna i vissa medlemsstater måste anpassas (t.ex. beträffande clearing- och betalningssystem samt utbyte av information).

3 Graden av ekonomisk konvergens

I detta kapitel ges en allmän översikt. Vissa av de faktorer som är relevanta för den övergripande bedömningen behandlas inte här utan i kapitel 4 och 5.

På grund av besvärliga ekonomiska förhållanden har framstegen vad gäller uppfyllandet av konvergenskriterierna varit begränsade sedan ECB:s konvergensrapport 2022. I alla sex länder som granskas i denna rapport är HIKP-inflationen över referensvärdet och väl över i fem av länderna (tabell 3.1). Sedan april 2022 har skillnaden i tolvmånadersgenomsnitten av de långa räntorna jämfört med euroområdet ökat i ett land, minskat i tre länder och förblivit oförändrad i ett land. Precis som 2022 är det tre länder som inte uppfyller kriteriet för långa räntor, då deras räntor ligger över referensvärdet. Valutorna i vissa av de granskade länderna har uppvisat kraftiga fluktuationer mot euron under de senaste åren. De offentliga finanserna förbättrades i de flesta länder efter covid-19-pandemin, när deras ekonomier återhämtade sig och pandemistödåtgärderna fasades ut. I de flesta fall är dock budgetunderskotten och skuldkvoterna större än före pandemin, delvis på grund av de effekter som Rysslands krig mot Ukraina har haft på ekonomin och de finanspolitiska åtgärder som vidtagits på grund av de höga energipriserna som kriget gett upphov till.

Under de senaste två åren har EU drabbats av de ekonomiska konsekvenserna av Rysslands invasion av Ukraina, som ledde till försvagad ekonomisk aktivitet och kraftigt stigande inflation. Sedan början av 2022 har Rysslands krig mot Ukraina dämpat den ekonomiska aktiviteten i de granskade länderna på grund av därav följande osäkerhet, störningar i handeln och försörjningskedjorna och sviktande förtroende bland företag och hushåll. De kraftigt ökande energi- och råvarupriserna minskade samtidigt efterfrågan och hämmade produktionen. De granskade länderna i Central- och Östeuropa har påverkats särskilt mycket av krigets ekonomiska konsekvenser på grund av sin energiintensiva produktion, ekonomiska öppenhet och integrering i de globala försörjningskedjorna och handel och finansiella exponering mot Ryssland (se även avsnitt 3.1). Åtstramningen av penningpolitiken, som i de flesta av de granskade länderna, började tidigare än i euroområdet, har hämmat den ekonomiska aktiviteten. Tjeckien, Ungern och Sverige var särskilt hårt drabbade, och deras ekonomier krympte totalt sett 2023. Samma år sågs svag tillväxt i Polen, medan ekonomierna i Bulgarien och Rumänien förblev något mer motståndskraftiga. De växte med runt 2 procent, framför allt på grund av relativt stark inhemsk efterfrågan.

Den ekonomiska aktiviteten förväntas öka på kort sikt i alla länder som granskas, men geopolitiska spänningar förmörkar de ekonomiska utsikterna. Att pristrycket och flaskhalsarna i försörjningskedjorna har lättat sedan början av 2023, liksom att förtroendet förbättrats och arbetsmarknaderna visat sig vara motståndskraftiga, förväntas bidra till den ekonomiska återhämtningen i de granskade länderna 2024. Samtidigt lär den ekonomiska aktiviteten fortsätta att hämmas av åtstramade finansieringsförhållanden och osäkerhet. En framträdande källa till osäkerhet är geopolitiska spänningar, som kan förvärra fragmenteringstrender och eventuellt orsaka fler störningar i handeln och investeringsflödena och öka riskuppfattningarna. De ekonomiska utsikterna förmörkas även av att de granskade länderna har förlorat i priskonkurrenskraft de senaste åren och av osäkerheten kring hur inflationen ska utveckla sig.

Under de senaste årtiondena har de granskade länderna i Central- och Östeuropa gjort stora framsteg vad gäller real konvergens mot genomsnittet i euroområdet. Sedan 1999 har länderna minskat skillnaden från euroområdets genomsnitt betydligt vad gäller real BNP per capita (diagram 3.1). Sedan 2019 har dock upphämtningen stannat av, eller till och med börjat gå åt andra hållet, i vissa länder, särskilt Tjeckien, som upplevde betydande appreciering av den reala växelkursen mellan slutet av 2019 och våren 2023. Samtidigt kvarstår stora makroekonomiska och finansiella svagheter, om än i olika hög grad i de olika länderna. Om dessa svagheter inte åtgärdas på lämpligt sätt kan det göra länderna sårbara för negativa externa chocker och att det tar längre tid för dem att lyckas uppfylla konvergenskriterierna på lång sikt. Länderna står inför ett antal utmaningar som kan göra det svårt för dem att uppnå real konvergens på lång sikt, som i) ett föränderligt och osäkert geopolitiskt länge, som inte endast kan påverka handels- och investeringsflöden i närtid utan även produktionstrender på lång sikt, ii) industristrukturer i förändring, som brukar vara en utmaning för länder om går från att vara medelinkomstländer till att bli höginkomstländer, iii) ihållande brist på arbetskraft och ogynnsam demografisk utveckling, särskilt på grund av att högutbildade lämnar landet och iv) begränsade framsteg när det gäller att förbättra styrning, institutionell kapacitet och affärsklimat.

Diagram 3.1

Real BNP per capita

a) Relativt genomsnittet i euroområdet	b) Nivå 1999 jämfört med förändringen därefter relativt genomsnittet i euroområdet
(index euroområdet = 100)	(index: euroområdet = 100, x-axeln: nivån 1999, y-axeln: förändring i procentenheter 1999–2023)

Vad gäller prisstabilitetskriteriet låg den genomsnittliga tolvmånadersinflationen över referensvärdet på 3,3 procent i alla de sex länderna som granskas i rapporten (se diagram 3.2). I Bulgarien, Tjeckien, Ungern, Polen och Rumänien låg inflationen väl över referensvärdet medan den låg något över i Sverige. Även i konvergensrapporten 2022 noterades inflationsnivåer i Bulgarien, Tjeckien, Ungern, Polen och Rumänien som låg mycket över det referensvärde som gällde då, vilket var 4,9 procent.

Diagram 3.2

HIKP-inflation

(genomsnittlig årlig förändring i procent)

Vid tidpunkten för offentliggörandet av denna rapport är Rumänien föremål för ett rådsbeslut om förekomst av alltför stort underskott. Dessutom konstaterade Europeiska kommissionen i juni 2024 att Polen och Ungern inte uppfyller underskottskriteriet i stabilitets- och tillväxtpakten. Efter att ha ökat kraftigt under pandemin minskade de flesta budgetunderskott men låg kvar på höga nivåer i alla länder utom Sverige 2023. Jämfört med konvergensrapporten 2022 förbättrades budgetsaldot i fyra av de granskade länderna, medan det försämrades väsentligt i Polen och i mindre utsträckning i Sverige. År 2023 låg budgetunderskottet över referensvärdet i fyra av de granskade länderna: i Ungern och Rumänien betydligt över referensvärdet, nämligen på 6,7 respektive 6,6 procent av BNP, i Polen väl över, där det var 5,1 procent av BNP, och i Tjeckien låg det över referensvärdet, nämligen på 3,7 procent av BNP (diagram 3.3). Under 2024 förväntas underskottet som andel av BNP försämras i fyra av länderna, enligt kommissionens ekonomiska vårprognos 2024 och förväntas ligga kvar över referensvärdet på 3 procent i Ungern, Polen och Rumänien. Under 2025 förväntas budgetsaldot förbättras i fyra av länderna men ändå fortsätta att ligga kvar över referensvärdet i Ungern, Polen och Rumänien. När det gäller skuldkriteriet låg 2023 skuldkvoten väl över referensvärdet i både Bulgarien och Sverige (diagram 3.4). I Tjeckien, Polen och Rumänien låg den under referensvärdet på mellan 40 och 50 procent av BNP. Ungern var det enda granskade landet där den offentliga skulden som andel av BNP låg över referensvärdet på 60 procent 2023. Vid stoppdatumet för denna rapport var Rumänien fortfarande föremål för ett rådsbeslut om förekomst av ett alltför stort underskott. Ett förfarande vid alltför stort underskott inleddes i april 2020, och i juni 2024 konstaterade kommissionen att Rumänien inte hade vidtagit effektiva åtgärder för att komma till rätta med det alltför stora underskottet. Samtidigt konstaterade kommissionen att stabilitets- och tillväxtpaktens kriterium för underskott i de offentliga finanserna inte var uppfyllt varken i Polen eller Ungern utifrån utfallen 2023 och planerade underskott för 2024. Därför tillkännagav kommissionen att man i juli 2024 ämnade föreslå rådet att enligt artikel 126.6 i fördraget fatta beslut om att det föreligger ett alltför stort underskott i Polen och Ungern.

