Översättningen av ECB:s konvergensrapport 2020 till svenska innehåller följande kapitel: 1–4. Ytterligare information finns i den fullständiga engelska versionen av rapporten, som finns på ECB:s webbplats.

1 Inledning

Euron är sedan den 1 januari 1999 införd i 19 EU-medlemsstater. I den här rapporten granskas sju av de åtta EU-länder som ännu inte har antagit den gemensamma valutan. Ett av dessa åtta länder, Danmark, har meddelat Europeiska unionens råd (EU-rådet) om sin avsikt att inte delta i etapp tre av Ekonomiska och monetära unionen (EMU).^[1] Följaktligen behöver konvergensrapporter för Danmark bara utarbetas om landet själv så begär. Då ingen sådan begäran har gjorts granskas följande länder i den här rapporten: Bulgarien, Tjeckien, Kroatien, Ungern, Polen, Rumänien och Sverige. Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat ”fördraget”)^[2] har alla dessa sju länder åtagit sig att införa euron, vilket innebär att de måste sträva efter att uppfylla samtliga konvergenskriterier.

Med denna rapport uppfyller ECB kravet i fördragets artikel 140. I artikel 140 föreskrivs att minst en gång vartannat år, eller på begäran av en medlemsstat med undantag, ska ECB och Europeiska kommissionen rapportera till EU-rådet ”om hur medlemsstaterna med undantag fullgör sina förpliktelser när det gäller att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen”. De sju länder som behandlas i den här rapporten har granskats som en del av den regelbundna granskning som görs vartannat år. Även Europeiska kommissionen har utarbetat en rapport. Båda rapporterna överlämnas parallellt till EU-rådet.

I denna rapport använder ECB samma analysram som i sina tidigare konvergensrapporter. I rapporten undersöks om vart och ett av de sju berörda länderna har uppnått en hög grad av varaktig ekonomisk konvergens, om den nationella lagstiftningen är förenlig med fördragen och stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken (stadgan) samt om de lagstadgade kraven uppfylls av den berörda nationella centralbanken så att den kan bli en integrerad del av Eurosystemet.

Granskningen av den ekonomiska konvergensprocessen är starkt beroende av att det statistiska underlaget är tillförlitligt och av god kvalitet. Sammanställning och rapportering av statistik, särskilt statistiken över de offentliga finanserna, får inte kunna påverkas av politiska överväganden eller politisk inblandning. EU:s medlemsstater uppmanas att högprioritera kvaliteten och objektiviteten i sin statistik för att säkerställa att det finns ordentliga kontrollsystem när statistiken sammanställs samt att tillämpa minimistandarder på statistikområdet. Dessa standarder är mycket viktiga för att stärka oberoendet och objektiviteten hos de nationella statistikmyndigheterna och deras ansvarstagande för sin verksamhet samt för att bidra till kvaliteten i statistiken över de offentliga finanserna (se kapitel 6).

Det bör också erinras om att från och med den 4 november 2014^[3] ska varje land vars undantag upphävs ansluta sig till den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM) senast den dag landet antar euron. Från och med då gäller alla SSM-relaterade rättigheter och skyldigheter för det landet. Det är således mycket viktigt att landet vidtar de förberedelser som behövs. Framför allt kommer banksystemet i varje medlemsstat som går med i euroområdet, och följaktligen i SSM, att bli föremål för en samlad bedömning.^[4]

Denna rapport är uppbyggd på följande sätt: I kapitel 2 beskrivs den ram som använts för att undersöka ekonomisk och rättslig konvergens. I kapitel 3 ges en allmän översikt över de viktigaste aspekterna av ekonomisk konvergens. Kapitel 4 innehåller landsammanfattningar med huvudresultaten från granskningen av den ekonomiska och rättsliga konvergensen. I kapitel 5 beskrivs mer ingående graden av ekonomisk konvergens i de sju granskade EU-medlemsstaterna. I kapitel 6 ges en översikt över konvergensindikatorerna och den statistiska metod som används för att sammanställa dem. I kapitel 7 undersöks slutligen hur väl den nationella lagstiftningen i de granskade medlemsstaterna, inklusive deras nationella centralbankers stadgar, överensstämmer med artiklarna 130 och 131 i fördraget.

2 Analysram

2.1 Ekonomisk konvergens

ECB använder en gemensam analysram för att undersöka graden av ekonomisk konvergens i EU-stater som har för avsikt att anta euron. Denna analysram, som har använts på ett konsekvent sätt i alla Europeiska monetära institutets (EMI) och ECB:s konvergensrapporter, utgår för det första från fördragets bestämmelser om utvecklingen av priser, budgetsaldon, skuldkvoter, växelkurser, långa räntor samt andra faktorer som är relevanta för ekonomisk integration och konvergens samt från hur bestämmelser tillämpas av ECB. Som utgångspunkt används för det andra även en rad andra tillbakablickande och framåtblickande ekonomiska indikatorer som anses viktiga för en detaljerad granskning av konvergensens varaktighet. Granskningen av den berörda medlemsstaten baseras på alla dessa faktorer och är viktig för att säkerställa att en integration i euroområdet förlöper utan större svårigheter. I rutorna 1 till 5 nedan beskrivs kortfattat de rättsliga bestämmelserna och där finns också metodinformation som visar hur ECB tillämpar dessa bestämmelser.

För att säkerställa kontinuitet och likabehandling utgår denna rapport från de principer som har fastställts i ECB:s tidigare rapporter (och dessförinnan av EMI). ECB följer ett antal vägledande principer i sin tillämpning av konvergenskriterierna. Den första principen är att varje kriterium tolkas och tillämpas strikt. Detta motiveras av att kriteriernas huvudsyfte är att bara de medlemsstater med ekonomiska förutsättningar för att upprätthålla prisstabilitet och euroområdets sammanhållning kan delta. Den andra principen är att konvergenskriterierna utgör en sammanhängande helhet, där varje kriterium måste uppfyllas. I fördraget ges kriterierna samma tyngd och det finns inte någon inbördes rangordning. Den tredje principen är att konvergenskriterierna måste uppfyllas på grundval av aktuella uppgifter. Den fjärde principen är att tillämpningen av konvergenskriterierna ska vara konsekvent, öppen och enkel. Vid bedömningen av om konvergenskriterierna uppfylls är dessutom varaktighet en viktig faktor eftersom konvergenskriterierna ska uppfyllas fortlöpande och inte bara vid en viss tidpunkt. Därför görs en noggrann undersökning av konvergensens varaktighet när de enskilda länderna granskas.

I detta syfte granskas den ekonomiska utvecklingen i de berörda länderna först i ett tillbakablickande perspektiv som i princip omfattar de senaste tio åren. Detta gör det lättare att bedöma i vilken mån dagens förhållanden är resultatet av verkliga strukturanpassningar, vilket i sin tur bör leda till en bättre bedömning av den ekonomiska konvergensens varaktighet.

Vidare betraktas uppgifterna i görligaste mån i ett framåtblickande perspektiv. I detta sammanhang läggs särskild vikt vid att den gynnsamma ekonomiska utvecklingens varaktighet i hög grad baseras på en välavvägd och långsiktig politik för att hantera befintliga och framtida utmaningar. En stark förvaltning, sunda institutioner och hållbara offentliga finanser är också viktiga för en varaktig produktionstillväxt på medellång till lång sikt. Överlag betonas att en hållbar ekonomisk konvergens är avhängig av både ett starkt utgångsläge, sunda institutioner och en väl avvägd politik när euron väl har antagits.

Den gemensamma analysramen tillämpas på var och en av de sju EU-medlemsstater som granskas. Dessa granskningar inriktas på utvecklingen i varje medlemsstat var för sig, i enlighet med artikel 140 i fördraget.

Stoppdatum för den statistik som ingår i konvergensrapporten var den 7 maj 2020. Den statistik som används i tillämpningen av konvergenskriterierna tillhandahölls av Europeiska kommissionen (se kapitel 6 samt tabeller och diagram), i samarbete med ECB beträffande växelkurser och långa räntor. I överenskommelse med Europeiska kommissionen är referensperioden för prisstabilitetskriteriet från april 2019 till mars 2020. Även referensperioden för kriteriet om långa räntor är från april 2019 till mars 2020. För växelkurserna är referensperioden från 1 april 2018 till 31 mars 2020. Historiska data om de offentliga finansernas ställning omfattar perioden fram till 2019. Hänsyn tas till prognoser från olika källor och till de senaste konvergensprogrammen för de berörda medlemsstaterna och annan information som kan vara relevant för en framåtblickande bedömning av konvergensens varaktighet. Europeiska kommissionens ekonomiska vårprognos 2020^[5] och rapporten om förvarningsmekanismen 2020, vilka också beaktas i den här rapporten, publicerades den 6 maj 2020 respektive den 17 december 2019. Denna rapport antogs av ECB-rådet den 4 juni 2020.

Covid-19-pandemins påverkan på konvergensbedömningen anses vara mycket begränsad i denna konvergensrapport. Det är för tidigt att dra konkreta slutsatser om hur konvergensutvecklingen påverkas och om denna effekt blir symmetrisk eller asymmetrisk i de berörda länderna. Detaljerade analyser görs i nästa konvergensrapport. Mot bakgrund av covid-19-pandemin präglas den framåtblickande konvergensbedömningen av hög osäkerhet och den fulla effekten kan endast utvärderas i efterhand. De flesta av EU:s medlemsstater har infört begränsningsåtgärder för att få ned antalet infektioner och har även vidtagit särskilda finans-, makrotillsyns-, tillsyns- och penningpolitiska åtgärder för att mildra de ekonomiska effekterna. I detta läge är det också oklart vilka statistikeffekter detta får. Den ökade osäkerheten gäller för alla konvergenskriterier. Vad gäller prisstabilitetskriteriet råder stor osäkerhet om hur inflationen kommer att utvecklas under de kommande månaderna. Framför allt kan den ekonomiska nedgång som förorsakats av covid-19-pandemin bli mer utdragen än väntat eller också kan återhämtningen gå snabbare. Osäkerheten fortsätter att vara stor vad gäller riskbalansen mellan å ena sidan en press nedåt på inflationen knutet till svagare efterfrågan och å andra sidan en press uppåt beroende på uppåtgående effekter av leveransavbrott. Vad gäller budgetkriteriet har covid-19-pandemin en effekt på utsikterna för de offentliga finanserna medan nyckelindikatorerna över offentliga finanser från 2010 till 2019 inte påverkas. Vad gäller utsikterna för de offentliga finanserna bygger ECB:s analys främst på Europeiska kommissionens ekonomiska vårprognos 2020. För alla de granskade länderna visar den kraftig försämring av saldot i de offentliga finanserna som resultat av den kraftigt försämrade ekonomiska aktiviteten och de finanspolitiska åtgärder som vidtagits för att mildra krisen. På grund av den avsevärda osäkerhet som råder kring covid-19-pandemins potentiella konsekvenser för varaktigheten i den offentliga sektorns finanser på medellång till lång sikt beaktas pandemin här endast med avseende på hur den påverkar de senaste prognoserna. ECB:s analys bygger framför allt på Europeiska kommissionens skuldhållbarhetsrapport 2019 vilken utkom före covid-19-pandemin. Växelkursvolatilitet och deprecieringstryck på nationella valutor visavi euron ökade efter covid-19-utbrottet. För att begränsa snedvridningar i den övergripande konvergensbedömningen slutar granskningsperioden för växelkursutveckling i mars 2020. Vad gäller utvecklingen av långa räntor har april 2020 tagits bort från analysen p.g.a. covid-19-pandemins effekt på finansmarknaderna. Extrema nivåer av osäkerhet och volatilitet på finansmarknaderna kan skymma det faktiska informationsinnehållet i finansmarknadens utveckling och därför leda till potentiella snedvridningar i den övergripande bedömningen av varje lands konvergensprocess. Sammanfattningsvis kan en korrekt analys av den ekonomiska effekten av pandemin för konvergensbedömningen endast göras i efterhand.

Bestämmelser om prisutvecklingen och ECB:s tillämpning av dem beskrivs i ruta 1.

Den genomsnittliga HIKP-inflationen under den 12 månader långa referensperioden från april 2019 till mars 2020 granskas mot bakgrund av landets ekonomiska resultat under de senaste tio åren i termer av prisstabilitet. Detta möjliggör en mer detaljerad undersökning av varaktigheten i prisutvecklingen i det land som granskas. I detta sammanhang läggs stor uppmärksamhet vid penningpolitikens inriktning, särskilt huruvida de monetära myndigheterna har haft som huvudmål att uppnå och upprätthålla prisstabilitet samt hur andra delar av den ekonomiska politiken har bidragit till detta mål. Därutöver beaktas hur effekterna av det makroekonomiska läget påverkar förutsättningarna att uppnå prisstabilitet. Prisutvecklingen granskas mot bakgrund av förhållandena på utbuds- och efterfrågesidan, med fokus på faktorer som enhetsarbetskostnader och importpriser. Därutöver beaktas pristrender i andra relevanta prisindex. Sett ur ett framåtblickande perspektiv ges en bild av inflationsutvecklingen under de närmaste åren, däribland prognoser från viktiga internationella organisationer och marknadsaktörer. Vidare diskuteras institutionella och strukturella aspekter som är av betydelse för att upprätthålla en miljö som främjar prisstabilitet när euron väl har antagits.

Vad gäller de offentliga finansernas utveckling beskrivs de rättsliga bestämmelserna och ECB:s tillämpning av dessa samt bestämmelserna rörande procedurfrågor i ruta 2.

För att bedöma hållbarheten i de offentliga finanserna granskas utfallet för referensåret 2019 mot bakgrund av utvecklingen i den berörda medlemsstaten under de senaste tio åren. Först undersöks utvecklingen av underskottskvoten. Det bör erinras om att förändringen av ett lands årliga underskottskvot normalt påverkas av flera underliggande krafter. Denna påverkan kan delas in dels i ”cykliska effekter”, som visar hur underskott påverkas av konjunkturförändringar i den ekonomiska cykeln, dels i ”icke-cykliska effekter”, som ofta anses spegla strukturella eller permanenta justeringar av finanspolitiken. Sådana icke-cykliska effekter som kvantifieras i denna rapport kan dock inte enbart anses avspegla strukturella förändringar av budgetställningen, eftersom de omfattar tillfälliga effekter på budgetsaldot som härrör från effekter av både politiska åtgärder och särskilda faktorer. Att utvärdera hur de strukturella budgetpositionerna har ändrats under covid-19-pandemin är särskilt svårt beroende på osäkerhet om nivå och tillväxttakt för den potentiella produktionen.

Vidare bedöms utvecklingen av den offentliga sektorns skuldkvot under denna period samt bakomliggande faktorer. Dessa faktorer är skillnaden mellan tillväxten i nominell BNP och räntorna, det primära saldot och underskotts-/skuldanpassningen. Ett sådant perspektiv kan ge närmare information om i vilken grad det makroekonomiska läget, särskilt kombinationen av tillväxt och räntor, har påverkat skuldutvecklingen. Det kan också ge mer information om det strukturella saldots bidrag och den cykliska utvecklingen, som avspeglas i primärsaldot, och om i vilken utsträckning särskilda faktorer har spelat en roll i underskotts-/skuldanpassningen. Hänsyn tas också till den offentliga skuldsättningens struktur, särskilt andelen skuldsättning med kort löptid och andelen skuldsättning i utländsk valuta och hur dessa andelar har utvecklats. En jämförelse av dessa andelar med den nuvarande skuldkvoten kan belysa budgetsaldots känslighet för ränte- och växelkursförändringar.

I ett framåtblickande perspektiv beaktas nationella budgetplaner och Europeiska kommissionens senaste prognoser för 2020–2021 samt den medelfristiga finanspolitiska strategin i konvergensprogrammet. Häri ingår en bedömning av hur landets eftersträvade budgetmål på medellång sikt beräknas kunna uppnås i enlighet med kraven i stabilitets- och tillväxtpakten samt av utsikterna för skuldkvoten baserat på den rådande finanspolitiken. Till följd av covid-19-pandemin har undantagsregeln aktiverats och möjliggör avvikelser från det medelfristiga budgetmålet i enlighet med vad som beskrivs i ruta 2. Vidare framhålls långsiktiga utmaningar vad gäller hållbarheten i den offentliga sektorns finanser och omfattande områden för konsolidering anges, särskilt sådana som rör förekomsten av ofonderade offentliga pensionssystem mot bakgrund av demografiska förändringar och ansvarsförbindelser för den offentliga sektorn. På grund av den avsevärda osäkerhet som råder kring covid-19-pandemins potentiella konsekvenser för varaktigheten i den offentliga sektorns finanser på medellång till lång sikt beaktas pandemin här endast med avseende på hur den påverkar de senaste prognoserna. I linje med tidigare använd praxis täcker analysen ovan dessutom de flesta relevanta faktorer som anges i artikel 2.3 i rådets förordning (EG) nr 1467/97, enligt beskrivning i ruta 2.

Bestämmelser om växelkursutvecklingen och ECB:s tillämpning av dem beskrivs i ruta 3.

Förutom deltagande i ERM2 och utvecklingen av den nominella växelkursen mot euron under referensperioden görs en kortfattad genomgång av de faktorer som är relevanta för den nuvarande växelkursens hållbarhet. Detta sker utifrån utvecklingen av de reala effektiva växelkurserna, bytesbalansen, kapitalbalansen och de finansiella posterna i betalningsbalansen. En granskning görs också av utvecklingen av bruttoutlandsskulden och den finansiella nettoställningen mot utlandet under en längre period. I avsnittet om växelkursutveckling beaktas även i vilken utsträckning landet har integrerats med euroområdet. Detta bedöms både vad gäller extern handelsintegration (export och import) och finansiell integration. Slutligen rapporteras i avsnittet om växelkursutveckling, i förekommande fall, om det undersökta landet under den tvååriga referensperioden har erhållit likviditetsstöd från centralbanken eller betalningsbalansstöd, antingen bilateralt eller multilateralt med deltagande av IMF och/eller EU. Både faktiskt stöd och stöd i förebyggande syfte granskas, inklusive tillgång till förebyggande stöd i form av exempelvis IMF:s flexibla kreditfacilitet.