Diagram 3.3

Offentliga sektorns överskott (+) och underskott (-)

(i procent av BNP)

Diagram 3.4

Den offentliga sektorns bruttoskuld

(i procent av BNP)

Vad gäller växelkurskriteriet var det endast den bulgariska leven som deltog i växelkursmekanismen (ERM2) vid tidpunkten för offentliggörandet av denna rapport. Den bulgariska leven anslöts till ERM2 i juli 2020 med en centralkurs på 1,95583 lev per euro och det normala fluktuationsbandet på ±15 procent. Vid anslutningen till ERM2 behöll Bulgarien sin befintliga sedelfond som ett ensidigt åtagande utan ytterligare förpliktelser för ECB. Avtalet om deltagande i ERM2 baserades på ett antal politiska åtaganden från de bulgariska myndigheternas sida. Under den tvååriga referensperioden avvek den bulgariska leven inte från centralkursen. Förutom den rumänska leuen, som uppvisade låg volatilitet, uppvisade de andra valutorna som inte deltar i ERM2 relativt hög volatilitet. Den tjeckiska korunan, den rumänska leuen och den svenska kronan var svagare mot euron i juni 2024 än i juni 2022. Samtidigt handlades den ungerska forinten på nästan samma nivå, medan den polska zlotyn var starkare (diagram 3.5)^[148].

Diagram 3.5

Bilaterala växelkurser visavi euron

(genomsnitt juni 2022 = 100; dagliga uppgifter: 20 juni 2022–19 juni 2024)

När det gäller de långa räntornas konvergens uppvisade tre av de sex granskade länderna långa räntor över referensvärdet på 4,8 procent (diagram 3.6). Räntorna låg över referensvärdet i Polen, Rumänien och Ungern. Sverige hade de lägsta räntorna. I 2022 års konvergensrapport hade Polen och Ungern långa räntor över referensvärdet, som då låg på 2,6 procent, medan Rumäniens räntor låg väl över det värdet.

Diagram 3.6

Långa räntor

(procent, årligt genomsnitt)

Vid bedömningen av huruvida konvergenskriterierna uppfylls är varaktighet en väsentlig faktor. Konvergenskriteriet ska uppfyllas varaktigt och inte bara vid en viss tidpunkt. De tio första åren med Europeiska monetära unionen (EMU) visade att svaga grundförutsättningar, en alltför expansiv makroekonomisk politik, otillräcklig förmåga på statistikområdet på nationell nivå och alltför optimistiska förväntningar om konvergens av realinkomst utgör risker, inte endast för de berörda länderna utan även för euroområdet som helhet. De därpå följande tio åren visade att det kan vara svårt att uppnå ekonomisk konvergens och att det kan ta lång tid om de makroekonomiska obalanserna är stora från början, om anpassnings- och reformprocesserna är svåra och/eller motståndskraften mot negativa chocker svag. Att ta itu med dessa utmaningar är de nationella myndigheternas ansvar och ligger först och främst i det enskilda landets intresse men är även viktigt för att euroområdet ska fungera smidigt i allmänhet och för att penningpolitiken ska få genomslag i synnerhet. En tillfällig efterlevnad av de numeriska konvergenskriterierna vid en enda tidpunkt utgör ingen garanti för en smidig och gynnsam ekonomisk och finansiell utveckling som deltagande i euroområdet i fortsättningen. De länder som ansluter sig till euroområdet måste därför kunna visa att konvergensen är varaktig och att de har förmåga att uppfylla de fortlöpande åtagandena och utmaningarna som införande av euron innebär med beaktande av att den monetära unionen inte är en finanspolitisk union och att mekanismerna för riskdelning inom EMU därmed är högst begränsade.

För att uppnå varaktig konvergens behövs långsiktiga politiska anpassningar i flera av de granskade länderna. Makroekonomisk stabilitet, ett bra företagsklimat med ändamålsenliga ekonomiska strukturer och offentliga institutioner och i synnerhet en sund finanspolitik är förutsättningar för varaktig konvergens. En hög grad av flexibilitet på arbets- och produktmarknaderna är avgörande för att man ska kunna klara makroekonomiska chocker. Det måste finnas en stabilitetskultur med väl förankrade inflationsförväntningar för att uppnå ett klimat av prisstabilitet. Man behöver ha en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens för att kapital och arbetskraft ska utnyttjas effektivt i ekonomin och gynna produktivitet och långsiktig tillväxt. Det behövs även en hög grad av ekonomisk integration med euroområdet för att uppnå synkronisering av konjunkturcyklerna. Dessutom krävs en lämplig makrotillsyn för att hindra uppbyggnad av makroekonomiska och finansiella obalanser, som överdrivna prisökningar på tillgångar och kreditcykler enligt det socialt kostsamma boom-bust-mönstret. Det behövs även en lämplig ram för tillsyn över finansiella institut. För länder som är föremål för ingående granskningar av Europeiska kommissionen i samband med ett förfarande vid makroekonomiska obalanser är det viktigt att de tar itu med de obalanser i ekonomin som konstaterats föreligga. Slutligen är styrkan i den institutionella strukturen, exempelvis att landet har förmåga att genomföra ekonomiska justeringar och strukturpolitiska åtgärder, en viktig faktor för ekonomisk integration och konvergens. Next Generation EU-paketet (NGEU) utgör ett unikt tillfälle att skynda på konvergensprocessen inom euroområdet. Att investeringsplaner och reformer genomförs på effektivt och ändamålsenligt sätt är avgörande för att paketet ska ge avsedda resultat.

3.1 Prisstabilitetskriteriet

I maj 2024 redovisade fem av de sex granskade länderna en genomsnittsinflation de senaste tolv månaderna som låg väl över referensvärdet på 3,3 procent för prisstabilitetskriteriet. Inflationen steg kraftigt 2021, främst på grund av baseffekter, stora ökningar av energipriserna, flaskhalsar i försörjningskedjorna förorsakade av pandemin och en starkt ökad efterfrågan på varor globalt. Sedan början av 2022 har Rysslands krig mot Ukraina förvärrat inflationstrycket genom högre energi- och råvarupriser och fler svårigheter i försörjningskedjorna, som redan var problemtyngda. Därmed ökade även inflationen ytterligare i alla de granskade länderna 2022, om än i olika takt delvis beroende på den politik som fördes i de olika länderna. Sedan konvergensrapporten 2022 har inflationen följt ett liknande mönster i de flesta av länderna som granskas: Mellan juni 2023 och maj 2024 planade inflationen ut betydligt i alla länder men var högre i Bulgarien, Tjeckien, Ungern Polen och Rumänien än i Sverige, främst på grund av dessa länders större sårbarhet för den senaste tidens negativa globala chocker, liksom stramheten på deras arbetsmarknader. På grund av detta låg inflationen väl över referensvärdet i dessa fem länder medan den i Sverige låg något över referensvärdet.

Prisutvecklingen över längre tid har återspeglat det instabila makroekonomiska klimatet, särskilt de senaste åren. Under de senaste tio åren har både den genomsnittliga inflationstakten och volatiliteten i inflationen varierat kraftigt i de granskade länderna (diagram 3.7). Under denna period var den genomsnittliga inflationen konstant högre i alla de granskade länderna än den var i euroområdet. I början, mellan 2014 och 2016, var inflationen dämpad i alla länder, främst på grund av de globala råvaruprisernas utveckling, låg importerad inflation och, i vissa länder, varaktigt outnyttjad kapacitet, sänkta reglerade priser och indirekta skatter samt en starkare nominell effektiv växelkurs. På grund av detta gjordes avsevärda lättnader i penningpolitiken. Från och med 2017 accelererade inflationen på grund av förstärkt ekonomisk aktivitet, solid inhemsk efterfrågan, en allt stramare arbetsmarknad och stigande råvaru- och energipriser, vilket ledde till att penningpolitiken stramades åt i vissa av de granskade länderna. När pandemin bröt ut 2020 ledde det till att den ekonomiska aktiviteten minskade kraftigt det året. Inflationen saktade ned i vissa länder men låg kvar på samma nivåer i andra, vilket berodde på högre priser på livsmedel och tjänster, liksom på minskat arbetskraftsutbud. Inflationen ökade kraftigt i alla de granskade länderna 2021 och 2022, främst på grund av kraftigt stigande energipriser samt på obalanserna mellan utbud och efterfrågan som pandemin hade gett upphov till och på de makroekonomiska åtgärderna. Sedan början av 2022 har Rysslands krig mot Ukraina bidragit till inflationstrycket. För att motverka den stigande inflationen började de flesta centralbanker öka sina viktigaste styrräntor rejält 2021, medan politikerna vidtog diskretionära finanspolitiska stödåtgärder för att minska den höga inflationens effekter på ekonomin. I de granskade länderna vidtogs dessa åtgärder främst 2022 och 2023, och det rörde sig i första hand om höjda subventioner, främst relaterade till energiprodukter, och i mindre utsträckning om sänkta indirekta skatter. Efter att ha nått en topp vid årsskiftet 2022/2023 började inflationen sjunka ordentligt till följd av den tidigare penningpolitiska åtstramningen, lägre energipriser globalt och till följd av att pristrycket högre upp i produktionsleden, liksom flaskhalsarna i försörjningskedjorna, lättade. I och med att inflationen har gått tillbaka till mer normala nivåer har centralbankerna i Tjeckien, Ungern och Polen börjat lätta på den penningpolitiska inriktningen, samtidigt som de finanspolitiska stödåtgärderna gradvis har dragits tillbaka i alla de granskade länderna.

Diagram 3.7

Utveckling och utsikter för HIKP-inflationen över tid

(årliga procentuella förändringar)

De flesta av de granskade länderna drabbades särskilt hårt av den senaste tidens globala chocker, till stor del på grund av hur deras ekonomier är uppbyggda. Inflationen steg betydligt mer i länderna i Central- och Östeuropa än i euroområdet och Sverige, eftersom de påverkades mer av kriget i Ukraina och de därmed förknippade geopolitiska förändringarna. För det första är produktionen i dessa länder oftast mer energiintensiv än den är i euroområdet eftersom de energiintensiva sektorerna är större (alltså tillverkningsindustrin och transportsektorn) och eftersom det inte är lika många apparater och byggnader som är energieffektiva. För det andra utgör energi och livsmedel en större andel av deras konsumtionskorgar än i euroområdet, så som ofta är fallet i ekonomier med lägre medelinkomster. För det tredje var många av dessa ekonomier starkt beroende av rysk energi innan kriget bröt ut, vilket gjorde de mer sårbara för störningar i energiförsörjningen. Och för det fjärde är dessa länder djupt integrerade i de globala försörjningskedjorna, vilket har gjort att flaskhalsarna i försörjningskedjorna drabbade dem hårdare. Externa chocker var en viktig anledning till inflationsskillnaderna i början, men även inhemska faktorer har inverkat. Exempelvis har arbetsmarknadsläget förblivit stramt i de flesta av de granskade länderna, med historiskt låg arbetslöshet och ihållande brist på arbetskraft, vilket har lett till betydande löneökningar (diagram 3.8, panel a) (se även avsnitt 3.5).

Diagram 3.8

Kumulativ ökning av HIKP, nominella enhetsarbetskostnader och harmoniserade konkurrensindikatorer mellan 2014 och 2023

a) HIKP och nominella enhetsarbetskostnader	b) Harmoniserade konkurrensindikatorer utifrån enhetsarbetskostnader och BNP-deflator
(procentenheter, x-axeln: kumulativ HIKP-ökning, y-axeln: kumulativ ökning av enhetsarbetskostnaderna)	(procentenheter, x-axeln: kumulativ ökning av de harmoniserade konkurrensindikatorerna utifrån BNP-deflator, y-axeln: kumulativ ökning av de harmoniserade konkurrensindikatorerna utifrån enhetsarbetskostnader)

Inflationen väntas avta ytterligare under prognosperioden men på längre sikt finns det oro för inflationskonvergensens varaktighet i de flesta av de granskade länderna. Enligt Europeiska kommissionens ekonomiska vårprognos 2024 förväntas inflationen sjunka från 2023 års nivåer i alla de granskade länderna 2024 till följd av den pågående lättnaden av pristrycket längre upp i produktionsleden och av flaskhalsarna i försörjningskedjorna liksom den tidigare åtstramningen av penningpolitiken. Inflationen förväntas dock förbli hög i Ungern, Polen och Rumänien 2024 och 2025 på grund av att den inhemska efterfrågan återhämtar sig och arbetskraftskostnaderna stiger, medan Sverige förväntas nå målet redan 2024. Som läget ser ut i dag är prognoserna högst osäkra. Det finns risk för att inflationen stiger i nästan alla de granskade länderna, eftersom nya flaskhalsar i de globala försörjningskedjorna och spänningar på energimarknaderna kan göra att inflationen blir högre än väntat, vilket med tanke på det strama arbetsmarknadsläget, även kan göra att lönerna stiger ytterligare. Eftersom BNP per capita och prisnivåerna fortfarande är lägre i alla de granskade länderna i Central- och Östeuropa än i euroområdet är det troligt att inhämtningsprocessen på längre sikt kommer att resultera i positiva inflationsskillnader gentemot euroområdet såvida detta inte motverkas av en appreciering av de nominella växelkurserna.

För att de länder som granskas i denna rapport ska få ett klimat som främjar varaktig prisstabilitet behövs det en stabilitetsinriktad ekonomisk politik, strukturreformer och åtgärder som säkrar finansiell stabilitet. Huruvida man lyckas skapa eller upprätthålla goda förhållanden för att främja prisstabilitet kommer i mycket hög utsträckning att bero på om arbetsmarknaderna fungerar. En faktor som kommer att vara viktig framöver är hur lönerna påverkas av hög realiserad inflation och i vilken grad de kommer att motsvara arbetsproduktivitetsökningar och anpassas efter läget på arbetsmarknaden och förmågan att konkurrera med pris och kostnader i jämförelse med konkurrerande länder (diagram 3.8). Det krävs fortsatta reformer för att ytterligare förbättra produkt- och arbetsmarknaderna och bevara goda villkor för ekonomisk expansion och sysselsättningstillväxt. För att nå detta mål krävs åtgärder för starkare styrning och för att höja kvaliteten på institutioner. Med tanke på det begränsade handlingsutrymmet för penningpolitik, särskilt i Bulgarien som deltar i ERM2, är det viktigt att andra politikområden ger stöd åt dessa ekonomier att upprätthålla prisstabilitet, hantera landspecifika chocker och undvika att nya makroekonomiska obalanser uppstår.

3.2 Kriteriet om den offentliga sektorns finanser

Vid den tidpunkt då denna rapport offentliggörs är Rumänien fortfarande föremål för ett rådsbeslut om förekomst av ett alltför stort underskott, samtidigt som tre andra länder också översteg referensvärdet för underskott 2023. Underskottet i Rumänien översteg referensvärdet på 3 procent av BNP 2019, och ett förfarande vid alltför stort underskott inleddes i april 2020. Därefter ställdes krav på att det alltför stora underskottet skulle vara korrigerat senast 2024. Det offentliga underskottet som andel av BNP översteg referensvärdet i fyra av de granskade länderna 2023. Underskottet låg över referensvärdet i Tjeckien, där det var 3,7 procent av BNP, väl över i Polen, där det var 5,1 procent av BNP och betydligt över i Rumänien med 6,6 procent av BNP och Ungern med 6,7 procent av BNP. I Bulgarien och Sverige låg underskottet väl under referensvärdet, på 1,9 respektive 0,6 procent.

Budgetunderskottet låg 2023 under 2021 års nivå i fyra av länderna som granskas i denna rapport på grund av den ekonomiska återhämtningen efter pandemin och utfasningen av de finanspolitiska åtgärder som vidtogs på grund av den. I alla de granskade länderna utom Sverige steg budgetunderskottet över referensvärdet på 3 procent 2020, eftersom pandemin ledde till en väsentlig minskning av den ekonomiska aktiviteten och finanspolitiska åtgärder vidtogs för att mildra dess konsekvenser, för att sedan ligga kvar över referensvärdet i fyra av länderna 2021. År 2022 förbättrades budgetsaldot i de flesta länder när ekonomierna fortsatte att återhämta sig och vissa av de finanspolitiska stödåtgärderna togs bort. Under 2023 omintetgjordes detta dock till viss del av de fortfarande kännbara ekonomiska konsekvenserna av Rysslands krig mot Ukraina, de finanspolitiska åtgärder som har vidtagits för att avhjälpa de höga energipriserna som kriget har gett upphov till och den minskade ekonomiska aktiviteten, och 2023 försämrades budgetsaldot jämfört med 2022 i fem av länderna, främst Polen, där budgetunderskottet 2023 var 3,3 procentenheter högre än 2021.