Bestämmelserna om de långa räntornas utveckling och hur de tillämpas av ECB beskrivs i ruta 4.

Som redan nämnts hänvisar fördraget uttryckligen till att ”varaktigheten i konvergensen” avspeglas i nivån på de långa räntorna. Utvecklingen under referensperioden från april 2019 till mars 2020 granskas därför mot bakgrund av de långa räntornas utveckling under de senaste tio åren (eller den tidsperiod för vilken uppgifter finns tillgängliga) och de viktigaste faktorerna bakom räntedifferensen gentemot de genomsnittliga långa räntorna i euroområdet. Under referensperioden kan den höga landsspecifika riskpremien för flera länder i euroområdet delvis ha återspeglats i den genomsnittliga långa räntan för euroområdet. Därför används även räntan på statsobligationer i euroområdet med AAA-rating (dvs. den långa räntan för euroområdets räntekurva, vilket inkluderar länderna i euroområdet med AAA-rating) i jämförelsesyfte. Som bakgrund till den här analysen innehåller rapporten också information om finansmarknadens storlek och utveckling. Detta baseras på tre olika indikatorer (utestående belopp av skuldförbindelser utgivna av icke-finansiella företag, börsvärdet och MFI-kreditgivning till den inhemska icke-finansiella privata sektorn) vilka tillsammans mäter storleken på finansmarknaden.

I enlighet med artikel 140.1 i fördraget ska slutligen flera andra relevanta faktorer beaktas i den här rapporten (se ruta 5). I enlighet med artikel 121.6 i fördraget trädde därför en utökad ram för ekonomisk styrning i kraft den 13 december 2011 för att säkerställa en närmare samordning av den ekonomiska politiken och fortsatt konvergens av medlemsstaternas ekonomiska resultat. I ruta 5 nedan beskrivs kort dessa bestämmelser och hur de ovannämnda ytterligare faktorerna beaktas i den bedömning av konvergensen som ECB har genomfört.

2.2 Förenligheten mellan nationell lagstiftning och fördragen

2.2.1 Inledning

Enligt artikel 140.1 i fördraget ska ECB (och Europeiska kommissionen) minst en gång vartannat år, eller på begäran av en medlemsstat med undantag, rapportera till rådet om hur medlemsstaterna med undantag fullgör sina förpliktelser när det gäller att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen. Dessa rapporter ska innehålla en granskning av i vilken utsträckning den nationella lagstiftningen i varje medlemsstat med undantag, inklusive stadgan för dess nationella centralbank, är förenlig med artiklarna 130 och 131 i fördraget och de relevanta artiklarna i stadgan. Denna skyldighet enligt fördraget som gäller för medlemsstater med undantag kallas även för ”rättslig konvergens”.

När ECB bedömer den rättsliga konvergensen är den inte begränsad till en bokstavstolkning av den nationella lagstiftningen utan kan också beakta huruvida de relevanta bestämmelserna genomförts i överensstämmelse med andemeningen i fördragen och stadgan. ECB granskar särskilt tecken som kan tyda på att press utövas på de beslutande organen i en medlemsstats nationella centralbank – detta skulle vara oförenligt med fördragets andemening avseende centralbanksoberoende. ECB anser också att de nationella centralbankernas beslutande organ måste fungera väl och deras arbete präglas av kontinuitet. I detta avseende måste de relevanta myndigheterna i en medlemsstat framför allt vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att en efterträdare utnämns i tid om vakans uppstår inom något av den nationella centralbankens beslutande organ.^[14] ECB granskar utvecklingen noga innan en positiv slutlig bedömning görs som slår fast att en medlemsstats nationella lagstiftning är förenlig med fördraget och stadgan.

Medlemsstater med undantag och rättslig konvergens

Bulgarien, Tjeckien, Kroatien, Ungern, Polen, Rumänien och Sverige, d.v.s. de länder vars lagstiftning granskas i denna rapport, har en ställning som medlemsstater med undantag, d.v.s. de har ännu inte infört euron. Sverige erhöll ställning som medlemsstat med undantag genom ett beslut av rådet i maj 1998^[15]. Vad gäller de andra medlemsstaterna stadgar artiklarna 4^[16] och 5^[17] i respektive akt om villkoren för anslutning att var och en av dessa medlemsstater ska delta i den ekonomiska och monetära unionen från och med dagen för anslutningen som medlemsstat med undantag i enlighet med artikel 139 i fördraget.

Denna rapport omfattar inte Danmark som är en medlemsstat med en särskild ställning som ännu inte har infört euron. Enligt protokoll (nr 16) om vissa bestämmelser angående Danmark, som är bifogat fördragen, har Danmark, mot bakgrund av den danska regeringens anmälan den 3 november 1993 till rådet, ett undantag och förfarandet för att upphäva undantaget kommer endast att inledas på Danmarks begäran. Eftersom artikel 130 i fördraget är tillämpligt på Danmark måste Danmarks Nationalbank uppfylla kravet på oberoende. I EMI:s konvergensrapport från 1998 konstaterades att detta krav var uppfyllt. Till följd av Danmarks särskilda ställning har det inte gjorts någon ny bedömning av den danska konvergensen sedan 1998. Fram till dess att Danmark meddelar rådet att man har för avsikt att införa euron, behöver Danmarks Nationalbank inte rättsligen integreras i Eurosystemet och dansk lagstiftning behöver inte anpassas.

Den 29 mars 2017 informerade Förenade konungariket Europeiska rådet om sin avsikt att lämna Europeiska unionen i enlighet med artikel 50 i fördraget om Europeiska unionen. Förenade konungariket lämnade Europeiska unionen den 31 januari 2020 på grundval av de arrangemang som framgår av avtalet om Förenade kungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen (nedan kallat avtalet om utträde). EU-rätten är fortsatt tillämplig på och i Förenade kungariket i enlighet med villkoren i avtalet om utträde under en övergångsperiod som startade den dag Förenade kungariket lämnade EU och slutar den 31 december 2020.^[18] Enligt protokoll (nr 15) om vissa bestämmelser angående Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, som är bifogat fördragen, behöver Storbritannien dock inte införa euron förrän landet anmäler sin avsikt att göra detta till rådet. Den 30 oktober 1997 meddelade Storbritannien rådet att man inte hade för avsikt att införa euron den 1 januari 1999 och denna situation har inte förändrats. Detta medför att vissa bestämmelser i fördraget (däribland artiklarna 130 och 131) och stadgan inte är tillämpliga på Storbritannien. Det finns därför i dagsläget inte någon rättslig skyldighet att säkerställa att den nationella lagstiftningen (inklusive stadgan för Bank of England) är förenlig med fördraget och stadgan.

Syftet med att granska den rättsliga konvergensen är att underlätta rådets beslut huruvida medlemsstater fullgör "sina förpliktelser när det gäller att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen” (artikel 140.1 i fördraget). På det rättsliga området gäller sådana villkor särskilt centralbankernas oberoende och de nationella centralbankernas rättsliga integrering i Eurosystemet.

Den rättsliga bedömningen

Den rättsliga bedömningen följer i stort sett strukturen i ECB:s och EMI:s tidigare rapporter om rättslig konvergens.^[19]

Granskningen av den nationella lagstiftningens förenlighet görs mot bakgrund av lagstiftning som antagits före den 24 mars 2020.

2.2.2 Anpassningens omfattning

Områden för anpassning

För att identifiera de områden där den nationella lagstiftningen måste anpassas, bedöms följande frågor:

• Förenlighet med bestämmelserna om de nationella centralbankernas oberoende i fördraget (artikel 130) och stadgan (artiklarna 7 och 14.2).
• Förenlighet med bestämmelserna om sekretess (artikel 37 i stadgan).
• Förenlighet med förbuden mot monetär finansiering (artikel 123 i fördraget) och positiv särbehandling (artikel 124 i fördraget).
• Förenlighet med den enhetliga stavning av euron som krävs enligt EU-rätten.
• De nationella centralbankernas rättsliga integrering i Eurosystemet (särskilt när det gäller artiklarna 12.1 och 14.3 i stadgan).

”Förenlighet” kontra ”harmonisering”

Enligt artikel 131 i fördraget måste den nationella lagstiftningen vara ”förenlig” med fördragen och stadgan, en eventuell oförenlighet måste därför åtgärdas. Denna skyldighet påverkas varken av det faktum att fördragen och stadgan har företräde framför den nationella lagstiftningen eller av arten av oförenlighet.

Kravet på att den nationella lagstiftningen ska vara ”förenlig” innebär inte att fördraget kräver att de nationella centralbankernas stadgar måste ”harmoniseras”, varken sinsemellan eller med stadgan. Nationella särdrag får bestå, förutsatt att de inte påverkar EU:s exklusiva behörighet i monetära frågor som oåterkalleligen överförs till EU. Enligt artikel 14.4 i stadgan får de nationella centralbankerna utföra andra uppgifter än de som anges i stadgan förutsatt att de inte strider mot ECBS mål och funktioner. Bestämmelser i en nationell centralbanks stadga som tillåter sådana ytterligare uppgifter är ett exempel där skillnader får bestå. Med ”förenlig” menas att den nationella lagstiftningen och de nationella centralbankernas stadgar måste anpassas så att de inte står i strid med fördragen och stadgan samt för att säkerställa att de nationella centralbankerna i erforderlig utsträckning kan integreras i ECBS. I synnerhet måste alla bestämmelser som inkräktar på en nationell centralbanks oberoende, så som denna definieras i fördraget, och på dess roll som en integrerad del av ECBS anpassas. Det räcker därför inte att bara förlita sig på att unionsrätten har företräde framför den nationella lagstiftningen för att uppnå detta mål.

Skyldigheten enligt artikel 131 i fördraget gäller endast bristande förenlighet med fördragen och stadgan. Emellertid bör även nationell lagstiftning som är oförenlig med EU:s sekundärrätt och har betydelse för de områden som granskas i denna konvergensrapport anpassas till denna sekundärrätt. EU-rättens företräde påverkar inte skyldigheten att anpassa den nationella lagstiftningen. Detta generella krav framgår inte bara av artikel 131 i fördraget utan också av rättspraxis från Europeiska unionens domstol.^[20]

Varken fördragen eller stadgan föreskriver det sätt på vilket den nationella lagstiftningen ska anpassas. En anpassning kan ske genom hänvisningar till fördragen och stadgan, genom att införliva bestämmelser från dessa i den nationella lagstiftningen och hänvisa till deras ursprung, genom att stryka oförenligheter eller genom en kombination av dessa metoder.

Därutöver ska, bl.a. för att uppnå och upprätthålla den nationella lagstiftningens förenlighet med fördragen och stadgan, ECB höras av EU:s institutioner och av medlemsstaterna om varje förslag till rättsregler inom ECB:s behörighetsområde, i enlighet med artiklarna 127.4 och 282.5 i fördraget och artikel 4 i stadgan. I rådets beslut 98/415/EG av den 29 juni 1998 om nationella myndigheters samråd med Europeiska centralbanken rörande förslag till rättsregler^[21] krävs uttryckligen att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa denna skyldighet.

2.2.3 De nationella centralbankernas oberoende

När det gäller centralbankernas oberoende krävdes att den nationella lagstiftningen i de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004, 2007 eller 2013 skulle anpassas för att uppfylla de relevanta bestämmelserna i fördraget och stadgan och vara i kraft den 1 maj 2004, 1 januari 2007 respektive den 1 juli 2013.^[22] Vad gäller Sverige skulle alla nödvändiga anpassningar ha varit i kraft vid inrättandet av ECBS den 1 juni 1998.

Centralbanksoberoende

I november 1995 upprättade EMI en förteckning över de aspekter på centralbanksoberoendet (se EMI:s konvergensrapport från 1998 för en närmare beskrivning) som kom att ligga till grund för bedömningen av medlemsstaternas nationella lagstiftning vid den tidpunkten, särskilt av de nationella centralbankernas stadgar. Konceptet centralbanksoberoende omfattar olika typer av oberoende som måste bedömas separat, nämligen funktionellt, institutionellt, personligt och finansiellt oberoende. Under de senaste åren har analysen av dessa aspekter av centralbanksoberoendet finslipats genom yttranden som ECB har antagit. Dessa aspekter ligger till grund för bedömningen av vilken konvergensnivå den nationella lagstiftningen för medlemsstater med undantag uppnått i förhållande till fördragen och stadgan.

Funktionellt oberoende

Centralbanksoberoende är inte ett mål i sig utan bidrar snarare till att uppnå ett tydligt formulerat mål som ska ha företräde framför varje annat mål. Funktionellt oberoende kräver att varje nationell centralbanks huvudmål är fastställt på ett tydligt och rättssäkert sätt och är helt i linje med huvudmålet prisstabilitet som fastställs i fördraget. Detta uppnås genom att den nationella centralbanken ges nödvändiga medel och instrument för att, oberoende av andra myndigheter, uppnå detta mål. Kravet i fördraget om centralbanksoberoende speglar den allmänna uppfattningen att huvudmålet att upprätthålla prisstabilitet bäst uppnås genom en helt oberoende institution med ett klart definierat mandat. Centralbanksoberoende är fullt förenligt med att de nationella centralbankerna hålls ansvariga för sina beslut – detta är en viktig aspekt för att stärka förtroendet för deras oberoende ställning. Detta omfattar öppenhet och dialog med tredje parter.

Det framgår inte klart av fördraget vid vilken tidpunkt de nationella centralbankerna i medlemsstater med undantag måste uppfylla huvudmålet att upprätthålla prisstabilitet i enlighet med artiklarna 127.1 och 282.2 i fördraget samt artikel 2 i stadgan. För de medlemsstater som anslöt sig till EU efter det datum då euron infördes i EU är det inte klart huruvida denna ska gälla från den dag då medlemsstaterna anslöt sig eller från den dag då de inför euron. Även om artikel 127.1 i fördraget inte är tillämplig på medlemsstater med undantag (se artikel 139.2 c i fördraget) gäller dock artikel 2 i stadgan för sådana medlemsstater (se artikel 42.1 i stadgan). ECB anser att de nationella centralbankernas skyldighet att ha prisstabilitet som sitt huvudmål gäller från den 1 juni 1998 i Sveriges fall, och från den 1 maj 2004, 1 januari 2007 respektive den 1 juli 2013 för de medlemsstater som anslöt sig till EU vid dessa tidpunkter. Denna slutsats grundas på det faktum att en av de vägledande principerna för unionen, nämligen prisstabilitet (enligt artikel 119 i fördraget), även gäller för medlemsstater med undantag. Den grundas också på fördragets mål att alla medlemsstater ska sträva efter makroekonomisk konvergens, inbegripet prisstabilitet, vilket är motivet för dessa regelbundna rapporter från ECB och kommissionen. Slutsatsen grundas även på det underliggande motivet för centralbanksoberoende, som bara är motiverat om det övergripande målet att upprätthålla prisstabilitet har företräde.

Landsbedömningarna i denna rapport baseras på slutsatserna avseende tidpunkten för skyldigheten för de nationella centralbankerna i medlemsstater med undantag att ha prisstabilitet som huvudmål.

Institutionellt oberoende

I artikel 130 i fördraget och artikel 7 i stadgan finns en uttrycklig hänvisning till principen om institutionellt oberoende. Dessa två artiklar förbjuder uttryckligen att de nationella centralbankerna och medlemmar av deras beslutande organ begär eller tar emot instruktioner från EU:s institutioner eller organ, från medlemsstaternas regeringar eller från något annat organ. Dessutom är det förbjudet för EU:s institutioner, organ och byråer samt medlemsstaternas regeringar att söka påverka medlemmarna av de nationella centralbankernas beslutande organ vars beslut kan påverka de nationella centralbankernas fullgörande av sina ECBS-relaterade uppgifter. Om den nationella lagstiftningen speglar artikel 130 i fördraget och artikel 7 i stadgan, ska den återspegla båda förbuden och inte begränsa tillämpningsområdet.^[23] Erkännandet att centralbanker har ett sådant oberoende medför inte att de undantas från alla bestämmelser och skyddar dem från varje form av lagstiftning.^[24]

Oavsett om den nationella centralbanken är ett statligt ägt organ, ett särskilt offentligrättsligt organ eller ett aktiebolag finns det en risk att ägaren kan påverka centralbankens beslut beträffande ECBS-relaterade uppgifter genom sitt ägande.^[25] Sådan påverkan kan, oavsett om den sker till följd av aktieägarnas rättigheter eller på annat sätt, få konsekvenser för den nationella centralbankens oberoende och bör därför inskränkas i lag.

Den rättsliga ramen för centralbankerna måste vara så utformad att den utgör en långsiktigt stabil grund för centralbankernas verksamhet. Ett regelverk som tillåter att en nationell centralbanks institutionella ramverk ändras ofta, med konsekvenser för dess organisation och styrning, kan få negativa konsekvenser för den nationella centralbankens institutionella oberoende.^[26]

Förbud mot att ge instruktioner

Utomstående parter får inte ge instruktioner till nationella centralbanker, deras beslutande organ eller dessa organs medlemmar – detta är oförenligt med fördraget och stadgan i alla frågor som rör ECBS-relaterade uppgifter.