För 2024 förväntar sig Europeiska kommissionen att underskottet i förhållande till BNP ligger kvar över referensvärdet på 3 procent i Ungern, Polen och Rumänien. Saldot i de offentliga finanserna förväntas försämras i fyra av de granskade länderna 2024, och det förväntas ligga väl över referensvärdet i Ungern och Polen och betydligt över i Rumänien. Samtidigt väntas det åter ligga under referensvärdet på 3 procent i Tjeckien.

År 2023 låg skuldkvoten på över 60 procent av BNP i Ungern, medan den för de andra granskade länderna låg under, eller väl under, detta tröskelvärde (tabell 3.1 och diagram 3.4). Den offentliga sektorns skuld som andel av BNP var 2023 lägre än 2021 i fyra av de granskade länderna, främst på grund av återhämtningen efter pandemin. Skuldkvoten ökade markant, med 2,0 procentenheter i förhållande till BNP, i Tjeckien medan den ökade något, med 0,3 procentenheter, i Rumänien men minskade med 5,5 procentenheter i Sverige, 4,0 procentenheter i Polen, 3,2 procentenheter i Ungern och 0,8 procentenheter i Bulgarien. Sett ur ett längre tidsperspektiv ökade skuldkvoten mellan 2014 och 2023 betydligt i Rumänien (med 9,7 procentenheter) och markant i Tjeckien (med 2,1 procentenheter), medan den minskade i de övriga länderna.

För 2024 förutspår Europeiska kommissionen att skuldkvoten kommer att öka i alla de granskade länderna. Skuldkvoten väntas öka markant i Polen och Rumänien och måttligt i de fyra andra länderna. Kommissionens prognos indikerar att skuldkvoten 2024 kommer att ligga under, eller väl under, referensvärdet på 60 procent för samtliga länder med undantag för Ungern.

I juni 2024 konstaterade Europeiska kommissionen att Rumänien inte hade vidtagit effektiva åtgärder för att komma till rätta med det alltför stort underskottet och att Ungern och Polen inte uppfyllde underskottskriteriet i stabilitets- och tillväxtpakten. Den 19 juni 2024 offentliggjorde kommissionen en rapport som utarbetats i enlighet med artikel 126.3 i fördraget, där man utgick från uppgifter validerade av Eurostat den 22 april 2024 och som gällde tolv medlemsstater, bland andra Tjeckien, Ungern och Polen^[149]. I rapporten konstateras att budgetunderskottet 2023 överskred och inte var nära referensvärdet på 3 procent av BNP i Tjeckien, Ungern och Polen. Rapporten fann också att Polen och Ungern planerade för ett underskott över, och inte nära, referensvärdet 2024. Referensvärdet ansågs inte överskridas undantagsvis (enligt definitionen i fördraget) i något av de tre länderna. Det ansågs inte överskridas övergående i Polen eller Ungern, men i Tjeckien ansågs det överskridas övergående, där underskottet inte förväntades överskrida referensvärdet 2024 och 2025. Sammantaget gjordes bedömningen att underskottskriteriet inte var uppfyllt i Polen och Ungern men uppfyllt i Tjeckien. Utifrån rapporten tillkännagav kommissionen att man i juli 2024 ämnade föreslå rådet att enligt artikel 126.6 i fördraget fatta beslut om att det föreligger alltför stora underskott i Polen och Ungern. Kommissionen förväntas föreslå att rådet hösten 2024 rekommenderar att de alltför stora underskotten bör åtgärdas. Utöver detta konstaterade kommissionen att Rumänien 2023 inte hade uppfyllt underskottsmålet i det pågående förfarandet vid alltför stort underskott och att de finanspolitiska åtgärderna långtifrån levde upp till rådets rekommendationer. Utifrån detta utfärdade kommissionen en rekommendation till ett rådsbeslut om att Rumänien inte har vidtagit effektiva åtgärder utifrån artikel 126.7 för att senast 2024 få ordning på det alltför stora underskottet.

Det är mycket viktigt att de granskade länderna i framtiden uppnår och/eller upprätthåller sunda och hållbara offentliga finanser. Rumänien, som är föremål för ett underskottsförfarande och där kommissionen i sin skuldhållbarhetsrapport 2023 bedömer att det finns risk för de offentliga finansernas hållbarhet på medellång sikt, bör se till att man följer reglerna i stabilitets- och tillväxtpakten och åtgärdar sitt underskott i enlighet med rådets rekommendation^[150]. I alla länder som granskas i denna rapport var underskottet 2023 betydligt högre än före pandemin. Dessa länder bör så fort som möjligt se till att deras budgetsaldo återgår till att ligga under referensvärdet på 3 procent, eller att det håller sig under detta värde, och bör bygga upp de buffertar som behövs för att automatiska budgetstabilisatorer ska fungera och för att de ska få större motståndskraft mot negativa chocker. Ungern, vars skuldkvot överstiger referensvärdet, bör dessutom se till att kvoten minskar så mycket att det finns finanspolitiska buffertar att ta till vid eventuella framtida lågkonjunkturer. Alla länder måste se till att de följer den omarbetade stabilitets- och tillväxtpakten, som innehåller rekommendationer för 2025 och framåt. I allmänhet skulle ytterligare konsolidering göra det enklare att hantera de budgetära utmaningar som den ogynnsamma demografiska utvecklingen medför. Starka nationella finanspolitiska ramar som är helt i linje med EU:s regler och som genomförs på ett effektivt sätt skulle ge stöd åt konsolideringen av de offentliga finanserna och begränsa utgiftsöverskridande samtidigt som nya makroekonomiska obalanser kan undvikas. Sammantaget bör de finanspolitiska strategierna innefatta en omprioritering av de offentliga investeringarna och genomgripande strukturreformer för att öka den potentiella tillväxten och sysselsättningen. NGEU-programmet måste genomföras på ett ändamålsenligt sätt så att återhämtningen underlättas och så att länderna kan anpassa sig efter de strukturella förändringar som är på gång.

3.3 Växelkurskriteriet

Vid tidpunkten för offentliggörandet av denna rapport är det endast den bulgariska leven som ingår i ERM2. De andra granskade medlemsstaternas valutor ingår i olika växelkurssystem.

Den 10 juli 2020 beslutade parterna i ERM2 enhälligt att ansluta den bulgariska leven till ERM2, som följaktligen har deltagit i ERM2 under den tvååriga referensperioden från den 20 juni 2022 till den 19 juni 2024. Den bulgariska leven anslöts till ERM2 med en centralkurs på 1,95583 lev per euro med det normala fluktuationsbandet på ±15 procent. Vid anslutningen till ERM2 behöll Bulgarien sitt befintliga sedelfondssystem som ett ensidigt åtagande utan ytterligare förpliktelser för ECB. Överenskommelsen om deltagande i ERM2 byggde på ett antal politiska åtaganden som de bulgariska myndigheterna hade gjort (av vilka några redan hade uppfyllts när leven anslöts till ERM2) och som ska leda till en hög grad av varaktig ekonomisk konvergens fram tills att euron införs. ECB och Europeiska kommissionen har inom sina respektive kompetensområden i enlighet med fördragen och sekundärlagstiftning kontrollerat att Bulgarien på ett tillfredsställande sätt uppfyller sina åtaganden efter anslutningen. Som tillsynsmyndighet, och på grund av det gemensamma ansvar som man har för makrotillsynspolitik, kontrollerar ECB noggrant att åtaganden som rör finanssektorn uppfylls, det vill säga ramverken för insolvens och regelverket för penningtvättsbekämpning, eftersom de har stor betydelse ur tillsynssynpunkt. Bulgarien arbetar på att uppfylla dessa åtaganden och uppmanas skynda på arbetet med att uppfylla delarna i den handlingsplan som arbetsgruppen för finansiella åtgärder (FATF) antog efter att Bulgarien grålistats i oktober 2023. Under referensperioden har leven inte avvikit från centralkursen.

De valutor som inte ingår i ERM2 handlades i system med rörliga eller styrda flytande växelkurser, i de flesta fall med hög växelkursvolatilitet. Den rumänska leuen, som handlades i ett system med styrd flytande växelkurs, uppvisade låg volatilitet. De andra valutorna som inte ingår i ERM2 handlades i ett system med rörliga växelkurser och uppvisade relativt hög grad av volatilitet. Den tjeckiska korunan, den rumänska leuen och den svenska kronan var svagare mot euron i juni 2024 än i juni 2022. Den ungerska forinten handlades på nästan samma nivå, medan den polska zlotyn var starkare.

3.4 Kriteriet för långa räntor

Under referensperioden hade tre av de sex granskade länderna genomsnittliga långa räntor som låg över referensvärdet på 4,8 procent. De länder som hade de lägsta genomsnittliga långa räntorna var Sverige och Bulgarien på 2,5 respektive 4,0 procent. Även Tjeckien hade en genomsnittlig lång ränta under referensvärdet på 4,2 procent medan Polen och Rumänien låg över på 5,6 respektive 6,4 procent. Den högsta genomsnittliga långa räntan återfanns i Ungern, där den låg på 6,8 procent. Tolvmånadersgenomsnitten av de långa räntorna fortsatte att öka 2022 på grund av den högre inflation som uppstod efter den första chocken i samband med Rysslands invasion av Ukraina. Sedan början av 2023 förefaller de långa räntorna ha stabiliserats i alla länder, eller till och med gått ned något. De är dock fortfarande höga i nästan alla länder.

Sedan konvergensrapporten 2022 har spreaden på de långa räntorna gentemot genomsnittet i euroområdet minskat i alla de granskade länderna utom Bulgarien. Trots det finns det fortfarande en betydande variation i skillnaderna mellan de långa räntorna i de granskade länderna, vilket beror på att länderna befinner sig i olika konjunkturlägen och på att marknaderna bedömer deras externa och interna sårbarheter olika, både vad gäller utvecklingen för de offentliga finanserna och utsikterna till varaktig konvergens. I maj 2024 låg Bulgariens långa ränta 60 punkter över euroområdets, vilket innebär att skillnaden har ökat med 0,9 procentenheter jämfört med i början av granskningsperioden i maj 2022. Det beror förmodligen på en landsspecifik risk som kommer sig av politisk instabilitet, eftersom Bulgariens banksystem främst ägs av banker från euroområdet och centralbanken har ett sedelfondssystem som de facto importerar euroområdets monetära förhållanden. Skillnaderna i de långa räntorna minskade mest i Ungern, Polen, Tjeckien och Rumänien under granskningsperioden, med mellan 1,8 och 2,9 procentenheter. Sveriges ränteskillnad minskade minst (med 0,8 procentenheter).

3.5 Andra relevanta faktorer

Enligt Europeiska kommissionen har oron kring möjligheterna att konkurrera med låga kostnader ökat markant. I sin rapport om förvarningsmekanismen 2024 påpekar kommissionen särskilt att de nominella enhetsarbetskostnaderna har ökat markant i de granskade central- och östeuropeiska länderna på grund av stora ackumulerade inflationsskillnader och stramt arbetsmarknadsläge. Kommissionen kom fram till att fördjupade granskningar behövs för Ungern, Rumänien och Sverige. Vad gäller Ungern konstaterade kommissionen att det fortfarande finns problem med starkt pris- och kostnadstryck, statens finansieringsbehov och behovet av att få in finansiering utifrån, samt med bostadspriserna. För Rumänien rör problemen kostnadskonkurrenskraften, hållbarheten i den externa positionen och att det offentliga underskottet fortfarande är av betydande storlek. I Sveriges fall gällde kommissionens oro fortfarande bostadspriserna och hushållens och företagens höga skuldsättning. Även om kommissionens bedömning var att de andra länderna som granskas i denna rapport inte hade obalanser föreligger olika utmaningar även för dem. I 2024 års vårpaket för den europeiska planeringsterminen bekräftade kommissionen att det fortfarande fanns obalanser i Sverige och Ungern. Det konstaterades även att de obalanser som hade funnits i Rumänien fram till 2023 nu hade blivit alltför stora, på grund av att det fortfarande fanns sårbarheter vad gäller betalningsbalansen, främst kopplade till stora och växande underskott i de offentliga finanserna, samtidigt som pris- och kostnadstrycket har ökat betydligt och de politiska åtgärderna har varit otillräckliga.

För de flesta av de granskade länderna har de externa positionerna försämrats de senaste åren. Resultattavlan för förfarandet vid makroekonomiska obalanser visar att det treåriga genomsnittet för bytesbalansunderskotten blev mer negativt i de flesta granskade länder 2023 (tabell 3.2). De växande underskotten berodde på kraftigt höjda råvarupriser, som ledde till försämrade bytesförhållanden, samt motståndskraftig inhemsk efterfrågan och svagt importbehov i de främsta handelspartnerländerna. Det treåriga genomsnittliga bytesbalansunderskottet låg 2023 nedanför det nedre indikativa tröskelvärdet på -4,0 procent av BNP i Rumänien och på -4,0 procent i Ungern. Det låg ovanför det övre indikativa tröskelvärdet på 6,0 procent i Sverige.

I de flesta av de granskade länderna har de negativa finansiella nettoställningarna gentemot utlandet som andel av BNP minskat men ligger kvar på höga nivåer. Nettoutlandsskulden i de central- och östeuropeiska länderna består huvudsakligen av utländska direktinvesteringar, vilket anses vara en mer stabil form av finansiering. Den samlade nettoställningen mot utlandet var 2023 under det indikativa tröskelvärdet på -35 procent av BNP i Ungern och Rumänien. Nettoutlandsskulden var lägre i Polen (31,5 procent av BNP), Tjeckien (13,2 procent av BNP) och Bulgarien (7,6 procent) medan Sverige redovisade en positiv nettoutlandsställning (33,2 procent av BNP).

Vad gäller pris- och kostnadskonkurrenskraft ökade de HIKP-deflaterade reala effektiva växelkurserna i olika stark grad i många av de granskade länderna utom Sverige mellan 2021 och 2023. Ökningen av enhetsarbetskostnaderna över tre år var väldigt stor i nästan alla av de granskade länderna. Den översteg det indikativa tröskelvärdet på 12 procent i alla länder utom Sverige 2023. I Bulgarien, Ungern och Rumänien ökade enhetsarbetskostnaderna mer än dubbelt så mycket som tröskelvärdet. Trots den försämrade pris- och kostnadskonkurrenskraften förbättrades exportmarknadsandelarna något i alla länder 2023, även sett över flera år (exempelvis på grund av att exportproduktionskapaciteten har ökat).

Ekonomierna i de granskade länderna är fortfarande väl integrerade med euroområdet genom handel och finansiella kopplingar. Euroområdet är den största handels- och finanspartnern för alla länder som har granskats (diagram 3.9). Andelen av varuexporten som gick till euroområdet varierade 2023 från 40,7 procent av den sammanlagda exporten i Sverige till 62,4 procent i Tjeckien. Samma år varierade importen från euroområdet från 41,8 procent av den sammanlagda importen i Bulgarien och 55,8 procent i Polen. När det gäller finansiella investeringar översteg euroområdets andel av de ingående direktinvesteringarna 70 procent i Rumänien, Polen och Tjeckien, medan euroområdets andel av portföljinvesteringsskulderna låg över tröskelvärdet i Bulgarien. Både för direkt- och portföljinvesteringar var andelen av innehavet av utländska tillgångar investerade i euroområdet högst i Rumänien, följt av Tjeckien. Utöver detta har banker ägda av finansinstitut med säte i euroområdet stor betydelse i banksystemet i de granskade central- och östeuropeiska länderna, särskilt i Bulgarien, Rumänien och Tjeckien. Sammantaget är konjunkturcyklerna i alla de granskade länderna fortfarande väl synkroniserade med euroområdets konjunkturcykel.

Diagram 3.9

Handel och finansiella kopplingar till euroområdet

a) Euroområdets andel av handeln med varor	b) Utlandsställning gentemot euroområdet
(i procent av den samlade handeln)	(i procent av den samlade handeln)

Sedan 2022 har uppgången i bostadspriserna stannat av i alla de granskade länderna. Under 2021–2022 ökade bostadspriserna i de flesta granskade länderna i en takt som inte hade setts sedan före den globala finanskrisen. Sedan 2022 har den kraftiga ökningen av lånekostnaderna, tillsammans med sämre konsumentförtroende, haft en dämpande effekt på bostadslånen och bostadspriserna, dock i olika grad i de olika länderna (diagram 3.10, panel a). I Bulgarien och Polen var priskorrigeringarna på bostadsmarknaden relativt måttliga, medan bostadspriserna föll markant i Sverige, där risken fortfarande är hög på grund av hushållens höga skuldsättning och banksektorns stora exponering mot fastighetssektorn. De högre räntorna medförde högre lånekostnader, särskilt i de länder där andelen bostadslån med rörlig ränta historiskt har varit hög, som i Polen, Rumänien och Sverige (diagram 3.10, panel b). Framöver kan hushållens förmåga att betala tillbaka på sina lån försvagas ytterligare om energipriserna skulle öka kraftigt igen, räntorna ligga högt en längre tid eller om läget på arbetsmarknaden skulle försämras avsevärt.