Om en nationell centralbank är delaktig i åtgärder som vidtas för att öka den finansiella stabiliteten måste detta vara förenligt med fördraget, d.v.s. den nationella centralbankens agerande ska vara förenligt med dess funktionella, institutionella och finansiella oberoende, så att det säkerställs att den kan utföra sina uppgifter enligt fördraget och stadgan.^[27] Om nationell lagstiftning ger en nationell centralbank uppgifter som går utöver en rådgivande roll och ger den ytterligare uppgifter, måste man säkerställa att dessa uppgifter inte negativt påverkar den nationella centralbankens möjligheter att utföra sina ECBS-relaterade uppgifter ur ett operationellt och finansiellt perspektiv.^[28] Om representanter för de nationella centralbankerna dessutom ingår i gemensamma beslutande tillsynsorgan eller andra myndigheter, skulle man behöva överväga skyddsklausuler i fråga om det personliga oberoendet för medlemmarna av den nationella centralbankens beslutande organ.^[29]

Förbud mot att godkänna, upphäva, ogiltigförklara eller uppskjuta beslut

Rätten för utomstående parter att godkänna, upphäva, ogiltigförklara eller uppskjuta en nationell centralbanks beslut är oförenlig med fördraget och stadgan i den mån det gäller ECBS-relaterade uppgifter.^[30]

Förbud mot att granska beslut på rättsliga grunder

En rätt för andra organ än oberoende domstolar att på rättsliga grunder granska beslut som rör utförandet av ECBS-relaterade uppgifter är oförenlig med fördraget och stadgan, eftersom utförandet av dessa uppgifter inte får omprövas på politisk nivå. En rätt för en centralbankschef att på rättsliga grunder upphäva genomförandet av ett beslut som fattats av ECBS eller en nationell centralbanks beslutande organ, och därefter överlämna det till ett politiskt organ för slutligt beslut, motsvarar en begäran om instruktioner från utomstående parter.

Förbud mot att delta i en nationell centralbanks beslutande organ med rösträtt

Ett deltagande av företrädare för utomstående parter i en nationell centralbanks beslutande organ med rösträtt i frågor som rör utförandet av den nationella centralbankens ECBS-relaterade uppgifter är oförenligt med fördraget och stadgan, även om denna röst inte är avgörande. Sådant deltagande, även utan rösträtt, är oförenligt med fördraget och stadgan, om ett sådant deltagande påverkar de beslutsfattande organens utförande av ECBS-relaterade uppgifter eller kan medföra att ECBS sekretessregler inte efterlevs.^[31]

Förbud mot samråd inför en nationell centralbanks beslut

En uttrycklig lagstadgad skyldighet för en nationell centralbank att konsultera utomstående parter i förväg om sina beslut ger de senare en formell mekanism att påverka det slutliga beslutet och är därför oförenlig med fördraget och stadgan.

En dialog mellan en nationell centralbank och utomstående parter är däremot förenlig med centralbanksoberoende, även när den grundas på lagstadgade skyldigheter att tillhandahålla information och utbyta åsikter, om

• detta inte påverkar oberoendet hos medlemmarna av den nationella centralbankens beslutande organ,
• centralbankschefens särskilda ställning som medlem av ECB:s beslutsfattande organ respekteras fullt ut, och
• kraven på sekretess enligt stadgan iakttas.^[32]

Ansvarsfrihet för medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ

Lagstadgade bestämmelser som ger utomstående parter (t.ex. regeringen) rätt att bevilja medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ ansvarsfrihet avseende deras uppgifter (t.ex. när det gäller räkenskaperna) bör innehålla lämpliga regler som säkerställer att en sådan befogenhet inte inkräktar på möjligheten för denna medlem att oberoende fatta beslut om ECBS-relaterade uppgifter (eller genomföra sådana beslut som fattats på ECBS-nivå). Det rekommenderas att en uttrycklig bestämmelse om detta tas med i den nationella centralbankens stadga.

Personligt oberoende

Centralbanksoberoendet skyddas ytterligare genom stadgans bestämmelser om anställningstrygghet för medlemmarna av de nationella centralbankernas beslutande organ. Centralbankscheferna är medlemmar av ECB:s allmänna råd och blir medlemmar i ECB-rådet när deras medlemsstat inför euron. Enligt artikel 14.2 i stadgan ska det i de nationella centralbankernas stadgar särskilt föreskrivas att ämbetstiden för en nationell centralbankschef ska vara minst fem år. Denna artikel gör det också omöjligt att godtyckligt avsätta en centralbankschef genom att föreskriva att denne bara får skiljas från sin tjänst om han inte längre uppfyller de krav som ställs för att han ska kunna utföra sina uppgifter eller om han har gjort sig skyldig till en allvarlig försummelse. I sådana fall får, enligt artikel 14.2 i stadgan, ett beslut om avsättning överklagas vid Europeiska unionens domstol som har rätten att ogiltigförklara ett nationellt beslut om att avsätta en centralbankschef.^[33] Om en centralbankschef tillfälligt stängs av från sin tjänst kan detta inom ramen för artikel 14.2 i stadgan likställas med en avsättning.^[34] De nationella centralbankernas stadgar måste iaktta denna bestämmelse enligt vad som sägs nedan.

Enligt artikel 130 i fördraget ska varken de nationella regeringarna eller något annat organ söka påverka medlemmarna av de nationella centralbankernas beslutande organ när de fullgör sina uppgifter. Framför allt får medlemsstaterna inte söka påverka medlemmarna av de nationella centralbankernas beslutande organ genom att ändra den nationella lagstiftningen så att det påverkar deras ersättning, som principiellt sett endast ska gälla för framtida utnämningar.^[35]

Minsta ämbetstid för centralbankschefer

De nationella centralbankernas stadgar ska i enlighet med artikel 14.2 i stadgan fastställa att centralbankschefens ämbetstid ska vara minst fem år. Detta utesluter inte längre ämbetsperioder, och en tidsmässigt obestämd ämbetsperiod kräver inte att stadgan måste anpassas, förutsatt att grunderna för avsättning av en centralbankschef är i linje med artikel 14.2 i stadgan. Kortare perioder kan inte godtas, inte ens om de endast tillämpas under en övergångsperiod.^[36] Om nationell lagstiftning som stadgar en obligatorisk pensionsålder gäller även för centralbankschefen bör lagstiftningen säkerställa att den inte kommer i konflikt med minimireglerna avseende ämbetstid enligt artikel 14.2 i stadgan som har företräde före alla eventuella regler om obligatorisk pensionsålder.^[37] När den nationella centralbankens stadgar ändras, måste lagen om sådana ändringar skydda anställningstryggheten för centralbankschefen och övriga medlemmar av de beslutande organen som är involverade i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter.^[38]

Grunder för att avsätta centralbankschefer

De nationella centralbankernas stadgar måste säkerställa att en centralbankschef inte kan avsättas av andra skäl än de som nämns i artikel 14.2 i stadgan. Syftet med kravet enligt den artikeln är att förhindra att de myndigheter som är involverade i utnämningen av en centralbankschef, särskilt regering eller parlament, utnyttjar sin bestämmanderätt till att avsätta denne. De nationella centralbankernas stadgar ska antingen hänvisa till artikel 14.2 i stadgan eller införliva dess bestämmelser och hänvisa till deras ursprung, eller stryka alla oförenligheter med de grunder för avsättning som framgår av artikel 14.2 eller inte nämna några grunder för avsättning (eftersom artikel 14.2 är direkt tillämplig).^[39] När en centralbankschef väl valts eller utnämnts får denne inte avsättas av andra skäl än de som nämns i artikel 14.2 i stadgan, inte ens i fall då centralbankschefen ännu ej tillträtt tjänsten. Eftersom villkoren för att avsätta en centralbankschef är autonoma koncept i unionsrätten, beror deras tillämpning och tolkning inte på den nationella kontexten.^[40] I slutänden är det upp till Europeiska unionens domstol, inom ramen för dess befogenheter enligt artikel 14.2 andra stycket i stadgan, att bedöma huruvida ett beslut om att avsätta en nationell centralbankschef är grundat på tillräckliga bevis om att denne gjort sig skyldig till allvarlig försummelse som rättfärdigar en sådan åtgärd.^[41]

Anställningstrygghet och grunder för avsättning för övriga medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ som deltar i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter

Genom att tillämpa samma regler om anställningstrygghet och grunder för avsättning som gäller för centralbankschefer även på övriga medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ som deltar i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter säkerställer man också det personliga oberoendet för dessa personer.^[42] Bestämmelserna i artikel 14.2 i stadgan begränsar inte anställningstryggheten till centralbankschefer, medan artikel 130 i fördraget och artikel 7 i stadgan hänvisar till medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ och inte specifikt till centralbankschefer. Detta gäller särskilt då centralbankschefen är ”den främste bland jämställda kolleger” med lika rösträtt, eller när sådana andra medlemmar deltar i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter.

Rätt till rättslig prövning

För att begränsa det politiska handlingsutrymmet måste medlemmarna av de nationella centralbankernas beslutande organ ha rätt att överklaga beslut om att avsätta dem till en oberoende domstol så att denna kan bedöma grunderna för avsättningen.

Enligt artikel 14.2 i stadgan ska en nationell centralbankschef kunna överklaga ett beslut om att avsätta honom eller henne till Europeiska unionens domstol. Den nationella lagstiftningen bör antingen hänvisa till stadgan eller inte alls nämna rätten att överklaga beslutet till Europeiska unionens domstol (eftersom artikel 14.2 i stadgan är direkt tillämplig).

Den nationella lagstiftningen bör även garantera en rätt till att få ett beslut om avsättning av andra medlemmar av en nationell centralbanks beslutande organ som deltar i ECBS-relaterade uppgifter rättsligt prövat av en nationell domstol. Denna rätt kan vara antingen en allmänrättslig bestämmelse eller genom en specifik bestämmelse. Även om det kan sägas att denna rätt finns tillgänglig enligt allmänrättsliga regler, är det för rättssäkerhetens skull tillrådligt att särskilt föreskriva om sådan rätt till prövning.

Skydd mot intressekonflikter

Det personliga oberoendet förutsätter också att man säkerställer att inga intressekonflikter uppstår mellan de skyldigheter som medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ har gentemot sin nationella centralbank (och när det gäller centralbankschefen även dennes skyldigheter gentemot ECB) och andra uppgifter som sådana medlemmar som deltar i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter kan ha och som skulle kunna äventyra deras personliga oberoende.^[43] Att vara medlem av ett beslutande organ som deltar i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter är av principiella skäl oförenligt med utförandet av andra uppgifter som kan ge upphov till en intressekonflikt. Medlemmar av sådana beslutande organ får inte inneha en befattning eller ha ett intresse som kan påverka deras handlande, vare sig de innehar en befattning i statens verkställande eller lagstiftande gren, eller i en regional eller lokal förvaltning eller genom deltagande i en företagsorganisation. Man bör särskilt förebygga potentiella intressekonflikter avseende sådana medlemmar av de beslutande organen som inte ingår i den verkställande ledningen.

Finansiellt oberoende

En nationell centralbanks oberoende ställning skulle äventyras om den inte självständigt kan förfoga över tillräckliga finansiella resurser för att fullgöra sitt uppdrag, d.v.s. att utföra de ECBS-relaterade uppgifter som krävs enligt fördraget och stadgan.

Medlemsstaterna får inte försätta sina nationella centralbanker i en situation där dessa inte har tillräckliga finansiella resurser och otillräckligt eget kapital^[44] för att utföra sina uppgifter inom ECBS eller Eurosystemet. Det bör noteras att artiklarna 28.1 och 30.4 i stadgan innebär att de nationella centralbankerna kan anmodas att göra ytterligare inbetalningar till ECB:s kapital och att göra ytterligare överföringar från sina valutareserver.^[45] Vidare föreskriver artikel 33.2 i stadgan^[46] att om ECB ådrar sig en förlust som inte helt kan avräknas mot den allmänna reservfonden, kan ECB-rådet besluta om att avräkna återstoden av förlusten mot de monetära inkomsterna för det ifrågavarande räkenskapsåret i förhållande till och upp till de belopp som fördelas på de nationella centralbankerna. Principen om finansiellt oberoende kräver att uppfyllande av dessa bestämmelser inte försämrar den nationella centralbankens förmåga att fullgöra sina uppgifter.

Principen om finansiellt oberoende innebär därutöver att de nationella centralbankerna måste ha tillräckliga medel för att utföra inte bara ECBS-relaterade uppgifter utan också sina egna nationella uppgifter (som t.ex. tillsyn över finanssektorn, att finansiera sin förvaltning och den egna verksamheten, likviditetsstöd i nödlägen).^[47]

Av ovan nämnda skäl implicerar ett finansiellt oberoende även att en nationell centralbank alltid måste vara tillräckligt kapitaliserad. Man bör särskilt undvika situationer där en nationell centralbanks nettotillgångar understiger dess lagstadgade kapital eller där nettotillgångarna t.o.m. är negativa, inklusive situationer där förlusterna överstiger kapital och reserver och denna situation blir bestående under en längre tid.^[48] Sådana situationer kan få negativa följder för den nationella centralbankens förmåga att utföra sina ECBS-relaterade och nationella uppgifter. Förtroendet för Eurosystemets penningpolitik kan också påverkas negativt av en sådan situation. Om en situation skulle uppstå där en nationell centralbanks nettotillgångar understiger det lagstadgade kapitalkravet eller där nettotillgångarna t.o.m. är negativa, måste den berörda medlemsstaten ställa tillräckliga medel till sin nationella centralbanks förfogande, åtminstone så att det lagstadgade kapitalkravet kan uppfyllas inom en rimlig tidsperiod så att principen om finansiellt oberoende säkerställs. Vad gäller ECB har denna frågas betydelse redan uppmärksammats av rådet som antagit rådets förordning (EG) nr 1009/2000 av den 8 maj 2000 om ökning av Europeiska centralbankens kapital.^[49] Genom förordningen får ECB-rådet möjlighet att besluta om en faktisk ökning av ECB:s kapital för att upprätthålla en lämplig kapitalbas till stöd för ECB:s verksamhet,^[50] och de nationella centralbankerna behöver ha ekonomisk beredskap att följa ett sådant ECB-beslut.

Begreppet finansiellt oberoende bör därför bedömas utifrån perspektivet huruvida någon utomstående direkt eller indirekt kan utöva inflytande inte bara över den nationella centralbankens uppgifter, utan också över dess förmåga (både operativt när det gäller dess personal och finansiellt när det gäller tillräckliga ekonomiska resurser) att fullgöra sina uppgifter. De aspekter på det finansiella oberoendet som beskrivs nedan är särskilt viktiga i detta hänseende.^[51] Det är inom dessa områden av finansiellt oberoende som de nationella centralbankerna är mest känsliga för påverkan utifrån.

Fastställande av budgeten

Om en utomstående part har befogenhet att fastställa eller påverka den nationella centralbankens budget är detta oförenligt med finansiellt oberoende, såvida inte lagen innehåller en skyddsbestämmelse om att denna befogenhet inte påverkar de finansiella resurser som är nödvändiga för att den nationella centralbanken ska kunna fullgöra sina ECBS-relaterade uppgifter.^[52]

Redovisningsregler

Räkenskaperna bör upprättas antingen i enlighet med allmänna redovisningsregler eller i enlighet med regler som fastställts av den nationella centralbankens beslutande organ. Om sådana regler fastställts av utomstående parter, måste de beakta vad de nationella centralbankernas beslutande organ har föreslagit.

Årsredovisningen bör antas av den nationella centralbankens beslutande organ, biträdda av oavhängiga revisorer, och får i efterhand godkännas av utomstående parter (t.ex. regering eller parlament). Vad gäller vinsten ska den nationella centralbankens beslutande organ ha möjlighet att på ett självständigt och professionellt sätt besluta hur den ska beräknas.

Om den nationella centralbankens verksamhet kontrolleras av en statlig revisionsmyndighet eller ett liknande organ som har i uppdrag att kontrollera användningen av offentliga medel, bör kontrollens räckvidd vara tydligt definierad i regelverket^[53] och inte påverka det arbete som utförs av den nationella centralbankens oavhängiga externa revisorer,^[54] och i enlighet med principen om institutionellt oberoende ska förbudet mot att ge instruktioner till en nationell centralbank och dess beslutande organ efterlevas och ingen inblandning ske i den nationella centralbankens ECBS-relaterade uppgifter.^[55] Den statliga revisionen bör genomföras på icke-politisk, oberoende och strikt yrkesmässig grund.^[56]

Vinstdisposition, de nationella centralbankernas kapital och finansiella avsättningar

När det gäller vinstdispositionen får de nationella centralbankernas stadgar föreskriva hur vinsten ska fördelas. Om sådana föreskrifter saknas ska beslutet om vinstdisposition fattas av den nationella centralbankens beslutande organ på yrkesmässiga grunder och inte vara föremål för bestämmanderätt för utomstående parter, såvida det inte finns någon uttrycklig skyddsbestämmelse om att detta inte ska påverka storleken av de finansiella resurser som krävs för att den nationella centralbanken ska kunna fullgöra sina ECBS-relaterade uppgifter och sina nationella uppgifter.^[57]

Vinst får endast delas ut till statsbudgeten efter det att tidigare års eventuella förluster har täckts^[58] och tillräckliga finansiella avsättningar gjorts för att värdeskydda den nationella centralbankens kapital och tillgångar. Tillfälliga lagstiftningsåtgärder eller ad-hoc lagstiftning som innebär att den nationella centralbanken ges instruktioner avseende sin vinstdisposition är ej tillåtna.^[59] På samma sätt är en skatt på en nationell centralbanks orealiserade vinster ett brott mot principen om finansiellt oberoende.^[60]

Medlemsstaterna får inte föreskriva minskningar av den nationella centralbankens kapital utan föregående samtycke från den nationella centralbankens beslutande organ, vilket syftar till att säkerställa att den nationella centralbanken som medlem av ECBS har tillräckliga finansiella resurser för att kunna fullgöra sitt uppdrag enligt artikel 127.2 i fördraget och stadgan. Av samma skäl bör ändringar av reglerna om en nationell centralbanks vinstdisposition endast initieras och beslutas i nära samråd med den berörda nationella centralbanken som bäst kan avgöra hur stora reserver den behöver.^[61] När det gäller finansiella avsättningar eller buffertar måste de nationella centralbankerna ha frihet att självständigt göra avsättningar för att skydda realvärdet av kapital och tillgångar. Medlemsstaterna får heller inte hindra de nationella centralbankerna från att bygga upp sådana reserver som krävs för att en medlem av ECBS ska kunna fullgöra sina uppgifter.^[62]

Finansiella åtaganden för tillsynsmyndigheter

De flesta medlemsstater har placerat sina tillsynsmyndigheter för den finansiella sektorn inom den nationella centralbanken. Detta är oproblematiskt så länge som tillsynsmyndigheterna underordnas den nationella centralbankens oberoende beslutsfattande. Om lagen däremot föreskriver ett separat beslutsfattande för sådana tillsynsmyndigheter är det emellertid viktigt att se till att de beslut som fattas av dem inte hotar den nationella centralbankens finansiella ställning som helhet. I sådana fall bör den nationella lagstiftningen ge den nationella centralbanken möjlighet till slutlig kontroll över alla beslut av tillsynsmyndigheterna som kan få konsekvenser för den nationella centralbankens oberoende och i synnerhet dess finansiella oberoende.