Diagram 3.10

Bostadspriser och andelen bostadslån med rörlig ränta

a) Priser på bostäder	b) Andelen bostadslån med rörlig ränta
(årliga procentuella förändringar)	(i procent av alla bostadslån, genomsnitt för 2014–2024)

Exponeringen mot valutakursrisker ökade i de flesta av de granskade länderna, medan banksektorn överlag förblev motståndskraftig. Sedan 2022 har andelen lån i euro till företag ökat markant (diagram 3.11, panel a), särskilt i Rumänien, Tjeckien och Ungern, vilket beror på de ökande ränteskillnaderna jämfört med euroområdet. Lånen i euro till hushåll har däremot legat kvar på relativt låga nivåer i alla de granskade länderna. Förutom att en hög grad av euroisering kan göra att den inhemska penningpolitiken får sämre genomslagskraft kan det även öka det finansiella systemets sårbarhet för växelkurssvängningar och leda till valutaobalans i den privata sektorns balansräkningar. Riskerna för den finansiella stabiliteten som kommer sig av större valutarisker, högre ränteläge och den pågående priskorrigeringen på bostadsmarknaderna motverkas av motståndskraften i banksektorerna. Bankerna har fortsatt kunnat visa upp sunda kapitalpositioner och likviditetsbuffertar, stabil tillgång till finansiering och lönsamhet på lämplig nivå i alla de granskade länderna. Dessutom har andelen nödlidande lån minskat ytterligare. Den nådde, eller låg kvar på, nästan historiskt låga nivåer 2023 (diagram 3.11, panel b), även om andelen var större i de flesta av de granskade länderna än i euroområdet.

Diagram 3.11

Lån i euro och nödlidande lån

a) Andel lån i euro till icke-finansiella företag	b) Nödlidande lån
(i procent av de samlade lånen)	(i procent av de samlade lånen)

Finansmarknadspolitiken i de granskade länderna bör inriktas på att säkerställa att finanssektorn på ett sunt vis bidrar till hållbar ekonomisk tillväxt och prisstabilitet, och tillsynspolitiken bör inriktas på att säkerställa att banksystemet är finansiellt sunt och motståndskraftigt, vilket är en förutsättning för inträde i den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM). I syfte att ytterligare stärka förtroendet för det finansiella systemet bör de nationella behöriga myndigheterna fortsätta att förbättra sin tillsynspraxis genom att bland annat följa tillämpliga rekommendationer från internationella och europeiska organ samt, genom tillsynskollegierna, ha ett nära samarbete med nationella tillsynsmyndigheter i andra EU-medlemsstater. Sedan ramen för nära samarbete med Българска народна банка (bulgariska nationalbanken) trädde i kraft 2020 har ECB ansvaret för i) den direkta tillsynen över betydande institut i Bulgarien, ii) de gemensamma förfarandena för alla institut under tillsyn samt iii) indirekt tillsyn över mindre betydande institut, som den nationella tillsynsmyndigheten fortsätter att utöva direkt tillsyn över. Sedan det nära samarbetet inleddes har ECB arbetat tillsammans med Българска народна банка (bulgariska nationalbanken) för att se till att denna centralbank så smidigt som möjligt integreras i SSM.

Arbetsmarknadsläget har förblivit stramt i de flesta av de granskade länderna. Sedan konvergensrapporten 2022 har arbetslösheten ökat något i de flesta av de granskade länderna men ligger ändå nästan på historiskt låga nivåer och under genomsnittet i euroområdet (diagram 3.12, panel a). I de flesta länderna rådde alltjämt brist på arbetskraft inom vissa delarbetsmarknader, vilket har pressat upp lönerna. Bristen på arbetskraft beror på att utvecklingen vad gäller arbetskraften och befolkningen i arbetsför ålder är mindre gynnsam i de granskade central- och östeuropeiska länderna än i euroområdet (diagram 3.12, panel b). Det som ligger bakom är att välutbildade unga har lämnat landet och att befolkningen snabbt blir äldre. Det finns även andra strukturella utmaningar på arbetsmarknaderna i vissa av de granskade länderna, som att många står utanför arbetsmarknaden (särskilt kvinnor) och betydande kompetensglapp. Även om det strama arbetsmarknadsläget kan utgöra en risk för stigande löner och inflation på kort sikt verkar risken för att det blir en löneprisspiral begränsad på grund av att det finns allmänt förankrade långsiktiga inflationsförväntningar, som visar att marknaden har förtroende för att centralbankerna ska klara av att upprätthålla prisstabiliteten. På medellång sikt kan den ogynnsamma demografiska utvecklingen och de strukturella problemen på arbetsmarknaderna ge de central- och östeuropeiska länderna betydande svårigheter att komma ikapp euroområdet. Riskerna är särskilt stora i Bulgarien och Rumänien, där befolkningen förväntas fortsätta att krympa i snabb takt de kommande åren.

Diagram 3.12

Arbetsmarknadsindikatorer

a) Arbetslöshet	b) Befolkning i arbetsför ålder
(procent av arbetskraften)	(procentuella förändringar)

Styrkan i den institutionella strukturen är en annan viktig faktor när varaktigheten i den ekonomiska integrationen och konvergensen analyseras. Det kan finnas en koppling mellan låg kvalitet på institutioner och svag förvaltning och brister i företagsklimatet, en ineffektiv offentlig förvaltning, skatteflykt, korruption, bristande social inkludering, avsaknad av transparens, brist på oberoende i rättssystemet och/eller dålig tillgång till onlinetjänster. I de flesta av de granskade länderna skulle en förstärkning av den institutionella kvaliteten bidra till att man kan få bort befintliga stelheter och hinder mot effektiv fördelning och användning av produktionsfaktorer, och på så vis skulle den långsiktiga tillväxtkapaciteten stärkas. Genom att hämma potentiell produktionstillväxt kan en svag institutionell struktur även underminera ett lands förmåga att betala sina skulder och försvåra ekonomisk anpassning. Det kan även påverka ett lands förmåga att genomföra nödvändiga politiska åtgärder.

Den institutionella kvaliteten är relativt bristfällig i alla de granskade central- och östeuropeiska länderna, framför allt i Bulgarien, Rumänien och Ungern. Det kan innebära risker för den ekonomiska motståndskraften och konvergensens varaktighet. Specifika institutionella indikatorer bekräftar den allmänna bilden av låg kvalitet inom institutioner och förvaltning i de flesta av länderna, även om kvaliteten har förbättrats i vissa av dem under de senaste åren (diagram 3.13)^[151]. I detta avseende återfinns Bulgarien, Rumänien och Ungern bland de länder i EU som står inför störst utmaningar. Om reformerna i deras återhämtnings- och resiliensplaner genomförs skulle det stärka rättsstaten och styrningen i dessa länder.

Diagram 3.13

Översikt över den institutionella kvaliteten i EU-länderna

a) Världsbankens internationella indikatorer för styrning	b) Transparency Internationals korruptionsindex
(index, x-axeln: nivå 2000, y-axeln: nivå 2022)	(index, x-axeln: nivå 1999, y-axeln: nivå 2023)

Det krävs vittomfattande strukturreformer i de flesta av de granskade länderna för att tillväxt och konkurrenskraft ska förbättras. Produktivitetstillväxten skulle öka snabbare om lokala institutioner, förvaltning och företagsklimatet förbättras samtidigt som man fortsätter med reform och privatisering av statsägda företag och förstärkta ansträngningar att utnyttja EU-medlen så att det leder till resultat. Detta skulle i sin tur bidra till att öka konkurrenskraften i viktiga reglerade sektorer (som energi- och transportsektorerna), göra det lättare för nya aktörer att ta sig in på marknaden och uppmuntra till välbehövliga privata investeringar.

4 Landsammanfattningar

4.1 Bulgarien

I maj 2024 var den genomsnittliga HIKP-inflationen över tolv månader i Bulgarien 5,1 procent, det vill säga väl över referensvärdet på 3,3 procent för prisstabilitetskriteriet. Inflationen väntas avta gradvis de kommande månaderna i takt med att priserna går ned högre upp i produktionsleden och flaskhalsarna i försörjningskedjorna fortsätter att minska. Den underliggande inflationen väntas ligga kvar på en hög nivå, främst på grund av stora löneökningar på en stram arbetsmarknad. Enhetsarbetskostnaderna ökade med 27,4 procent mellan 2020 och 2023, vilket är väl över ökningen i euroområdet, som var 9,5 procent. Det finns oro för inflationskonvergensens långsiktiga varaktighet i Bulgarien. Processen för att komma ikapp övriga EU-länder lär sannolikt resultera i positiva inflationsskillnader visavi euroområdet eftersom BNP per capita och prisnivåerna fortfarande är betydligt lägre i Bulgarien än i euroområdet.

Bulgarien är för närvarande inte föremål för ett rådsbeslut om förekomst av ett alltför stort underskott. Bulgariens underskott i de offentliga finanserna låg på 1,9 procent av BNP 2023, alltså väl under referensvärdet på 3 procent, och den offentliga sektorns skuld som andel av BNP låg på 23,1, alltså väl under referensvärdet på 60 procent.

Den bulgariska leven ingick i ERM2 under den tvååriga referensperioden från den 20 juni 2022 till den 19 juni 2024. Under referensperioden har leven inte avvikit från centralkursen. Avtalet om deltagande i ERM2 innehöll ett antal politiska åtaganden från de bulgariska myndigheternas sida. Bulgarien arbetar på att uppfylla de åtaganden som ska uppfyllas efter anslutningen till ERM2 och uppmanas skynda på arbetet med att uppfylla delarna i den handlingsplan som arbetsgruppen för finansiella åtgärder (FATF) tog fram efter att Bulgarien i oktober 2023 hade satts upp på FATF:s så kallade grålista med jurisdiktioner som ska granskas mer ingående.

Under referensperioden från juni 2023 till maj 2024 låg den långa räntan i Bulgarien på i genomsnitt 4,0 procent, alltså under referensvärdet för räntekriteriet på 4,8 procent. Skillnaden mellan de långa räntorna i Bulgarien och euroområdet (BNP-viktat) minskade något. I slutet av referensperioden var den 0,9 procentenheter. Kapitalmarknaderna i Bulgarien är fortfarande mindre, och mycket mindre utvecklade, än i de i euroområdet.

Den bulgariska lagstiftningen är förenlig med fördragen och ECBS-stadgan i enlighet med artikel 131 i fördraget, med förbehåll för de villkor och tolkningar som beskrivs i avsnitt 7.1.

4.2 Tjeckien

I maj 2024 var den genomsnittliga HIKP-inflationen över tolv månader i Tjeckien 6,3 procent, det vill säga väl över referensvärdet på 3,3 procent för prisstabilitetskriteriet. Inflationen förväntas minska gradvis de kommande månaderna som ett resultat av den tidigare penningpolitiska åtstramningen och på grund av att priserna sjunker högre upp i produktionsleden och flaskhalsarna i försörjningskedjan lättar. Samtidigt lär den stora bristen på arbetskraft fortsätta att pressa upp lönerna. Det finns viss oro för inflationskonvergensens långsiktiga varaktighet i Tjeckien. Om det inte motverkas genom en appreciering av den nominella växelkursen kan processen för att komma i kapp resten av EU resultera i positiva inflationsskillnader jämfört med euroområdet, eftersom BNP per capita och prisnivåerna fortfarande är relativt låga i Tjeckien i jämförelse med euroområdet.

Tjeckien är för närvarande inte föremål för ett rådsbeslut om förekomst av alltför stort underskott. Tjeckiens budgetunderskott låg på 3,7 procent av BNP 2023, alltså över referensvärdet på 3 procent, och den offentliga sektorns skuld som andel av BNP låg på 44,0 procent, alltså under referensvärdet på 60 procent. I juni 2024 bedömde Europeiska kommissionen att det alltför stora underskottet var övergående eftersom underskotten 2024 och 2025 inte planerades överstiga referensvärdet. Efter att ha beaktat faktorerna av betydelse bedömdes underskottskriteriet i stabilitets- och tillväxtpakten vara uppfyllt.

Under den tvååriga referensperioden från den 20 juni 2022 till den 19 juni 2024 deltog den tjeckiska korunan inte i ERM2 utan handlades inom ramen för ett system med rörlig växelkurs. Under referensperioden visade den tjeckiska korunans växelkurs mot euron i genomsnitt en relativt hög grad av volatilitet. Den 19 juni 2024 var växelkursen 24,9100 tjeckiska koruna per euro. Den tjeckiska korunan var alltså 0,8 procent svagare än den genomsnittliga nivån i april 2022.

Under referensperioden från juni 2023 till maj 2024 låg den långa räntan i Tjeckien på i genomsnitt 4,2 procent, alltså under referensvärdet för räntekriteriet på 4,8 procent. Skillnaden mellan de långa räntorna i Tjeckien och euroområdet (BNP-viktat) minskade något. I slutet av referensperioden var den 1,1 procentenheter. Kapitalmarknaderna i Tjeckien är mindre, och mycket mindre utvecklade, än i de i euroområdet.

Den tjeckiska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankens oberoende, förbud mot monetär finansiering samt rättslig integration i Eurosystemet. Tjeckien är en medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget.

4.3 Ungern

I maj 2024 var den genomsnittliga HIKP-inflationen över tolv månader i Ungern 8,4 procent, det vill säga avsevärt över referensvärdet på 3,3 procent för prisstabilitetskriteriet. Inflationen förväntas minska gradvis de kommande månaderna som ett resultat av den tidigare penningpolitiska åtstramningen och på grund av att priserna sjunker högre upp i produktionsleden och flaskhalsarna i försörjningskedjan lättar. Samtidigt lär bristen på arbetskraft och kraftiga prisjusteringar inom tjänstesektorn fortsätta att pressa upp inflationen. Enhetsarbetskostnaderna ökade med 34,0 procent mellan 2020 och 2023, vilket är väl över ökningen i euroområdet, som var 9,5 procent. Det finns oro för inflationskonvergensens långsiktiga varaktighet i Ungern. Om det inte motverkas genom en appreciering av den nominella växelkursen är det sannolikt att processen för att komma i kapp resten av EU resulterar i positiva inflationsskillnader jämfört med euroområdet, eftersom BNP per capita och prisnivåerna fortfarande är låga i Ungern i jämförelse med euroområdet.

Europeiska kommissionen konstaterade i juni 2024 att Ungern inte uppfyller underskottskriteriet i stabilitets- och tillväxtpakten. Ungerns budgetunderskott låg på 6,7 procent av BNP 2023, alltså betydligt över referensvärdet på 3 procent, och den offentliga sektorns skuld som andel av BNP låg på 73,5 procent, alltså över referensvärdet på 60 procent. I juni 2024 konstaterade kommissionen att Ungern inte uppfyllde underskottskriteriet i stabilitets- och tillväxtpakten och tillkännagav att man i juli ämnade föreslå att rådet fattar beslut enligt artikel 126.6 om att det föreligger ett alltför stort underskott i Ungern.

Under den tvååriga referensperioden från den 20 juni 2022 till den 19 juni 2024 deltog den ungerska forinten inte i ERM2 utan handlades inom ramen för ett system med rörlig växelkurs. Under referensperioden visade den ungerska forintens växelkurs mot euron i genomsnitt en väldigt hög grad av volatilitet. Den 19 juni 2024 var växelkursen 396,3400 forint per euro. Forinten handlades alltså på nästan samma nivå (0,1 procent) som i juni 2022. Magyar Nemzeti Bank ingick ett repo-swappavtal med ECB i juni 2020, som innebar att den ungerska centralbanken kunde låna upp till fyra miljarder euro mot ställande av säkerhet av hög kvalitet i euro för att förse de ungerska finansinstituten med likviditet i euro. Detta avtal gällde hela referensperioden igenom och förlängdes ännu en gång i januari 2024.

Under referensperioden från juni 2023 till maj 2024 låg den långa räntan i Ungern på i genomsnitt 6,8 procent, alltså över referensvärdet för räntekriteriet på 4,8 procent. Skillnaden mellan de långa räntorna i Ungern och euroområdet (BNP-viktat) minskade rejält. I slutet av referensperioden var den 3,7 procentenheter. Kapitalmarknaderna i Ungern är mindre, och mycket mindre utvecklade, än i de i euroområdet.

Den ungerska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankens oberoende, förbud mot monetär finansiering, enhetlig stavning av euron och rättslig integration i Eurosystemet. Ungern är en EU-medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget.

4.4 Polen

I maj 2024 var den genomsnittliga HIKP-inflationen över tolv månader i Polen 6,1 procent, det vill säga väl över referensvärdet på 3,3 procent för prisstabilitetskriteriet. Inflationen förväntas minska gradvis de kommande månaderna som ett resultat av den tidigare penningpolitiska åtstramningen och på grund av att priserna sjunker högre upp i produktionsleden och flaskhalsarna i försörjningskedjan lättar. Samtidigt lär bristen på arbetskraft fortsätta att pressa upp lönerna. Enhetsarbetskostnaderna ökade med 22,0 procent mellan 2020 och 2023, vilket är väl över ökningen i euroområdet, som var 9,5 procent. Det finns oro för inflationskonvergensens långsiktiga varaktighet i Polen. Om det inte motverkas genom en appreciering av den nominella växelkursen är det sannolikt att processen för att komma i kapp resten av EU resulterar i positiva inflationsskillnader jämfört med euroområdet, eftersom BNP per capita och prisnivåerna fortfarande är låga i Polen i jämförelse med euroområdet.