Oberoende avseende personalärenden

Medlemsstater får inte begränsa en nationell centralbanks möjligheter att anställa och behålla kvalificerad personal som behövs för att den nationella centralbanken ska kunna utföra sina uppgifter enligt fördraget och stadgan på ett oberoende sätt.^[63] Därutöver får en nationell centralbank inte försättas i en situation där den endast har begränsad eller ingen kontroll alls över sina anställda, eller där regeringen i en medlemsstat har möjlighet att påverka centralbankens personalpolitik.^[64] Varje ändring av rättsreglerna om ersättning till medlemmarna av en nationell centralbanks beslutande organ och dess anställda bör beslutas i ett nära och effektivt samarbete med den nationella centralbanken,^[65] med vederbörlig hänsyn till dess synpunkter, för att säkerställa att den nationella centralbanken alltjämt kan fullgöra sina uppgifter på ett oberoende sätt.^[66] Oberoende avseende personalärenden omfattar även personalens pensioner. Ändringar som medför att de anställdas ersättning minskar får inte negativt påverka den nationella centralbankens behörighet att förvalta sina egna ekonomiska resurser, inklusive sådana medel som är resultatet av sänkta löner.^[67]

Äganderätt

Det är oförenligt med principen om finansiellt oberoende att utomstående parter får ge instruktioner till en nationell centralbank avseende egendom som banken innehar.

2.2.4 Konfidentialitet

Den tystnadsplikt för tjänstemän vid ECB och de nationella centralbankerna samt för medlemmarna i de beslutande organen hos ECB och de nationella centralbankerna som fastställs i artikel 37 i stadgan kan ge upphov till liknande bestämmelser i de nationella centralbankernas stadgar eller i medlemsstaternas lagstiftning. Eftersom EU-lagstiftningen och de bestämmelser som antas med stöd av denna har företräde, får inte heller nationella bestämmelser om handlingars offentlighet, som bör överensstämma med unionsrätten, inklusive artikel 37 i stadgan, leda till att ECBS sekretessregler överträds. En statlig revisionsmyndighets eller liknande myndighets tillgång till en nationell centralbanks sekretessbelagda information och dokument måste vara begränsad till vad som är nödvändigt för att den enheten som erhåller informationen ska kunna utföra sina lagstadgade uppgifter och får inte påverka ECBS oavhängighet och ECBS sekretessregler som gäller för medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ och de anställda.^[68] De nationella centralbankerna bör säkerställa att sådana enheter sekretessbelägger information och dokument som de får del av i samma utsträckning som den nationella centralbanken.

2.2.5 Förbud mot monetär finansiering och positiv särbehandling

När det gäller förbuden mot monetär finansiering och positiv särbehandling skulle den nationella lagstiftningen i de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004, 2007 eller 2013 anpassas för att uppfylla de relevanta bestämmelserna i fördraget och stadgan och vara i kraft den 1 maj 2004, 1 januari 2007 respektive den 1 juli 2013. Vad gäller Sverige skulle alla nödvändiga anpassningar ha varit i kraft den 1 januari 1995.

Förbudet mot monetär finansiering

Enligt artikel 123.1 i fördraget är det förbjudet för ECB och medlemsstaternas nationella centralbanker att ge unionens institutioner, organ eller byråer, centrala, regionala, lokala eller andra myndigheter, andra offentligrättsliga organ eller offentliga företag i medlemsstaterna rätt att övertrassera sina konton eller att ge dem andra former av krediter. Detsamma gäller för ECB:s och medlemsstaternas nationella centralbankers förvärv av skuldförbindelser direkt från dessa enheter. Fördraget innehåller ett undantag från detta förbud mot monetär finansiering – det tillämpas inte på offentligt ägda kreditinstitut som, vad gäller tillförseln av centralbanksreserver, ska behandlas på samma sätt som privata kreditinstitut (artikel 123.2 i fördraget). ECB och den nationella centralbanken får dessutom fungera som fiskala ombud för de organ inom den offentliga sektorn som nämns ovan (artikel 21.2 i stadgan). Det exakta tillämpningsområdet för förbudet mot monetär finansiering klargörs vidare i rådets förordning (EG) nr 3603/93 av den 13 december 1993 om fastställande av definitioner för tillämpningen av de förbud som avses i artikel 104 och 104b.1 i fördraget,^[69] som förtydligar att förbudet omfattar all finansiering av den offentliga sektorns åtaganden gentemot tredje parter.

Förbudet mot monetär finansiering är av avgörande betydelse för att säkerställa att huvudmålet för penningpolitiken (att upprätthålla prisstabilitet) inte hindras. Vidare minskar en centralbanks finansiering av den offentliga sektorn trycket att iaktta budgetdisciplin. Därför måste förbudet tolkas extensivt för att säkerställa en strikt tillämpning, med förbehåll endast för vissa begränsade undantag i artikel 123.2 i fördraget och förordning (EG) nr 3603/93. Även om artikel 123.1 i fördraget uttryckligen nämner ”krediter”, som innebär en skyldighet att återbetala medel, gäller förbudet även andra former av överföringar, t.ex. om någon skyldighet att återbetala erhållna medel inte föreligger.

ECB:s allmänna inställning till nationell lagstiftnings förenlighet med förbudet har huvudsakligen utvecklats inom ramen för medlemsstaternas samråd med ECB om förslag till nationella rättsregler enligt artiklarna 127.4 och 282.5 i fördraget.^[70]

Nationell lagstiftning om införlivande av förbudet mot monetär finansiering

Om nationella rättsregler speglar artikel 123 i fördraget eller förordning (EG) nr 3603/93, får de inte begränsa tillämpningsområdet för förbudet mot monetär finansiering eller utöka de undantag som finns enligt EU-rätten. Exempelvis är nationell lagstiftning som föreskriver att en nationell centralbank ska finansiera en medlemsstats finansiella åtaganden till internationella finansiella institutioner (andra än IMF, enligt vad som avses i förordning (EG) nr 3603/93)^[71] eller till tredje länder oförenlig med förbudet mot monetär finansiering.

Finansiering av den offentliga sektorn eller den offentliga sektorns åtaganden gentemot tredje parter

Nationell lagstiftning får inte kräva att en nationell centralbank ska finansiera vare sig utförandet av funktioner hos andra offentligrättsliga organ eller den offentliga sektorns åtaganden gentemot tredje parter. Detsamma gäller för nya uppgifter som överförs till nationella centralbanker. I sådana fall måste i det enskilda fallet granska huruvida den uppgift som ska överföras till en nationell centralbank är en centralbanksuppgift eller en statlig uppgift, dvs. en uppgift som faller inom statens ansvarsområde.^[72] Med andra ord behövs det tillräckliga skyddsmekanismer för att säkerställa att förbudet mot monetär finansiering inte kringgås. ECB-rådet har uttalat kriterier för att bestämma vilka typer av verksamhet som kan anses omfattas av den offentliga sektorns åtaganden i den mening som avses i förordning (EG) nr 3603/93 eller, med andra ord, vad som är en statlig uppgift.^[73] För att säkerställa att förbudet mot monetär finansiering efterlevs måste en ny uppgift som uppdras åt en nationell centralbank betalas på ett adekvat sätt om den: a) inte är en centralbanksuppgift eller underlättar utförandet av centralbanksuppgifter eller b) hör samman med en statlig uppgift och utförs i statens intresse.^[74] Viktiga kriterier för att klassificera en ny uppgift som en statlig uppgift är a) dess atypiska natur, b) det faktum att den utförs å statens vägnar och uteslutande i dess intresse och c) dess konsekvenser för den nationella centralbankens institutionella, finansiella och personliga oberoende. En uppgift kan klassificeras som en statlig uppgift om utförandet av den nya uppgiften uppfyller något av följande villkor: a) den medför otillräckligt lösta intressekonflikter med aktuella centralbanksuppgifter, b) den står inte i rimlig relation till den nationella centralbankens ekonomiska eller organisatoriska kapacitet, c) den passar inte in i den nationella centralbankens institutionella ram, d) den kan medföra avsevärda ekonomiska risker och e) utsätter medlemmarna av den nationella centralbankens beslutande organ för politiska risker som är oproportionerliga och som också kan få negativa konsekvenser för deras personliga oberoende.^[75]

Exempel på uppgifter som överförts till nationella centralbanker och som ECB anser vara statliga uppgifter är: a) uppgifter som har ett samband med finansiering av avvecklingsfonder eller finansiella arrangemang samt system för insättningsgaranti eller ersättning till investerare,^[76] b) uppgifter som berör inrättandet av ett centralt register över kontonummer,^[77] c) uppgifter som kreditombudsman,^[78] d) uppgifter som avser insamling, underhåll och bearbetning av data som stöder beräkningen av transfereringar av försäkringspremier,^[79] e) uppgifter som har ett samband med att konkurrensskydda hypotekslånemarknaden,^[80] f) uppgifter som avser tillhandahållandet av resurser till organ som är oberoende av den nationella centralbanken och fungerar som en förlängning av staten,^[81] g) uppgifter för en informationsmyndighet för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur,^[82] h) uppgifter som rör inrättandet av en databas över försäkringsfall^[83] samt i) uppgifter som avser beredskapsfrågor som går utöver en centralbanks interna krisberedskap.^[84] Centralbanksuppgifter kan dock bl.a. omfatta tillsynsuppgifter eller uppgifter som berör dessa, t.ex. konsumentskydd inom området finansiella tjänster,^[85] huruvida kreditinstitut följer reglerna om omstruktureringar av lån,^[86] tillsyn över kreditförvärvande företag^[87] eller finansiella leasingföretag,^[88] tillsyn över tillhandahållare och förmedlare av konsumentkrediter,^[89] tillståndsgivning och tillsyn över tillhandahållare av mikrokrediter,^[90] tillsyn över kreditupplysningsföretag,^[91] tillsyn över administratörer av referensräntor,^[92] tillsynsuppgifter för att säkerställa att unionens lagstiftning inom området investeringstjänster och -produkter efterlevs,^[93] uppgifter som avser övervakningen av betalningsordningar,^[94] uppgifter i samband med tillämpningen och genomdrivandet av unionens lagstiftning om betalkonton,^[95] administrativa avvecklingsåtgärder,^[96] eller uppgifter som rör drift och underhåll av kreditregister.^[97]

En nationell centralbank får heller inte tillhandahålla överbryggande finansiering som gör det möjligt för en medlemsstat att uppfylla sina åtaganden avseende statliga bankgarantier.^[98] Även utdelning av en centralbanks vinst som ännu ej realiserats, bokförts och varit föremål för revision strider mot förbudet mot monetär finansiering. Om förbudet mot monetär finansiering ska efterlevas, får det belopp som delas ut till statsbudgeten enligt tillämpliga regler om vinstdisposition inte ens till viss del utbetalas från den nationella centralbankens reserver. Reglerna om vinstdisposition bör därför inte påverka den nationella centralbankens reserver. När den nationella centralbankens tillgångar överförs till staten ska det också göras en betalning motsvarande marknadsvärdet och överföringen bör ske samtidigt som betalningen.^[99]

På samma sätt är det otillåtet med annan inblandning i Eurosystemets uppgifter, t.ex. förvaltningen av valutareserven, genom att beskatta teoretiska eller orealiserade vinster, eftersom detta skulle innebära en form av centralbankskredit till den offentliga sektorn genom en förskottsbetalning av framtida och osäkra vinster.^[100]

Övertagande av den offentliga sektorns åtaganden

Nationell lagstiftning som kräver att en nationell centralbank tar över ett tidigare oberoende offentligt organs åtaganden till följd av en omorganisation på det nationella planet av vissa uppgifter och skyldigheter (t.ex. vid ett överförande till den nationella centralbanken av vissa tillsynsuppgifter som tidigare utförts av staten eller oberoende offentliga myndigheter eller organ), utan att den nationella centralbanken fullt ut isoleras från alla finansiella åtaganden från sådana tidigare oberoende offentliga organs tidigare verksamhet är oförenlig med förbudet mot monetär finansiering.^[101] På samma sätt är nationell lagstiftning som kräver att en nationell centralbank söker ett förhandsgodkännande från regeringen innan den vidtar resolutionsåtgärder under ett stort antal omständigheter, men inte begränsar den nationella centralbankens ansvar till dess egna förvaltningsåtgärder, oförenlig med förbudet mot monetär finansiering.^[102] Även nationell lagstiftning som kräver att en nationell centralbank betalar skadestånd, som innebär att centralbanken åtar sig statens ansvar, strider mot förbudet mot monetär finansiering.^[103]

Finansiellt stöd till kredit- och/eller finansinstitut

Nationell lagstiftning som föreskriver att en nationell centralbank, enligt eget gottfinnande, får finansiera kreditinstitut, förutom i samband med utförandet av centralbanksuppgifter (såsom penningpolitik, betalningssystem eller tillfälligt likviditetsstödjande åtgärder), särskilt stöd till insolventa kredit- och/eller andra finansinstitut, är inte förenlig med förbudet mot monetär finansiering.

Detta gäller i synnerhet stöd till insolventa kreditinstitut. Anledningen är att den nationella centralbanken, om den finansierar ett insolvent kreditinstitut, åtar sig en statlig uppgift.^[104] Samma sak gäller om Eurosystemet finansierar ett kreditinstitut som rekapitaliserats för att åter göra det solvent genom en direktplacering av statligt emitterade skuldinstrument om alternativ marknadsbaserad finansiering saknas (nedan kallade rekapitaliseringsobligationer) och där dessa obligationer ska användas som säkerhet. Om en stat rekapitaliserar ett kreditinstitut genom en direktplacering av rekapitaliseringsobligationer och rekapitaliseringsobligationerna sedan används som säkerhet vid en centralbanks likviditetsoperationer aktualiseras också förbudet mot monetär finansiering.^[105] Likviditetsstöd i nödlägen som en nationell centralbank oberoende och enligt egen bestämmanderätt beviljar ett solvent kreditinstitut mot säkerhet i form av en statlig garanti ska uppfylla följande kriterier: i) den kredit som den nationella centralbanken beviljar ska vara så kort som möjligt, ii) situationen måste röra en systemviktig aspekt, iii) det får inte finnas några tvivel huruvida den statliga garantin är giltig och kan genomdrivas enligt tillämplig nationell rätt och iv) det får inte finnas några tvivel huruvida den statliga garantin är ekonomiskt adekvat, som bör omfatta både kapitalbelopp och ränta.^[106]

För detta ändamål bör man överväga att införliva hänvisningar till fördragets artikel 123 i den nationella lagstiftningen.

Finansiellt stöd för system för insättningsgaranti och ersättning till investerare

Administrativa avvecklingsåtgärder anses normalt höra till de som avses i artikel 127.5 i fördraget, men att finansiera avvecklingsfonder eller finansiella arrangemang är inte förenligt med förbudet mot monetär finansiering.^[107] Om en nationell centralbank agerar som rekonstruktionsmyndighet bör den inte under några omständigheter åta sig eller finansiera några skyldigheter som broinstitut eller tillgångsförvaltningsenhet.^[108] Den nationella lagstiftningen bör därför förtydliga att den nationella centralbanken inte kommer att åta sig eller finansiera några av dessa enheters skyldigheter.^[109]

Direktivet om system för garanti av insättningar^[110] och direktivet om system för ersättning till investerare^[111] föreskriver att kostnaderna för att finansiera system för garanti av insättningar och system för ersättning till investerare måste bäras av kreditinstituten respektive värdepappersföretagen själva. Nationell lagstiftning som föreskriver att en nationell centralbank ska finansiera ett nationellt system för insättningsgaranti för kreditinstitut eller ett nationellt system för ersättning till investerare för värdepappersföretag är förenlig med förbudet mot monetär finansiering om finansieringen är kortfristig, avser brådskande situationer, systemrisker består och besluten fattas av den nationella centralbanken.^[112] För detta ändamål bör man överväga att införliva hänvisningar till fördragets artikel 123 i den nationella lagstiftningen. När den nationella centralbanken utövar sin rätt att bevilja ett lån, måste den säkerställa att den inte de facto övertar en av statens uppgifter.^[113] Centralbankers stöd till insättningsgarantisystem bör framför allt inte utgöra någon systematisk förfinansieringsverksamhet.^[114]

Funktion som fiskalt ombud

Enligt artikel 21.2 i stadgan får ”ECB och de nationella centralbankerna [...] fungera som fiskala ombud” för ”unionens institutioner, organ eller byråer, centrala, regionala, lokala eller andra myndigheter, andra offentligrättsliga organ eller offentliga företag i medlemsstaterna”. Tanken med artikel 21.2 i stadgan är att förtydliga att nationella centralbanker, efter det att behörigheten på det penningpolitiska området överförts till Eurosystemet, får fortsätta tillhandahålla den funktion som fiskalt ombud som centralbanker traditionellt har tillhandahållit staten och andra offentligrättsliga enheter utan att bryta mot förbudet mot monetär finansiering. I förordning EG nr 3603/93 uppställs dessutom ett antal explicita och begränsade undantag från förbudet mot monetär finansiering i samband med funktionen som fiskalt ombud: i) krediter med en dags löptid gentemot den offentliga sektorn är tillåtna förutsatt att krediterna förblir begränsade till ifrågavarande dag och någon förlängning inte är möjlig,^[115] ii) inlösen av checkar som är utställda av tredje man och krediterar den offentliga sektorns konto innan trassatbanken har debiterats är tillåtet om en viss tid motsvarande den tid som den berörda medlemsstatens centralbank normalt behöver för inlösen av checkar har förflutit sedan mottagandet av checken, förutsatt att all float som kan uppstå är att betrakta som undantag, är av obetydlig storlek och jämnar ut sig över en kort tid,^[116] iii) innehav av mynt som har getts ut av den offentliga sektorn och som har krediterats den offentliga sektorn är tillåtet om summan av dessa tillgångar understiger 10 procent av de mynt som är i omlopp.^[117]