Europeiska kommissionen konstaterade i juni 2024 att Polen inte uppfyller underskottskriteriet i stabilitets- och tillväxtpakten. Polens budgetunderskott låg på 5,1 procent av BNP 2023, alltså väl över referensvärdet på 3 procent, medan den offentliga sektorns skuld som andel av BNP låg på 49,6 procent, alltså under referensvärdet på 60 procent. I juni 2024 konstaterade kommissionen att Polen inte uppfyllde underskottskriteriet i stabilitets- och tillväxtpakten och tillkännagav att man i juli ämnade föreslå att rådet fattar beslut enligt artikel 126.6 om att det föreligger ett alltför stort underskott i Polen.

Under den tvååriga referensperioden från den 20 juni 2022 till den 19 juni 2024 deltog den polska zlotyn inte i ERM2 utan handlades inom ramen för ett system med rörlig växelkurs. Under referensperioden visade den polska zlotyns växelkurs mot euron i genomsnitt en relativt hög grad av volatilitet. Den 19 juni 2024 var växelkursen 4,3300 zloty per euro, alltså var zlotyn 6,8 procent starkare än dess genomsnittliga nivå i juni 2022. Mellan mars 2022 och mitten av januari 2024 hade Narodowy Bank Polski ett swappavtal med ECB, som innebar att den polska centralbanken kunde låna upp till tio miljarder euro mot zloty för att tillgodose eventuella behov av likviditet i euro i det polska finansiella systemet.

Under referensperioden från juni 2023 till maj 2024 låg den långa räntan i Polen i genomsnitt på 5,6 procent, alltså strax över referensvärdet för räntekriteriet på 4,8 procent. Skillnaden mellan de långa räntorna i Polen och euroområdet (BNP-viktat) minskade något. I slutet av referensperioden var den 2,6 procentenheter. Kapitalmarknaderna i Polen är mindre, och mycket mindre utvecklade, än i de i euroområdet.

Den polska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankens oberoende, sekretess, förbud mot monetär finansiering samt rättslig integration i Eurosystemet. Polen är en EU-medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget.

4.5 Rumänien

I maj 2024 var den genomsnittliga HIKP-inflationen över tolv månader i Rumänien 7,6 procent, det vill säga avsevärt över referensvärdet på 3,3 procent för prisstabilitetskriteriet. Inflationen förväntas minska gradvis de kommande månaderna som ett resultat av den tidigare penningpolitiska åtstramningen och på grund av att priserna sjunker högre upp i produktionsleden och flaskhalsarna i försörjningskedjan lättar. Samtidigt väntas den underliggande inflationen hålla i sig, på grund av stora löneökningar som blir resultatet av ett stramt arbetsmarknadsläge. Enhetsarbetskostnaderna ökade med 26,7 procent mellan 2020 och 2023, vilket är väl över ökningen i euroområdet, som var 9,5 procent. Det finns oro för inflationskonvergensens långsiktiga varaktighet i Rumänien. Om det inte motverkas genom en appreciering av den nominella växelkursen är det sannolikt att processen för att komma i kapp resten av EU resulterar i positiva inflationsskillnader jämfört med euroområdet, eftersom BNP per capita och prisnivåerna fortfarande är låga i Rumänien i jämförelse med euroområdet.

Rumänien är för närvarande föremål för ett förfarande vid alltför stort underskott, och Europeiska kommissionen konstaterade i juni 2024 att landet inte hade vidtagit effektiva åtgärder. Rumäniens budgetunderskott låg på 6,6 procent 2023, alltså betydligt över referensvärdet på 3 procent, medan den offentliga sektorns skuld som andel av BNP låg på 48,8 procent, alltså under referensvärdet på 60 procent. Rumänien har sedan april 2020 varit föremål för ett förfarande vid alltför stora underskott på grund av att landets budgetunderskott översteg referensvärdet på 3 procent av BNP 2019. Landets totala underskott 2023 var mycket större än det rekommenderade målet. I juni 2024 bedömde Europeiska kommissionen att Rumäniens åtgärder hade varit otillräckliga och rekommenderade att rådet skulle fatta beslut om att Rumänien inte hade vidtagit effektiva åtgärder för att komma till rätta med det alltför stora underskottet.

Under referensperioden från den 20 juni 2022 till den 19 juni 2024 deltog den rumänska valutan leu inte i ERM2 utan handlades inom ramen för ett system med rörlig växelkurs som inbegriper en kontrollerad flytande växelkurs. Växelkursen för rumänska leu mot euro visade, i genomsnitt, en relativt låg grad av volatilitet under referensperioden. Den 19 juni 2024 var växelkursen 4,9768 leu per euro. Alltså var den 0,7 procent svagare än dess genomsnittliga nivå i juni 2022. Mellan juni 2020 och mitten av januari 2024 hade Banca Naţională a României ett repo-swappavtal med ECB, som innebar att den rumänska centralbanken kunde låna upp till 4,5 miljarder euro mot ställande av säkerhet av hög kvalitet i euro för att förse rumänska finansinstitut med likviditet i euro.

Under referensperioden från juni 2023 till maj 2024 låg den långa räntan i Rumänien på i genomsnitt 6,4 procent, alltså över referensvärdet för räntekriteriet på 4,8 procent. Skillnaden mellan de långa räntorna i Rumänien och euroområdet (BNP-viktat) ökade något. I slutet av referensperioden var den 3,2 procentenheter. Kapitalmarknaderna i Rumänien är mycket mindre än de i euroområdet och är fortfarande underutvecklade.

Den rumänska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankens oberoende, förbud mot monetär finansiering samt rättslig integration i Eurosystemet. Rumänien är en EU-medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget.

4.6 Sverige

I maj 2024 var den genomsnittliga HIKP-inflationen över tolv månader i Sverige 3,6 procent, det vill säga över referensvärdet på 3,3 procent för prisstabilitetskriteriet. Inflationen väntas minska gradvis de kommande månaderna som ett resultat av den restriktiva penningpolitiska inriktningen, lägre energipriser och att priserna högre upp i produktionsleden minskar. Konsumentprisinflationen väntas nå Riksbankens mål om 2 procent 2024 och ligga nära det målet 2025. Sveriges penningpolitik och stabilitetsinriktade institutionella ramverk torde innebära att prisstabilitet kan uppnås.

Sverige är för närvarande inte föremål för ett rådsbeslut om förekomst av ett alltför stort underskott. Sveriges underskott i de offentliga finanserna låg på 0,6 procent av BNP 2023, alltså väl under referensvärdet på 3 procent, och den offentliga sektorns skuld som andel av BNP låg på 31,2, alltså väl under referensvärdet på 60 procent. Sverige har aldrig varit föremål för ett förfarande vid alltför stora underskott.

Under den tvååriga referensperioden från den 20 juni 2022 till den 19 juni 2024 deltog den svenska kronan inte i ERM2 utan handlades inom ramen för ett system med rörlig växelkurs. Under tvåårsperioden visade växelkursen för den svenska kronan mot euron i genomsnitt en hög grad av volatilitet. Den 19 juni 2024 var växelkursen 11,2140 kronor per euro. Alltså var den 5,8 procent svagare än dess genomsnittliga nivå i juni 2022. Under referensperioden hade Riksbanken ett swappavtal med ECB som innebar att Riksbanken kan låna upp till tio miljarder euro mot svenska kronor. Detta avtal har gällt sedan den 20 december 2007.

Under referensperioden från juni 2023 till maj 2024 låg den långa räntan i Sverige i genomsnitt på 2,5 procent och var alltså fortsatt väl under referensvärdet för räntekriteriet på 4,8 procent. Skillnaden mellan de långa räntorna i Sverige och euroområdet (BNP-viktat) minskade något. I slutet av referensperioden var den -0,7 procentenheter. Kapitalmarknaderna i Sverige är väl utvecklade jämfört med de i euroområdet.

Den svenska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankens oberoende, förbud mot monetär finansiering samt rättslig integration i Eurosystemet. Sverige är en EU-medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget. I enlighet med fördraget har Sverige sedan den 1 juni 1998 skyldighet att anta nationell lagstiftning inför en integration i Eurosystemet. De svenska myndigheterna har under denna tid inte vidtagit några lagstiftningsåtgärder för att rätta till de oförenligheter som beskrivits här och i tidigare rapporter.