Nationell lagstiftning rörande funktionen som fiskalt ombud bör vara förenlig med EU-rätten, särskilt förbudet mot monetär finansiering.^[118] Med beaktande av att det i artikel 21.2 i stadgan uttryckligen erkänns att funktionen som fiskalt ombud är en legitim funktion som av tradition har utförts av de nationella centralbankerna, är centralbankernas funktion som fiskala ombud förenlig med förbudet mot monetär finansiering, förutsatt att dessa tjänster ligger inom ramen för funktionen som fiskalt ombud och inte utgör centralbankens finansiering av den offentliga sektorns skyldigheter gentemot tredje part eller centralbankens kreditering av den offentliga sektorn utöver de snävt definierade undantag som anges i förordning (EG) nr 3603/93.^[119] Nationell lagstiftning som gör det möjligt för en nationell centralbank att inneha inlåning från staten och föra statens konton strider inte mot förbudet mot monetär finansiering förutsatt att dessa funktioner inte innebär någon kreditgivning, inklusive utlåning över natten. Bristande överensstämmelse med förbudet mot monetär finansiering kan t.ex. föreligga om den nationella lagstiftningen gör det möjligt att förränta inlåningen eller behållningen på löpande räkning på en nivå som överstiger gällande marknadsräntor. En ränta som överstiger gällande marknadsränta utgör de facto kreditgivning, något som står i strid med målet att förhindra monetär finansiering, och kan därför underminera förbudets målsättning. När det gäller räntan för ett konto är det avgörande att den avspeglar marknadsparametrarna och det är särskilt viktigt att inlåningsräntan ställs i relation till löptiden.^[120] Om en nationell centralbank fungerar som fiskalt ombud utan någon ränta väcker detta inga betänkligheter om monetär finansiering, förutsatt att det rör sig om en kärnfunktion som fiskalt ombud.^[121]

Förbudet mot positiv särbehandling

Av artikel 124 i fördraget framgår att ”varje åtgärd som ger unionens institutioner, organ eller byråer, centrala, regionala, lokala eller andra myndigheter, andra offentligrättsliga organ eller offentliga företag i medlemsstaterna en positiv särbehandling hos finansinstitut är förbjuden i den mån åtgärden inte är baserad på tillsynsmässiga hänsyn”. Precis som förbudet mot monetär finansiering, avser förbudet mot positiv särbehandling att uppmuntra medlemsstaterna att föra en sund budgetpolitik, som inte tillåter monetär finansiering av budgetunderskott eller ger offentliga myndigheter positiv särbehandling på finansmarknaderna vilket kan leda till ohållbart höga skuldnivåer eller ohållbara underskott i medlemsstaterna.^[122]

Enligt artikel 1.1 i rådets förordning (EG) nr 3604/93^[123] avses med positiv särbehandling varje lag, förordning eller annat rättsligen bindande instrument som antagits av en myndighet som a) förpliktigar finansinstitut att förvärva eller inneha skulder från EU-institutioner eller -organ, staten, regional, lokala eller andra myndigheter, andra offentligrättsliga organ eller offentliga företag i medlemsstaterna, eller b) medför skattefördelar som endast finansinstitut får del av, eller medför ekonomiska fördelar som inte överensstämmer med marknadsekonomiska principer med målet att uppmuntra dessa institut att förvärva eller inneha sådana skulder.

De nationella centralbankerna får inte, i egenskap av offentliga myndigheter, vidta åtgärder som ger den offentliga sektorn en positiv särbehandling hos finansinstitut, såvida inte sådana åtgärder baseras på tillsynsmässiga hänsyn. Vidare får reglerna om mobilisering eller pantsättning av skuldinstrument som antagits av de nationella centralbankerna inte användas som ett sätt att kringgå förbudet mot positiv särbehandling.^[124] Medlemsstaternas lagstiftning på detta område får inte skapa sådan positiv särbehandling.

I artikel 2 i förordning (EG) nr 3604/93 definieras "tillsynsmässiga hänsyn" som sådan hänsyn som är baserad på nationella lagar, förordningar eller administrativa åtgärder baserade på, eller förenliga med, unionsrätten och vars mål är att bidra till sunda finansinstitut och på så sätt öka hela det finansiella systemets stabilitet samt även skydda dessa instituts kunder. Tillsynsmässiga hänsyn försöker säkerställa att bankerna förblir solventa i förhållande till insättarna.^[125] På tillsynsområdet uppställer EU:s sekundärlagstiftning ett antal krav för att säkerställa kreditinstitutens sundhet.^[126] Kreditinstitut definieras som ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning.^[127] Kreditinstitut benämns ofta ”banker” och dessa behöver ett tillstånd från en behörig myndighet i medlemsstaten för att tillhandahålla tjänster.^[128]

Även om kassakrav kan ses som en del av tillsynskraven, utgör de en del av de nationella centralbankernas regelverk och används i de flesta ekonomier, inkl. i euroområdet, som ett penningpolitiskt instrument.^[129] Av punkt 2 i bilaga I till riktlinje ECB/2014/60^[130] framgår att Eurosystemets kassakravssystem används primärt för att stabilisera penningmarknadsräntorna och skapa (eller förstärka) ett strukturellt likviditetsunderskott.^[131] ECB uppställer kassakrav för kreditinstitut etablerade i euroområdet (i form av inlåning) på konton hos respektive nationella centralbank.^[132]

Denna rapport riktar in sig på förenligheten både av nationell lagstiftning som antagits av de nationella centralbankerna och de nationella centralbankernas stadgar med fördragets förbud mot positiv särbehandling. Denna rapport påverkar dock inte bedömningen av huruvida lagar, förordningar eller administrativa handlingar i medlemsstaterna används under förevändning av tillsynsmässig hänsyn för att kringgå förbudet mot positiv särbehandling. En sådan bedömning ligger utanför denna rapports område.

2.2.6 En enhetlig stavning av euron

Artikel 3.4 i fördraget om Europeiska unionen stadgar att ”unionen ska upprätta en ekonomisk och monetär union som har euron som valuta”. I fördragstexterna på alla språk som använder det romerska alfabetet anges euron konsekvent i nominativ singular som ”euro”. I det grekiska alfabetet stavas euron ”ευρώ” och i det kyrilliska alfabetet ”евро”.^[133] I linje med detta framgår det av rådets förordning (EG) nr 974/98 av den 3 maj 1998 om införande av euron^[134] att namnet på den gemensamma valutan måste vara samma på alla EU:s officiella språk, under beaktande av förekomsten av olika alfabet. Därför kräver fördragen att ordet ”euro” stavas på samma sätt i nominativ singular i alla EU:s bestämmelser och i nationell lagstiftning, med beaktande av förekomsten av olika alfabet.

På grundval av denna EU:s exklusiva behörighet att besluta om namnet på den gemensamma valutan är avvikelser från denna regel oförenliga med fördragen och bör därför avlägsnas.^[135] Emedan denna princip tillämpas på alla typer av nationell lagstiftning, tar bedömningen i landskapitlen sikte på de nationella centralbankernas stadgar och på lagar om införande av euron.

2.2.7 De nationella centralbankernas rättsliga integrering i Eurosystemet

Så snart en medlemsstat infört euron är bestämmelser i den nationella lagstiftningen (särskilt i den nationella centralbankens stadga men även i annan lagstiftning) som kan förhindra utförandet av uppgifter som rör Eurosystemet eller efterlevnaden av ECB:s beslut oförenliga med Eurosystemets möjligheter att effektivt bedriva sin verksamhet. Den nationella lagstiftningen måste därför anpassas för att säkerställa att den är förenlig med fördraget och stadgan vad avser uppgifter som rör Eurosystemet. För att uppfylla kraven i artikel 131 i fördraget måste den nationella lagstiftningen anpassas för att säkerställa förenlighet senast vid upprättandet av ECBS (i Sveriges fall) och senast den 1 maj 2004, 1 januari 2007 och den 1 juli 2013 (vad avser de medlemsstater som anslöt sig till EU vid dessa datum). Lagstadgade krav om den nationella centralbankens fullständiga rättsliga integrering i Eurosystemet behöver dock inte träda i kraft förrän den fullständiga integreringen blir verklighet, d.v.s. den dag medlemsstaten med undantag inför euron.

De viktigaste områdena som behandlas i denna rapport är de där lagstadgade bestämmelser kan hindra nationella centralbanker från att uppfylla Eurosystemets krav. Detta innefattar bestämmelser som i) kan förhindra den nationella centralbankens deltagande i genomförandet av den gemensamma penningpolitiken som utformas av ECB:s beslutande organ, eller ii) kan hindra en centralbankschef från att fullgöra sina skyldigheter som medlem av ECB-rådet, eller iii) som inte respekterar ECB:s företrädesrätt, eller iv) som inte beaktar att den exklusiva befogenheten för ECBS-relaterade uppgifter i medlemsstater som har euron som valuta oåterkalleligen överförs till unionen^[136] eller v) enligt vilka en nationell centralbank när den fullgör sina ECBS-relaterade uppgifter är bunden av nationella myndigheters beslut som är oförenliga med ECB:s rättsakter. En åtskillnad görs mellan den ekonomiska politikens mål, uppgifter, finansiella bestämmelser, valutapolitik och internationellt samarbete. Slutligen behandlas även andra områden där nationella centralbankers stadgar kan behöva anpassas.

Mål för den ekonomiska politiken

En nationell centralbanks fulla integrering i Eurosystemet kräver att dess lagstadgade mål är förenliga med ECBS mål som är fastställda i artikel 2 i stadgan. Detta betyder bland annat att lagstadgade mål med ”nationella drag”, t.ex. där lagbestämmelserna hänvisar till en skyldighet att utföra penningpolitiken inom ramen för den berörda medlemsstatens allmänna ekonomiska politik, måste anpassas. En nationell centralbanks sekundära mål måste vara överensstämmande och inte inverka på centralbankens skyldighet att stödja den allmänna ekonomiska politiken inom EU för att bidra till att EU:s mål uppnås i enlighet med artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen, vilket i sig är mål som inte ska påverka upprätthållandet av prisstabiliteten.^[137]

Uppgifter

Uppgifterna för en nationell centralbank i en medlemsstat som har euron som valuta bestäms huvudsakligen av fördraget och stadgan, eftersom den nationella centralbanken utgör en integrerad del av Eurosystemet. För att uppfylla kraven i artikel 131 i fördraget måste bestämmelserna om uppgifter i en nationell centralbanks stadgar jämföras med de relevanta bestämmelserna i fördraget och stadgan, och eventuell bristande förenlighet undanröjas.^[138] Detta gäller alla bestämmelser som, efter det att euron införts och den nationella centralbanken integrerats i Eurosystemet, kan försvåra utförandet av ECBS-relaterade uppgifter; särskilt bestämmelser som inte respekterar ECBS befogenheter enligt kapitel IV i stadgan.

När det gäller penningpolitiken bör de nationella rättsreglerna erkänna att EU:s penningpolitik ska utföras genom Eurosystemet.^[139] De nationella centralbankernas stadgar får innehålla bestämmelser om penningpolitiska instrument. Sådana bestämmelser måste jämföras med dem som finns i fördraget och stadgan, och bristande förenlighet måste undanröjas för att kunna vara förenlig med artikel 131 i fördraget.

ECB granskar kontinuerligt de offentliga finansernas utveckling för att kunna vidta korrekta penningpolitiska åtgärder. De nationella centralbankerna kan också utifrån sin granskningsverksamhet och sin oberoende rådgivning inkomma med synpunkter på de offentliga finansernas utveckling i syfte att bidra till en väl fungerande europeisk monetär union. De nationella centralbankernas granskning av de offentliga finansernas utveckling i penningpolitiskt syfte bör vara baserad på fullständig tillgång till alla relevanta finansiella uppgifter. Därför bör de nationella centralbankerna få ovillkorad, automatisk och tidsnära tillgång till all relevant statistik om den offentliga sektorns finanser. De nationella centralbankernas granskande roll bör dock vara begränsad till sådana aspekter som – direkt eller indirekt – berör deras penningpolitiska mandat.^[140] Ett formellt mandat för en nationell centralbank att bedöma prognoser och de offentliga finansernas utveckling implicerar att den nationella centralbanken har en funktion (och ett motsvarande ansvar) för utformningen av de offentliga finanserna som kan komma att underminera utövandet av Eurosystemets penningpolitiska mandat och den nationella centralbankens oberoende.^[141]

Inom ramen för nationella lagstiftningsåtgärder som vidtagits för att bemöta krisen på finansmarknaderna har ECB understrukit att man bör undvika varje störning på euroområdets penningmarknad eftersom detta kan få negativa följder för genomförandet av den gemensamma penningpolitiken. Detta gäller i synnerhet för en utvidgning av de statliga garantierna för interbankinlåning.^[142]

Medlemsstaterna måste säkerställa att nationella lagstiftningsåtgärder som vidtas för att minska likviditetsproblemen för företag och privatpersoner, exempelvis deras skulder till finansinstitut, inte får negativa konsekvenser för likviditeten på marknaden. Sådana åtgärder får inte stå i strid med principen om en öppen marknadsekonomi, enligt artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen, eftersom detta skulle kunna hindra kreditflödet och påtagligt inverka på de finansiella institutens och marknadernas stabilitet och därför även påverka utförandet av Eurosystemets uppgifter.^[143]

Nationella rättsregler som ger den nationella centralbanken ensamrätt att utge sedlar måste erkänna ECB-rådets ensamrätt att från och med eurons införande tillåta utgivning av eurosedlar, enligt artikel 128.1 i fördraget och artikel 16 i stadgan, medan ECB och de nationella centralbankerna har rätten att ge ut eurosedlar. Dessutom måste nationella rättsregler som gör det möjligt för regeringar att påverka t.ex. valörer, tillverkning, volymer och indragning av eurosedlar antingen upphävas eller erkänna de befogenheter som ECB har när det gäller eurosedlar i enlighet med bestämmelserna i fördraget och stadgan. Beträffande mynt måste de relevanta bestämmelserna, oavsett hur ansvarsfördelningen mellan regering och nationell centralbank ser ut på detta område, erkänna ECB:s befogenhet att efter eurons införande godkänna den volym av euromynt som ges ut. En medlemsstat får inte betrakta utelöpande sedlar och mynt som sin nationella centralbanks skuld till medlemsstaten, eftersom detta skulle stå i strid med idén bakom en gemensam valuta och vara oförenligt med kravet på rättslig integrering i Eurosystemet.^[144]

När det gäller förvaltningen av valutareserver^[145] bryter medlemsstater som har infört euron och som inte överför sina officiella valutareserver^[146] till respektive nationell centralbank mot fördraget. Det är inte heller förenligt med artikel 127.2 tredje strecksatsen i fördraget om en tredje part – t.ex. regeringen eller parlamentet – har rätt att påverka en nationell centralbanks beslut om förvaltningen av den officiella valutareserven. De nationella centralbankerna måste dessutom överföra reservtillgångar till ECB i proportion till sina andelar av det tecknade kapitalet i ECB. Detta innebär att det inte får finnas några rättsliga hinder mot att de nationella centralbankerna överför reservtillgångar till ECB.

Även om de statistikrelaterade förordningar som antas med stöd av artikel 34.1 i stadgan inte medför några rättigheter eller skyldigheter för medlemsstater som inte har infört euron tillämpas artikel 5 i stadgan, som rör insamlingen av statistisk information, på alla medlemsstater, oavsett huruvida de har infört euron eller inte. Därför är medlemsstaterna som inte har euron som valuta skyldiga att, på nationell nivå, utarbeta och genomföra alla åtgärder som är nödvändiga för att samla in de statistiska uppgifter som behövs för att uppfylla ECB:s krav i fråga om statistikrapportering och att i rätt tid göra de förberedelser på statistikområdet som krävs för att bli medlemsstater som har euron som valuta.^[147] Nationell lagstiftning som reglerar samarbetet mellan den nationella centralbanken och den nationella statistikmyndigheten bör säkerställa den nationella centralbankens oberoende när den utför uppgifter inom ramen för ECBS statistiska ramverk.^[148]

Finansiella bestämmelser

De finansiella bestämmelserna i stadgan omfattar regler om räkenskaper,^[149] revision,^[150] teckning av kapital,^[151] överföring av reservtillgångar^[152] samt fördelning av monetära inkomster.^[153] De nationella centralbankerna måste kunna uppfylla sina skyldigheter enligt dessa bestämmelser och därför måste eventuellt oförenliga nationella bestämmelser upphävas.

Valutapolitik

En medlemsstat med undantag får behålla nationell lagstiftning som föreskriver att regeringen ska ansvara för landets valutapolitik och att den nationella centralbanken ska ha en rådgivande och/eller verkställande roll. Vid den tidpunkt då euron införs i medlemsstaten ska emellertid sådan lagstiftning avspegla det faktum att ansvaret för euroområdets valutapolitik har överförts till EU i enlighet med artiklarna 138 och 219 i fördraget.

Internationellt samarbete

För att euron ska kunna införas måste den nationella lagstiftningen vara förenlig med artikel 6.1 i stadgan, där det föreskrivs att det är ECB som bestämmer hur ECBS ska företrädas i sådant internationellt samarbete som angår de uppgifter som har anförtrotts Eurosystemet. Därutöver måste sådan nationell lagstiftning som tillåter en nationell centralbank att delta i internationella monetära institutioner även ange att detta bara får ske med ECB:s godkännande (artikel 6.2 i stadgan).

Övrigt

Utöver de frågor som behandlas ovan finns det i vissa medlemsstater även andra områden där de nationella bestämmelserna måste anpassas (t.ex. beträffande clearing- och betalningssystem samt utbyte av information).

3 Graden av ekonomisk konvergens

I detta kapitel ges en allmän översikt. Vissa av de faktorer som är relevanta för den övergripande bedömningen behandlas inte här utan i kapitel 4 och 5.

Vad gäller uppfyllande av konvergenskriterierna har framstegen sedan ECB:s konvergensrapport 2018 varit begränsade (se tabell 3.1). I fem av de sju länder som granskades i rapporten ligger HIKP-inflationen över referensvärdet, jämfört med endast två länder 2018. Sedan maj 2018 har de 12-månaders genomsnittliga skillnaderna i de långa räntorna gentemot euroområdet fortsatt att minska i tre av de sju länder som granskas i denna rapport och endast ett land ligger fortfarande över referensvärdet, jämfört med två länder 2018. Inget av länderna deltar i växelkursmekanismen ERM2, men två länder har uttryckt intresse för att ansluta sina valutor till ERM2. Valutorna i vissa av de granskade länderna har uppvisat kraftiga fluktuationer mot euron under de senaste åren. Vissa framsteg har gjorts i att minska obalanserna i de offentliga finanserna i de flesta av de granskade länderna, med ett tydligt undantag.

Den ekonomiska situationen var i stort sett robust i de flesta av de sju granskade länderna mellan publiceringen av den förra konvergensrapporten och fram till dess att covid-19-krisen startade under första kvartalet 2020. Trots det försämrade omvärldsklimatet, särskilt sedan 2019, har en robust inhemsk efterfrågan fortsatt att stödja den ekonomiska aktiviteten i de flesta fall. Inhemsk efterfrågan har främst fått stöd av varaktig sysselsättnings- och lönetillväxt men i några länder även av stimulerande penning- och finanspolitik. Villkoren på arbetsmarknaden har blivit stramare i de flesta fall. I vissa länder har nettoutvandring av arbetsför befolkning lett till brist på arbetskraft. I samtliga länder har ytterligare framsteg gjorts mot korrigering av externa obalanser och minskat beroende av extern finansiering. Detta har stärkt motståndskraften hos de flesta av de granskade länderna. Emellertid kvarstår stora svagheter av olika slag, om än i olika hög grad beroende på land. Vidtas inga åtgärdas i länder med lägre BNP per capita leder det troligen på längre sikt till att konvergensprocessen fördröjs. Sedan början av 2020 har det ekonomiska klimatet försämrats dramatiskt beroende på covid-19-pandemins utbrott. Den ekonomiska aktiviteten har tappat fart rejält i alla de länder som granskas och i vissa även sjunkit. De nationella myndigheterna har vidtagit stora finans-, makrotillsyns-, tillsyns- och penningpolitiska åtgärder för att motverka de ekonomiska skadeverkningarna av covid-19-pandemin.

Vad gäller prisstabilitetskriteriet låg den 12-månaders genomsnittliga inflationen över referensvärdet på 1,8 procent i fem av de sju länder som granskas i den här rapporten (se diagram 3.1). I Bulgarien, Polen, Rumänien, Tjeckien och Ungern låg inflationstakten väl över referensvärdet, medan den var under referensvärdet i Sverige och väl under i Kroatien. Mot bakgrund av covid-19-pandemin råder stor osäkerhet om hur takten kommer att utvecklas under de kommande månaderna. I konvergensrapporten 2018 var Tjeckien och Ungern de enda länder som uppvisade en inflationstakt över det då tillämpliga referensvärdet, som var 1,9 procent.

När den här rapporten publicerades var ett land föremål för ett underskottsförfarande till skillnad från tiden för den förra rapporten då inget land befann sig i ett sådant förfarande. Till följd av covid-19-pandemin väntas en kraftig försämring i den offentliga sektorns finanser i samtliga länder 2020. Samtliga av de granskade länderna, utom Rumänien, låg under det 3-procentiga referensvärdet för underskott. Bulgarien, Kroatien, Tjeckien och Sverige uppvisade överskott 2019. I Rumänien har underskottet försämrats kraftigt sedan konvergensrapporten 2018. Det har ökat från 2,6 procent av BNP 2017 till 4,3 procent av BNP 2019 (se diagram 3.2) och ett förfarande vid alltför stora underskott inleddes i april 2020. Covid-19-pandemin väntas enligt Europeiska kommissionens ekonomiska vårprognos 2020 leda till att det offentliga underskottet som andel av BNP under 2020 kommer att ligga över referensvärdet på 3 procent i samtliga länder med undantag för Bulgarien. Enligt det konventionella antagandet att ingen policyändring görs (om de finanspolitiska åtgärder som vidtagits för att mildra krisen antas vara temporära) väntas de totala underskotten fr.o.m. 2021 minska märkbart i alla de granskade länderna med undantag för Rumänien (och ligga under referensvärdet på 3 procent av BNP i Bulgarien, Sverige och Kroatien). Vad beträffar skuldkriteriet var Polens skuldkvot 2019 under 50 procent av BNP. I Tjeckien, Rumänien och Sverige låg skuldkvoten på mellan 30 och 40 procent av BNP, medan den i Bulgarien var något över 20 procent (se diagram 3.3). Kroatien och Ungern var de enda länder där den offentliga sektorns skuldkvot i förhållande till BNP översteg referensvärdet på 60 procent under 2019, vilket också var fallet 2017. I båda dessa länder följde skuldkvoterna en nedåtgående trend från 2015 till 2019 och närmade sig i tillfredsställande takt 60 procent av BNP fram till slutet av 2019. Covid-19-pandemin väntas dock enligt Europeiska kommissionens ekonomiska vårprognos 2020 leda till ökade skuldkvoter i alla de granskade länderna 2020.

Vad gäller växelkurskriteriet deltar inget av de granskade länderna i ERM2 vid tidpunkten för offentliggörandet av den här rapporten. Bulgariska och kroatiska myndigheter har emellertid uttryckt sin avsikt om att ansluta leven och kunan till ERM2. I juli 2018 välkomnade finansministrarna i länderna i euroområdet, ECB samt representanter för det danska finansministeriet och chefen för Danmarks Nationalbank de bulgariska myndigheternas avsikt att upprätta de element som erfordras för ett framgångsrikt deltagande i ERM2. I juli 2019 välkomnade finansministrarna i länderna i euroområdet respektive Danmark, ECB samt en representant för chefen för Danmarks Nationalbank de kroatiska myndigheternas avsikt att upprätta de element som erfordras för ett framgångsrikt deltagande i ERM2. Både Bulgarien och Kroatien har gjort ett antal policyåtaganden som är särskilt relevanta för ett framgångsrikt deltagande i ERM2. Vad gäller växelkursutvecklingen har valutorna i de flesta av de granskade länderna uppvisat en relativt hög volatilitet under större delen av referensperioden, fram till februari 2020. Undantagna var: Bulgarien, vars valuta är kopplad till ett sedelfondssystem knutet till euron, och Kroatien, vars flytande valuta hålls i ett snävt intervall, samt, i mindre utsträckning, Rumänien. Fram till februari 2020 försvagades den ungerska forinten och, i mindre utsträckning den rumänska leuen och den svenska kronan mot euron medan den polska zlotyn var i stort sett oförändrad och den tjeckiska korunan förstärktes (se diagram 3.4). Från och med mars 2020 har valutorna i samtliga granskade länder, med undantag för Bulgarien, utsatts för massivt deprecieringstryck i och med covid-19-virusets utbrott i Europa och dess konsekvenser för den ekonomiska aktiviteten och de globala finansmarknaderna.

När det gäller konvergensen av långa räntor, uppvisade endast ett av de sju granskade länderna långa räntor över referensvärdet, som låg på 2,9 procent (se diagram 3.5). Räntorna låg över referensvärdet i Rumänien medan de lägsta räntorna uppmättes i Bulgarien och Sverige. Som jämförelse kan nämnas att i konvergensrapporten 2018 var de långa räntorna över referensvärdet, som då var 3,2 procent, i både Polen och Rumänien.

Vid bedömningen av huruvida konvergenskriterierna uppfylls är varaktighet en väsentlig faktor. Konvergens ska uppfyllas varaktigt och inte bara vid en viss tidpunkt. De tio första åren med Europeiska monetära unionen (EMU) visade riskerna med svaga grundförutsättningar, en alltför expansiv makroekonomisk politik på nationell nivå och alltför optimistiska förväntningar om konvergens av realinkomst, inte bara för berörda länder utan även för euroområdet som helhet. En tillfällig efterlevnad av de numeriska konvergenskriterierna vid en viss tidpunkt utgör inte en garanti för en smidig övergång till deltagande i euroområdet. Länder som blir medlemmar i euroområdet ska alltså visa att deras konvergensprocess är varaktig och att de har kapacitet att leva upp till de permanenta åtaganden som ett antagande av euron innebär. Detta är både i landets eget och i euroområdets intresse.

För att uppnå varaktig konvergens behövs långsiktiga policyanpassningar i flera av de granskade länderna. En förutsättning för varaktig konvergens är makroekonomisk stabilitet, och framför allt en sund finanspolitik. En hög grad av flexibilitet på arbets- och produktmarknaderna är avgörande för att kunna bemöta makroekonomiska chocker. Det måste finnas en stabilitetskultur med väl förankrade inflationsförväntningar för att uppnå ett klimat av prisstabilitet. Gynnsamma förutsättningar för en effektiv användning av kapital och arbete i ekonomin behövs för att stärka total faktorproduktivitet och långsiktig ekonomisk tillväxt. Varaktig konvergens förutsätter även sunda institutioner och ett gott företagsklimat. Det behövs även en hög grad av ekonomisk integration med euroområdet för att uppnå synkronisering av konjunkturcyklerna. Dessutom krävs en lämplig makrotillsyn för att hindra uppbyggnad av makroekonomiska obalanser, som t.ex. överdrivna prisökningar på tillgångar och kreditcykler enligt boom-bust-mönstret. Det erfordras även en lämplig ram för tillsynen av finansiella institut. För länder som är föremål för en ingående granskning av Europeiska kommissionen är det viktigt att ta itu med obalanser i ekonomin. Slutligen är styrkan i den institutionella strukturen en viktig faktor i ekonomisk integration och konvergens.

3.1 Prisstabilitetskriteriet

I mars 2020 redovisade fem av de sju granskade länderna en 12-månaders genomsnittlig inflation som låg över referensvärdet på 1,8 procent för prisstabilitetskriteriet. Inflationen tog fart i euroområdet under 2018 och sjönk därefter kraftigt 2019, främst beroende på lägre energipriser och en nedgång i den ekonomiska aktiviteten. I de flesta av de länder som granskas i den här rapporten har däremot inflationen fortsatt att öka eller varit fortsatt relativt hög, huvudsakligen på grund av inhemsk efterfrågan. Följaktligen uppmättes i Bulgarien, Polen, Rumänien, Tjeckien och Ungern en inflationstakt väl över referensvärdet, medan den var under referensvärdet i Sverige och väl under i Kroatien. Inflationen saktade in i de flesta av de granskade länderna i början av 2020, om än i olika grad, främst som resultat av ett lägre oljepris.

Under de senaste tio åren har både den genomsnittliga inflationstakten och volatiliteten i inflationen varierat kraftigt mellan de granskade länderna. Under denna period var HIKP-inflationen i genomsnitt väl över 2 procent i Rumänien och Ungern. I Tjeckien och Polen var den genomsnittliga inflationstakten närmare 1,5 procent. I Bulgarien, Kroatien och Sverige har inflationen i genomsnitt legat något över 1,0 procent under de senaste tio åren. Under den här perioden var prisdynamiken särskilt volatil i Bulgarien, Ungern, Kroatien, Polen och Rumänien i och med att inflationen i dessa länder fluktuerade inom ett relativt stort spektrum. Sverige uppvisade lägst volatilitet i inflationstakten. Även om vissa framsteg mot konvergens har gjorts under det senaste decenniet ökade inflationsskillnaderna under referensperioden från april 2019 till mars 2020 i de flesta av de granskade länderna.

Den mer långfristiga prisutvecklingen återspeglade ett mer volatilt makroekonomiskt klimat i många länder. År 2010 blev prisutvecklingen mer heterogen i de flesta av de granskade länderna, delvis som reaktion på olikheter i styrkan på ekonomisk återhämtning men även på länderspecifika åtgärder avseende administrativt fastställda priser till följd av den abrupta ekonomiska nedgången. Under 2013 inleddes en nedåtgående inflationstrend i alla de granskade länderna som nådde historiskt låga, ofta till och med negativa nivåer. Denna övergripande rörelse återspeglade huvudsakligen utvecklingen av globala råvarupriser, lågt importerat inflationstryck och varaktigt ihållande reservkapacitet i vissa länder. Utvecklingen av globala råvarupriser har haft en särskilt stor effekt på central- och östeuropeiska ekonomier på grund av att livsmedel och energi utgör en större del av deras HIKP-korgar. I några av de granskade länderna har sänkningar av administrativt fastställda priser och indirekta skatter eller en starkare effektiv växelkurs också utövat nedåtriktat tryck på inflationen. Mot denna bakgrund har avsevärda lättnader i penningpolitiken gjorts. Från och med 2017 accelererade inflationen kraftigt i och med att den ekonomiska aktiviteten stärktes, främst driven av solid inhemsk efterfrågan och stigande råvaru- och energipriser. År 2019 och i början av 2020 var inflationen, trots extern motvind och lägre energipriser, fortsatt hög i de flesta av de länder som granskas i den här rapporten. Detta berodde på kraftig inhemsk efterfrågan, allt stramare arbetsmarknadsförhållanden och livsmedelspriser. Samtidigt har finans- och finanspolitiken varit fortsatt ackommoderande eller t.o.m. mycket ackommoderande i de flesta länder.

Inflationen väntas sjunka under kommande år i de flesta av de granskade länderna men förbli relativt hög i några av dem. Under de rådande exceptionella förhållandena präglas prognoser i ännu högre grad av osäkerhet. På längre sikt råder oro för inflationskonvergensens långfristiga varaktighet i de flesta av de granskade länderna. Enligt Europeiska kommissionens ekonomiska vårprognos 2020 väntas inflationen under bedömningsperioden sjunka i de flesta länderna med undantag för Polen. Framför allt har situationen i omvärlden förvärrats ytterligare under 2020 på grund av covid-19-pandemin. Avsevärd osäkerhet råder vad gäller balansen mellan nedåtriktat tryck på inflation kopplat till svagare efterfrågan och uppåtriktat tryck beroende på effekterna av leveransavbrott. Detta påverkar framför allt priser på livsmedel vilka väger tungt i HIKP-korgarna i vissa av de granskade länderna. Under 2020 väntas även deflationstryck bli starkare genom de kraftiga prisfallen på olja. Inflationen väntas dock under bedömningsperioden ligga kvar över 1,8 procent i Tjeckien, Ungern, Polen och Rumänien. Totalt sett är riskerna för inflationsutsikterna i stort sett balanserade i samtliga granskade länder, förutom i Polen där de är nedåtriktade. Uppåtriskerna avser främst en snabbare ekonomisk återhämtning än väntat från den ekonomiska nedgången till följd av covid-19-pandemin medan en mer utdragen ekonomisk nedgång utgör en betydande nedåtrisk för inflationsutsikterna. I många av de granskade länderna i Central- och Östeuropa resulterar sannolikt processen för att komma ikapp övriga EU-länder på längre sikt i positiva inflationsskillnader visavi euroområdet. Detta beror på att BNP per capita och prisnivåer fortfarande är mycket lägre än i euroområdet, under förutsättning att detta inte motverkas av en appreciering av den nominella växelkursen i vissa länder.

Ett klimat som främjar varaktig prisstabilitet i bl.a. de länder som granskas i den här rapporten kräver en stabilitetsinriktad ekonomisk politik, strukturreformer och åtgärder för att säkra finansiell stabilitet. Om man lyckas skapa eller upprätthålla goda förhållanden för att främja prisstabilitet kommer i mycket hög utsträckning att bero på om ytterligare strukturreformer genomförs. Framför allt bör löneökningarna återspegla ökningen i arbetsproduktivitet på företagsnivå och ta hänsyn till förutsättningarna på arbetsmarknaden och utvecklingen i konkurrerande länder. Det krävs dessutom fortsatta reformer för att ytterligare förbättra produkt- och arbetsmarknaderna och bevara goda villkor för ekonomisk expansion och sysselsättningstillväxt. För att nå det målet krävs även åtgärder för att stärka organisationsstyrningen och för att höja kvaliteten på de central- och östeuropeiska ekonomierna. Med tanke på det begränsade handlingsutrymmet för penningpolitiken under den snäva växelkursregim som Kroatien har och även sedelfondssystemet i Bulgarien samt med tanke på en smidig övergång till och deltagande i ERM2, är det viktigt att andra policyområden ger stöd åt dessa ekonomier för att upprätthålla prisstabilitet, hantera landspecifika chocker och undvika nya makroekonomiska obalanser. Politik som rör den finansiella sektorn och tillsynspolicy bör inriktas på att ytterligare säkerställa finansiell stabilitet. I syfte att ytterligare stärka förtroendet för det finansiella systemet bör de nationella behöriga myndigheterna fortsätta att förbättra sin tillsynspraxis genom att bl.a. följa tillämpliga rekommendationer från relevanta internationella och europeiska organ samt genom nära samarbete med andra nationella tillsynsmyndigheter i EU:s medlemsstater inom tillsynskollegierna.

3.2 Kriteriet om den offentliga sektorns finanser

När den här rapporten publicerades var ett land föremål för ett underskottsförfarande, medan inget land var föremål för ett sådant förfarande 2018. Sedan 2018 har underskottet i Rumänien försämrats kraftigt och överskred referensvärdet på 3 procent av BNP 2019. Ett förfarande vid alltför stora underskott inleddes i april 2020 med en tidsfrist för korrigering 2022. Alla de andra granskade länderna redovisade 2019 ett offentligt underskott som andel av BNP under referensvärdet. Underskott redovisades på 2,0 procent av BNP i Ungern och 0,7 procent i Polen medan Tjeckien, Kroatien och Sverige redovisade mindre överskott på respektive 0,3 procent, 0,4 procent och 0,5 procent av BNP. Bulgarien hade ett överskott på strax över 2,0 procent över BNP.

Mellan 2017 och 2019 har budgetsaldot försämrats i de flesta av de länder som granskas i den här rapporten med undantag för Bulgarien, Ungern och Polen där det förbättrades. I Rumänien, Kroatien, Tjeckien och Sverige kan försämringen i budgetsaldo huvudsakligen förklaras av lättnader i finanspolitiken, delvis uppvägt av mer gynnsam makroekonomisk utveckling. I Polen och Ungern har goda makroekonomiska förutsättningar bidragit till ett minskat offentligt underskott som andel av BNP.

Till följd av covid-19-pandemin prognostiserar Europeiska kommissionen att underskottet som andel av BNP 2020 kommer att överskrida referensvärdet på 3 procent i alla länderna med undantag för Bulgarien. Den kraftiga försämringen av saldot i de offentliga finanserna beräknas bero på den kraftiga nedgången i ekonomisk aktivitet samt de finanspolitiska åtgärder som har vidtagits för att mildra krisen. Budgetsaldot väntas gå ned med runt 3 procentenheter i Ungern, med runt 5 procentenheter i Bulgarien och Rumänien, med 6 till 7 procentenheter i Tjeckien och Sverige, med 7,5 procentenheter i Kroatien och med runt 9 procentenheter i Polen.

I Kroatien och Ungern låg skuldkvoten 2019 över 60 procent av BNP medan skuldnivån för de andra granskade länderna låg under, eller väl under, detta tröskelvärde (se tabell 3.1 och diagram 3.3). Mellan 2017 och 2019 minskade den offentliga sektorns skuldkvot i förhållande till BNP i alla de granskade länderna utom Rumänien där den i stort sett stabiliserades. Skuldkvoten föll med 6,6 procentenheter i Kroatien, 5,7 procentenheter i Sverige, 4,9 procentenheter i Bulgarien, 4,7 procentenheter i Polen, 4,5 procentenheter i Kroatien och 3,9 procentenheter i Tjeckien. Sett i ett längre tidsperspektiv ökade den offentliga sektorns skuldkvot i förhållande till BNP mellan 2010 och 2019 kraftigt i Kroatien (med 15,4 procentenheter), signifikant i Rumänien (med 5,6 procentenheter) och Bulgarien (med 5,0 procentenheter) medan den sjönk i de övriga länderna.

Till följd av covid-19-pandemin prognostiserar Europeiska kommissionen en stigande utveckling för skuldkvoten i samtliga länder under 2020. Kommissionens prognos indikerar också att skuldkvoten 2020 kommer att ligga under, eller väl under, referensvärdet på 60 procent för samtliga länder med undantag för Kroatien och Ungern.

Om man blickar framåt, och bortser från de åtgärder som vidtagits för att hantera covid-19-pandemin, är det mycket viktigt att de granskade länderna i framtiden uppnår och/eller upprätthåller sunda och hållbara offentliga finanser. Rumänien som överskred taket för underskottskvoten 2019 bör säkerställa överensstämmelse med reglerna i stabilitets- och tillväxtpakten senast 2022. Dessutom ska de länder vars skuldkvot i förhållande till BNP överstiger referensvärdet säkerställa att skuldkvoten minskar tillräckligt i enlighet med reglerna i pakten och samtidigt beakta covid-19-pandemin. Ytterligare konsolidering skulle också göra det lättare att bemöta de budgetåtgärder som krävs för att hantera den demografiska utvecklingens negativa effekter och att bygga upp buffertar för att låta automatiska stabilisatorer verka. Starka nationella finanspolitiska ramar som är i linje med EU:s regler och genomförs på ett effektivt sätt skulle ge stöd åt konsolideringen av de offentliga finanserna och begränsa utgiftsöverskridande samtidigt som nya makroekonomiska obalanser kan undvikas. Sammantaget bör finanspolitiska strategier överensstämma med strukturreformer i syfte att öka den potentiella tillväxten och sysselsättningen.

3.3 Växelkurskriteriet

Vid tidpunkten för publicering av denna rapport deltog inget av de granskade länderna i ERM2. De sju länderna tillämpar olika växelkurssystem. I juli 2018 respektive juli 2019, anmälde de bulgariska och kroatiska myndigheterna sina avsikter att söka inträde för leven och kunan i ERM2. Förfarandena för detta har sedan dess gjort betydande framsteg.

Den bulgariska leven var under referensperioden knuten till euron till en kurs på 1,95583 lev per euro i ett sedelfondssystem. Det här växelkurssystemet verkar i en miljö med huvudsakligen små skillnader i de korta räntorna gentemot euroområdet.

Den kroatiska valutan kuna och den rumänska valutan leu handlades inom ramen för växelkurssystem med i olika omfattning flytande växelkurs gentemot euron. Vad gäller kroatiska kuna återspeglades detta i låg växelkursvolatilitet och låga ränteskillnader i korträntor gentemot euroområdet. Växelkursen för den rumänska valutan leu mot euron uppvisade relativt låg volatilitet medan ränteskillnader visavi euroområdet fortsatt var relativt höga under referensperioden. Till följd av den finansmarknadsoro som följde efter att covid-19-pandemin förvärrats i mars 2020 kom båda valutorna att hamna under deprecieringstryck.

Samtliga övriga valutor handlades under system med rörliga växelkurser, de flesta av dem under hög växelkursvolatilitet till följd av ökad finansmarknadsoro sedan covid-19-pandemin intensifierats i mars 2020. Små ränteskillnader i korträntor gentemot euroområdet noterades i Sverige och Ungern men relativt stora i Polen och Tjeckien. Sveriges riksbank upprätthöll ett swappavtal med ECB som utöver att bidra till att minska finansiella sårbarheter även kan ha haft effekter på växelkursutvecklingen under referensperioden.

3.4 Kriteriet om långa räntor

Under den granskade perioden var det bara ett av sju länder som uppvisade en genomsnittlig lång ränta för referensperioden från april 2019 till mars 2020 som låg över referensvärdet på 2,9 procent. I Sverige var den genomsnittliga långa räntan svagt negativ på -0,1 procent. I Bulgarien var den genomsnittliga långa räntan 0,3 procent medan den i Tjeckien och Kroatien låg på 1,5 procent respektive 0,9 procent. I Ungern och Polen stabiliserades räntorna på nivåer under 2,5 procent medan den genomsnittliga långa räntan i Rumänien låg 4,4 procent, alltså över referensvärdet på 2,9 procent. Efter de spänningar på finansmarknaderna som uppstod när covid-19-pandemin intensifierades i slutet av referensperioden i mars 2020 offentliggjorde centralbankerna i Kroatien, Ungern, Polen och Rumänien program för köp av statsobligationer, vilka ibland genomfördes. Sverige offentliggjorde en ökning av ramen för sitt program för köp av skuldförbindelser, som även inbegriper statsobligationer.

Sedan konvergensrapporten 2018 har dynamiken bakom skillnaden i de långa räntorna gentemot genomsnittet i euroområdet varit i stort sett heterogen i de flesta av de granskade länderna. Detta återspeglar skillnader både i konjunkturcykeln och finansmarknadens bedömning av ländernas externa och interna sårbarheter, inbegripet budgetutveckling och utsikterna för varaktig konvergens. I ett av de sju granskade länderna, Sverige, är ränteskillnaden negativ medan skillnaden i Bulgarien är noll. Sverige är en modern och utvecklad ekonomi vars finanssystem redan är starkt integrerat med euroområdet medan banksystemet i Bulgarien till övervägande del ägs av banker baserade i euroområdet och dess centralbank bedriver ett sedelfondssystem som de facto importerar euroområdets monetära villkor. I Kroatien har kontinuerlig konsolidering av de offentliga finanserna under de senaste åren hjälpt till att sänka ränteskillnaden visavi euroområdet med runt 80 punkter fram till slutet av referensperioden. I Tjeckien, Ungern och Polen varierar ränteskillnaden mellan 110 och 220 punkter, främst beroende på högre inflation och snabbare real BNP-tillväxt. Rumänien är det enda land där ränteskillnaden är avsevärd. Den låg på runt 440 punkter i slutet av referensperioden, efter att ha ökat under tre år som en återspegling av både inhemska och utländska obalanser.

3.5 Andra relevanta faktorer

Enligt Europeiska kommissionen har de flesta av de granskade länderna i varierande grad gjort fortsatta framsteg med att ta itu med obalanser i ekonomin. Vid Europeiska kommissionens ingående granskning, vars resultat publicerades den 26 februari 2020, konstaterades att Kroatien, Rumänien och Sverige har makroekonomiska obalanser. Bulgarien ansågs dock inte längre ha makroekonomiska obalanser. Vad gäller Kroatien fann kommissionen att obalanserna hängde samman med höga nivåer av offentlig, privat och extern skuldsättning. Dessa obalanser i stockar började minska med den ekonomiska återhämtningen. Vad gäller Rumänien fann kommissionen att sårbarheter knutna till förluster av kostnadskonkurrenskraft och ett allt större bytesbalansunderskott kvarstår i ett läge av en starkt expansiv finanspolitik och att dessa kommer att öka om den nuvarande trenden inte vänds. I Sveriges fall fann kommissionen att bostadspriserna trots den senaste tidens korrigering var på fortsatt historiskt höga nivåer medan hushållens skuldsättning fortsätter att växa. Även om Europeiska kommissionens bedömning var att de andra granskade länderna inte hade obalanser föreligger olika utmaningar även för dessa länder.

För de flesta länder har de externa positionerna stabiliserats under de senaste åren. Resultattavlan för förfarande vid makroekonomiska obalanser visar att det treåriga genomsnittet för bytesbalansunderskott fortsatt visade överskott 2018 och 2019 (se tabell 3.2) i nästan alla de granskade länderna med undantag för Polen som uppvisade ett litet underskott och Rumänien vars underskott fortsatte att öka.

I nästan alla de granskade länderna har negativa internationella utlandsställningar som andel av BNP minskat men ligger kvar på höga nivåer. Nettoutlandsskulden i central- och östeuropeiska länder är huvudsakligen i form av utländska direktinvesteringar, som bedöms utgöra en mer stabil form av finansiering. Den samlade internationella utlandsställningen var 2019 under det indikativa tröskelvärdet -35 procent av BNP i fyra av de sju granskade länderna. Nettoutlandsskulden var lägst i Tjeckien (20,7 procent av BNP) medan Sverige redovisade en positiv nettoutlandsställning (20,9 procent av BNP).

Vad gäller pris- och kostnadskonkurrenskraft ökade mellan 2016 och 2019 de HIKP-deflaterade reala effektiva växelkurserna i olika stark grad i de flesta av de granskade länderna, med Sverige som enda undantag. Tillväxtökningen i enhetsarbetskostnader, mätt på tre år, vilken före krisen låg på mycket höga nivåer i nästan samtliga länder, har börjat öka igen och i fyra av de sju länder som granskas i denna rapport överskreds, i vissa fall mycket kraftigt, det indikativa tröskelvärdet på 12 procent. Det var särskilt högt i Rumänien där den treåriga tillväxttakten i enhetsarbetskostnader uppgick till 24,9 procent 2019. Under femårsperioden mellan 2015 och 2019 noterades kraftigt ökande exportmarknadsandelar i alla länder, om än i avtagande takt, utom Sverige.

Priser på bostäder fortsatte att öka i alla de granskade länderna utom i Sverige. Bostadspriserna ökade i en snabbare takt, nära eller över det indikativa tröskelvärdet på 6 procent i alla länder utom i Bulgarien och Sverige. Medan bostadspriserna i Sverige började en nedåtkorrigering efter kraftiga ökningar under de senaste åren, främst som resultat av flaskhalsar på utbudssidan och historiskt låga räntor har bostadspriserna fortsatt att stiga i Tjeckien och framför allt i Ungern, även där drivna av låga räntenivåer.

En relativt lång period med kreditexpansion före finanskrisen ledde till att höga, om än successivt minskande, skuldnivåer ackumulerades i den privata icke-finansiella sektorn i några av de granskade länderna. Detta fortsätter att utgöra en central sårbarhet i dessa länder, även om tillväxten av privatlån har dämpats och inte överstiger det indikativa tröskelvärdet på 14 procent i något av de granskade länderna. Sverige fortsatte dock att uppvisa en särskilt hög skuldsättningsnivå i den privata sektorn, vilken 2019 överskred 200 procent av BNP.

Finansmarknadspolitiken i de granskade länderna bör inriktas på att säkerställa att finanssektorn på ett sunt vis bidrar till ekonomisk tillväxt och prisstabilitet och tillsynspolitiken inriktas på att stabilisera tillsynssystemet, som är en förutsättning för inträde i den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM). I syfte att ytterligare stärka förtroendet för det finansiella systemet bör de nationella behöriga myndigheterna fortsätta att förbättra sin tillsynspraxis genom att bl.a. följa de tillämpliga rekommendationerna från de relevanta internationella och europeiska organen samt genom nära samarbete med andra EU-medlemsstaters nationella tillsynsmyndigheter inom tillsynskollegier.

Anpassningsprocessen efter finanskrisen har resulterat i relativt höga arbetslöshetsnivåer i några av de granskade länderna, men arbetslösheten har minskat under de senaste åren. Under granskningsperioden har arbetslösheten i de flesta länderna minskat ytterligare och ligger kvar på det indikativa tröskelvärdet på 10 procent för samtliga av de granskade länderna. Det råder fortfarande hög arbetslöshet i Kroatien även om den sjunkit kraftigt delvis tack vare kraftigt minskande långtids- och ungdomsarbetslöshet. I Ungern, Tjeckien och Polen ligger arbetslösheten på historiskt låga nivåer och vissa länder står inför arbetskraftsbrist i vissa arbetsmarknadssegment.

Styrkan i den institutionella strukturen är en annan viktig faktor när varaktigheten i den ekonomiska integrationen och konvergensen analyseras. Låg kvalitet på institutioner och svag förvaltning kan t.ex. återspegla brister i företagsmiljön, en ineffektiv offentlig administration, skatteflykt, korruption, bristande social inkludering, avsaknad av transparens, brist på oberoende i rättssystemet och/eller dålig tillgång till onlinetjänster. I ett flertal central- och östeuropeiska länder skulle en förstärkning av institutionell kvalitet bidra till att eliminera befintliga stelheter och hinder mot en effektiv användning och fördelning av produktionsfaktorer och på så vis stärka den långfristiga tillväxtkapaciteten. Genom att hämma potentiell produktionstillväxt kan en svag institutionell struktur även underminera ett lands skuldtjänstförmåga och försvåra ekonomisk anpassning. Det kan även påverka ett lands förmåga att genomföra nödvändiga politiska åtgärder.

Med undantag för Sverige är den institutionella kvaliteten relativt svag i alla de granskade länderna, framför allt i Bulgarien, Rumänien, Kroatien och Ungern. Det kan innebära risker för ekonomisk motståndskraft och konvergensens varaktighet. Specifika institutionella indikatorer bekräftar den allmänna bilden av låg kvalitet inom institutioner och förvaltning i de flesta av länderna, dock med vissa tydliga skillnader (diagram 3.6 och 3.7).^[154] I detta avseende återfinns Bulgarien, Rumänien, Kroatien och Ungern bland de länder som står inför störst utmaningar i EU.

Vittomfattande strukturreformer krävs i de flesta av de granskade länderna för att förbättra ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft. En förbättring av klimatet i lokala institutioner, förvaltningar och företag parallellt med ytterligare framsteg i reform och privatisering av statsägda företag och förstärkta ansträngningar att absorbera EU-medel skulle leda till att produktivitetstillväxten ökade snabbare. Detta skulle i sin tur bidra till att öka konkurrenskraften i viktiga reglerade sektorer (som t.ex. energi och transport), minska inträdesbarriärer och uppmuntra till välbehövliga privata investeringar.

Till sist kan nämnas att även kvaliteten på statistik är avgörande för en smidig konvergensprocess. Detta gäller bl.a. lagstadgat oberoende för nationella statistikinstitut, dess ansvar för administrativ tillsyn och budgetoberoende, dess lagstadgade mandat för statistikinsamling och rättsbestämmelser avseende insynsskydd för statistiska uppgifter. Detta beskrivs mer ingående i kapitel 6.

4 Landsammanfattningar

4.1 Bulgarien

I mars 2020 var den genomsnittliga HIKP-inflationen över 12 månader i Bulgarien 2,6 procent, dvs. väl över referensvärdet på 1,8 procent för prisstabilitetskriteriet. Mot bakgrund av covid-19-pandemin råder stor osäkerhet om hur takten kommer att utvecklas under de kommande månaderna. De nationella myndigheterna har vidtagit stora finans- och makrotillsynsåtgärder för att motverka de ekonomiska skadeverkningarna av covid-19-pandemin. Under de senaste tio åren har takten fluktuerat inom ett relativt brett intervall, från -1,7 procent till 3,8 procent, och genomsnittet under denna period var dämpat: 1,1 procent. Sett framöver råder oro för den långfristiga inflationskonvergensens varaktighet i Bulgarien, också med beaktande av den markanta ökningstakten i enhetsarbetskostnader framför allt under perioden 2017–2018. Processen för att komma ikapp övriga EU-länder resulterar sannolikt i positiva inflationsskillnader visavi euroområdet eftersom BNP per capita och prisnivåer fortfarande är betydligt lägre i Bulgarien än i euroområdet. För att förhindra att alltför stort pristryck och alltför stora makroekonomiska obalanser bildas måste upphämtningsprocessen få stöd av lämpliga politiska beslut.

Bulgariens offentliga budgetsaldo och skuldsättning uppfyllde Maastrichtkriterierna 2019, men en kraftig försämring av det statsfinansiella läget väntas 2020–2021. Bulgarien är sedan 2012 föremål för stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del. Från 2012 till 2019 uppfyllde Bulgarien både underskottskriteriet (med undantag för 2014) och skuldkriteriet väl. För 2020 förutspår dock Europeiska kommissionens ekonomiska vårprognos 2020 en kraftig försämring i de offentliga finanserna som resultat av en kombinerad effekt av den kraftigt försämrade ekonomiska aktiviteten och de finanspolitiska åtgärder som vidtagits för att mildra krisen. Kommissionens skuldhållbarhetsrapport 2019, publicerad före covid-19-pandemin, indikerar att Bulgarien på medellång till lång sikt löper låg risk när det gäller de offentliga finansernas hållbarhet. Om man bortser från de åtgärder som vidtagits för att hantera covid-19-pandemin, är en försiktig och tillväxtvänlig finanspolitik fortsatt avgörande för att säkra framtida sunda offentliga finanser.

Under den tvååriga referensperioden mellan den 1 april 2018 och den 31 mars 2020 deltog den bulgariska leven inte i ERM2, men växelkursen var knuten till euron till en kurs av 1,95583 lev per euro i ett sedelfondssystem. Under de senaste tio åren har Bulgariens kombinerade bytes- och kapitalbalans förbättrats och nettoutlandsskulden minskat markant. Den 29 juni 2018 anmälde de bulgariska myndigheterna sin avsikt att söka inträde för leven i ERM2. Den 12 juli 2018 välkomnade finansministrarna i länderna i euroområdet, ECB samt representanter för den danska finansministern och chefen för Danmarks Nationalbank de bulgariska myndigheternas avsikt att upprätta de element som erfordras för ett framgångsrikt deltagande i ERM2. Bulgarien har gjort ett antal policyåtaganden som är särskilt relevanta för en smidig övergång till och deltagande i ERM2. Dessa åtaganden avser banktillsyn, andra frågor som rör frågor som rör finanssektorn samt institutionell kvalitet och styrning. ECB och Europeiska kommissionen granskar den effektiva implementeringen av dessa åtaganden inom sina respektive kompetensområden i enlighet med fördragen och sekundärlagstiftning.

Under referensperioden från april 2019 till mars 2020 låg den långa räntan i Bulgarien på i genomsnitt 0,3 procent, alltså väl under referensvärdet för räntekriteriet på 2,9 procent. De långa räntorna i Bulgarien har sjunkit sedan 2010 och 12-månadersgenomsnittet har gått ned från över 7 procent till under 0,5 procent.

För att uppnå ett klimat som främjar varaktig konvergens i Bulgarien krävs en penningpolitik inriktad på stabilitet och omfattande strukturreformer. Vad gäller makroekonomiska obalanser valde kommissionen inte ut Bulgarien för en djupare granskning i sin rapport om förvarningsmekanismen 2020. Konvergensens varaktighet och den ekonomiska motståndskraften skulle gynnas av omfattande strukturreformer för att stärka den strukturella motståndskraften, företagsmiljön, finansiell stabilitet, institutionell kvalitet och styrning. På banktillsynsområdet skickade de behöriga bulgariska myndigheterna den 18 juli 2018 in en ansökan om att upprätta nära samarbete med ECB inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, inför deltagande i ERM2. I linje med det förfarandet publicerade ECB den 26 juli 2019 resultaten av den samlade bedömningen av sex bulgariska banker. Vid bedömningen identifierades uppföljningsåtgärder som ska genomföras inom nio månader från och med publiceringsdatumet – dessa är ett krav för två banker.

Den bulgariska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankens oberoende, förbud mot monetär finansiering samt rättslig integration i Eurosystemet. Bulgarien är en EU-medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget.

4.2 Tjeckien

I mars 2020 var den genomsnittliga HIKP-inflationen över 12 månader i Tjeckien 2,9 procent, dvs. väl över referensvärdet på 1,8 procent för prisstabilitetskriteriet. Mot bakgrund av covid-19-pandemin råder stor osäkerhet om hur takten kommer att utvecklas under de kommande månaderna. De nationella myndigheterna har vidtagit stora finans-, makrotillsyns- och penningpolitiska åtgärder för att motverka de ekonomiska skadeverkningarna av covid-19-pandemin. Under de senaste tio åren har takten fluktuerat inom ett intervall från 0,2 procent till 3,6 procent och genomsnittet under denna period var måttligt: 1,6 procent. Sett framöver råder oro för inflationskonvergensens långfristiga varaktighet i Tjeckien. Processen för att komma ikapp övriga EU-länder kan resultera i positiva inflationsskillnader visavi euroområdet eftersom BNP per capita och prisnivåer fortfarande är betydligt lägre i Tjeckien än i euroområdet, under förutsättning att detta inte motverkas av en appreciering av den nominella växelkursen. För att förhindra att alltför stort pristryck och alltför stora makroekonomiska obalanser bildas måste upphämtningsprocessen få stöd av lämpliga politiska beslut.

Tjeckiens offentliga budgetsaldo och skuldsättning uppfyllde Maastrichtkriterierna 2019. Till följd av covid-19-pandemin väntas emellertid en kraftig försämring i den offentliga sektorns finanser 2020–2021. Tjeckien är sedan 2014 föremål för stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del. Under perioden fram till 2019 uppfylldes underskotts- och skuldkriterierna väl. Europeiska kommissionens ekonomiska vårprognos 2020 förutspår dock en kraftig försämring i de offentliga finanserna som resultat av en kombinerad effekt av den kraftigt försämrade ekonomiska aktiviteten och de finanspolitiska åtgärder som vidtagits för att mildra krisen. Kommissionens skuldhållbarhetsrapport 2019, publicerad före covid-19-pandemin, antyder att den statsfinansiella risken är låg på kort och medellång sikt, men att en åldrande befolkning innebär risker på längre sikt. Om man bortser från de åtgärder som vidtagits för att hantera covid-19-pandemin, är en försiktig finanspolitik fortsatt avgörande för att säkra framtida sunda offentliga finanser.

Under den tvååriga referensperioden från den 1 april 2018 till den 31 mars 2020 deltog den tjeckiska korunan inte i ERM2 utan handlades inom ramen för ett system med rörlig växelkurs. Efter att växelkursgolvet togs bort 2017, har den tjeckiska korunan uppvisat en relativt hög grad av volatilitet mot euron under den tvååriga referensperioden. Den 31 mars 2020 var växelkursen 27,312 koruna per euro, dvs. 7,7 procent svagare än den genomsnittliga nivån i april 2018. Under de senaste tio åren har den kombinerade bytes- och kapitalbalansen förbättrats och landets nettoutlandsskuld har minskat.

Under referensperioden från april 2019 till mars 2020 låg den långa räntan i Tjeckien i genomsnitt på 1,5 procent, alltså under referensvärdet för räntekriteriet på 2,9 procent. De långa räntorna i Tjeckien har sjunkit sedan 2010 och 12-månadersgenomsnittet har gått ned från nästan 5 procent till 1,5 procent.

För att uppnå ett klimat som främjar varaktig konvergens krävs bl.a. en ekonomisk politik inriktad på prisstabilitet, inbegripet riktade strukturreformer med målet ställt på att uppnå makroekonomisk stabilitet. Vad gäller makroekonomiska obalanser valde Europeiska kommissionen inte ut Tjeckien för en djupare granskning i sin rapport om förvarningsmekanismen 2020. Inte desto mindre behöver de riktade strukturreformerna på områden som arbets- och produktmarknader samt även på företagsområdet intensifieras för att åtgärda strukturella svagheter som kan hindra tillväxtutsikter. I syfte att ytterligare stärka förtroendet för det finansiella systemet bör de nationella behöriga myndigheterna fortsätta att förbättra sin tillsynspraxis genom att bl.a. följa tillämpliga rekommendationer från relevanta internationella och europeiska organ samt genom nära samarbete med andra nationella tillsynsmyndigheter i EU:s medlemsstater inom tillsynskollegierna.

Den tjeckiska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankers oberoende, förbud mot monetär finansiering samt rättslig integration i Eurosystemet. Tjeckien är en medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget.

4.3 Kroatien

I mars 2020 var den genomsnittliga HIKP-inflationen över 12 månader i Kroatien 0,9 procent, dvs. väl under referensvärdet på 1,8 procent för prisstabilitetskriteriet. Mot bakgrund av covid-19-pandemin råder stor osäkerhet om hur takten kommer att utvecklas under de kommande månaderna. De nationella myndigheterna har vidtagit stora finans- och penningpolitiska åtgärder för att motverka de ekonomiska skadeverkningarna av covid-19-pandemin. Under de senaste tio åren har takten fluktuerat inom ett relativt brett intervall, från -0,8 procent till 4,0 procent, och genomsnittet under denna period var dämpat: 1,2 procent. Sett framöver råder oro för inflationskonvergensens långsiktiga varaktighet i Kroatien. Processen för att komma ikapp övriga EU-länder resulterar sannolikt i positiva inflationsskillnader visavi euroområdet eftersom BNP per capita och prisnivåer fortfarande är betydligt lägre i Kroatien än i euroområdet. För att förhindra att alltför stort pristryck och alltför stora makroekonomiska obalanser bildas måste upphämtningsprocessen få stöd av lämpliga politiska beslut.

Kroatiens offentliga budgetsaldo uppfyllde Maastrichtkriteriet 2019, men skuldkvoten överskred referensvärdet även om den sjönk från 2015 till 2019. Till följd av covid-19-pandemin väntas emellertid en kraftig försämring i den offentliga sektorns finanser och en markant ökning av skuldkvoten 2020–2021. Kroatien var sedan 2014 föremål för stabilitets- och tillväxtpaktens korrigerande del, men lämnade förfarandet vid alltför stora underskott i juni 2017. Under perioden fram till 2019 uppfylldes underskottskriteriet väl och skuldkvoten minskade. För 2020 förutspår dock Europeiska kommissionens ekonomiska vårprognos 2020 en kraftig försämring i de offentliga finanserna som resultat av en kombinerad effekt av den kraftigt försämrade ekonomiska aktiviteten och de finanspolitiska åtgärder som vidtagits för att mildra krisen. Kommissionens skuldhållbarhetsrapport 2019, publicerad före covid-19-pandemin, antyder att Kroatien på medellång till lång sikt löper låg risk när det gäller skuldsättningens hållbarhet. Även om Kroatien på lång sikt föreföll löpa begränsad risk beroende på prognostiserade minskningar i de åldersrelaterade utgifterna väcker prognosticerade sänkningar i den framtida ersättningskvoten oro för pensionssystemets ändamålsenlighet. Om man bortser från de åtgärder som vidtagits för att hantera covid-19-pandemin, torde en försiktig finanspolitik som ytterligare förstärker effektiviteten i både inkomster och utgifter, få skuldkvoten att vända nedåt på längre sikt.

Under den tvååriga referensperioden från den 1 april 2018 till den 31 mars 2020 deltog den kroatiska kunan inte i ERM2 utan handlades inom ramen för ett system med stram styrning av flytande växelkurser. Under referensperioden visade den kroatiska kunans växelkurs mot euron i genomsnitt en mycket låg grad av volatilitet. Den 31 mars 2020 var växelkursen 7,6255 kuna per euro, dvs. 2,8 procent svagare än den genomsnittliga nivån i april 2018. Under den senaste tioårsperioden har Kroatiens kombinerade bytes- och kapitalbalans förbättrats och nettoutlandsskulden minskat men är fortfarande mycket hög. Den 4 juli 2019 anmälde de kroatiska myndigheterna sin avsikt att söka inträde för kunan i ERM2 och tillkännagav en handlingsplan med information om vilka reformer som landet avsåg att genomföra innan det deltar i ERM2. Den 8 juli 2019 välkomnade finansministrarna i länderna i euroområdet respektive Danmark, ECB samt en representant för chefen för Danmarks Nationalbank de kroatiska myndigheternas avsikt att upprätta de element som erfordras för ett framgångsrikt deltagande i ERM2. Kroatien har gjort ett antal policyåtaganden som är särskilt relevanta för en smidig övergång till och deltagande i ERM2. Utöver banktillsyn berör dessa åtaganden landets regelverk för makrotillsyn, dess regelverk kring penningtvätt, insamling, produktion och spridning av statistik, styrning av den offentliga sektorn samt minskade finansiella och administrativa bördor. ECB och Europeiska kommissionen granskar den effektiva implementeringen av dessa åtaganden inom sina respektive kompetensområden i enlighet med fördragen och sekundärlagstiftning.

Under referensperioden från april 2019 till mars 2020 låg den långa räntan i Kroatien i genomsnitt på 0,9 procent och var alltså fortsatt väl under referensvärdet för räntekriteriet på 2,9 procent. De långa räntorna i Kroatien har sjunkit sedan 2010 och de 12-månaders genomsnittliga räntorna har gått ned från strax under 7 procent till runt 1,0 procent.

För att uppnå ett klimat som främjar varaktig konvergens i Kroatien krävs en ekonomisk politik inriktad på prisstabilitet och omfattande strukturreformer. När det gäller makroekonomiska obalanser valde Europeiska kommissionen ut Kroatien för en djupgående granskning inom ramen för sin rapport om förvarningsmekanismen 2020 och fastställde att landet har makroekonomiska obalanser. Kroatien skulle dra nytta av strukturreformer inriktade på att stärka den institutionella strukturen och företagsklimatet, stärka konkurrensen på produktmarknaderna, reducera obalanser på arbetsmarknaden och arbetskraftsbegränsningar samt även stärka effektiviteten i den offentliga administrationen och i rättssystemet. På banktillsynsområdet skickade de behöriga kroatiska myndigheterna den 27 maj 2019 in en ansökan om att upprätta nära samarbete med ECB inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, inför deltagande i ERM2.

Den kroatiska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankens oberoende. Kroatien är en EU-medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget.

4.4 Ungern

I mars 2020 var den genomsnittliga HIKP-inflationen över 12 månader i Ungern 3,7 procent, dvs. väl över referensvärdet på 1,8 procent för prisstabilitetskriteriet. Mot bakgrund av covid-19-pandemin råder stor osäkerhet om hur takten kommer att utvecklas under de kommande månaderna. De nationella myndigheterna har vidtagit stora finans-, makrotillsyns- och penningpolitiska åtgärder för att motverka de ekonomiska skadeverkningarna av covid-19-pandemin. Under de senaste tio åren har takten fluktuerat inom ett relativt brett intervall, från -0,3 procent till 5,7 procent, och genomsnittet under denna period var högt: 2,5 procent. Sett framöver råder oro för inflationskonvergensens långfristiga varaktighet i Ungern. Processen för att komma ikapp övriga EU-länder resulterar troligen i positiva inflationsskillnader visavi euroområdet eftersom BNP per capita och prisnivåer fortfarande är betydligt lägre i Ungern än i euroområdet, under förutsättning att detta inte motverkas av en appreciering av den nominella växelkursen. För att förhindra att alltför stort pristryck och alltför stora makroekonomiska obalanser bildas måste upphämtningsprocessen få stöd av lämpliga politiska beslut.

Ungerns offentliga budgetsaldo uppfyllde Maastrichtkriteriet 2019, medan skuldkvoten överskred referensvärdet även om den sjönk från 2012 till 2019. Till följd av covid-19-pandemin väntas emellertid en kraftig försämring i den offentliga sektorns finanser och en betydande ökning av skuldkvoten 2020–2021. Ungern är föremål för stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del sedan 2013 samt för ett förfarande för betydande avvikelser sedan 2018. Europeiska kommissionens ekonomiska vårprognos 2020 pekar mot en kraftig försämring i de offentliga finanserna som resultat av den kraftigt försämrade ekonomiska aktiviteten och de finanspolitiska åtgärder som vidtagits för att mildra krisen. Kommissionens skuldhållbarhetsrapport 2019, publicerad före covid-19-pandemin, indikerar att Ungern löper liten risk att drabbas av statsfinansiell stress på kort till medellång sikt men en medelhög risk på längre sikt. En åldrande befolkning utgjorde en utmaning för de offentliga finansernas hållbarhet. Om man bortser från de åtgärder som vidtagits för att hantera covid-19-pandemin, är en försiktig finanspolitik fortsatt avgörande för att säkra framtida sunda offentliga finanser.

Under den tvååriga referensperioden från den 1 april 2018 till den 31 mars 2020 deltog den ungerska forinten inte i ERM2 men handlades inom ramen för ett system med rörlig växelkurs. Under referensperioden visade den ungerska forintens växelkurs mot euron i genomsnitt en relativt hög grad av volatilitet. Den 31 mars 2020 var växelkursen 360,02 forinter per euro, dvs. 15,5 procent svagare än den genomsnittliga nivån i april 2018. Under de senaste tio åren har Ungerns bytes- och kapitalbalans hela tiden uppvisat överskott. Detta har bidragit till en viss minskning av landets nettoskuld mot utlandet, som dock är fortsatt mycket hög.

Under referensperioden från april 2019 till mars 2020 låg den långa räntan i Ungern i genomsnitt på 2,3 procent, alltså under referensvärdet för räntekriteriet på 2,9 procent. De långa räntorna i Ungern har sjunkit sedan 2010 och 12-månadersgenomsnittet har gått ned från 9 procent till under 3 procent.

För att uppnå ett klimat som främjar varaktig konvergens i Ungern krävs en ekonomisk politik inriktad på stabilitet och omfattande strukturreformer. Vad gäller makroekonomiska obalanser valde inte Europeiska kommissionen ut Ungern för en djupare granskning i sin rapport om förvarningsmekanismen 2020. Ungern skulle emellertid dra nytta av strukturreformer inriktade på att stärka kvaliteten på offentliga institutioner och förvaltningar samt även av lämplig produkt- och arbetsmarknadspolitik. I syfte att ytterligare stärka förtroendet för det finansiella systemet bör de nationella behöriga myndigheterna fortsätta att förbättra sin tillsynspraxis genom att bl.a. följa tillämpliga rekommendationer från relevanta internationella och europeiska organ samt genom nära samarbete med andra nationella tillsynsmyndigheter i EU:s medlemsstater inom tillsynskollegierna.

Den ungerska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankens oberoende, förbud mot monetär finansiering, förenlighet med den enhetliga stavningen av euron och rättslig integration i Eurosystemet. Ungern är en EU-medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget.

4.5 Polen

I mars 2020 var den genomsnittliga HIKP-inflationen över 12 månader i Polen 2,8 procent, dvs. väl över referensvärdet på 1,8 procent för prisstabilitetskriteriet. Mot bakgrund av covid-19-pandemin råder stor osäkerhet om hur takten kommer att utvecklas under de kommande månaderna. De nationella myndigheterna har vidtagit stora finans-, makrotillsyns- och penningpolitiska åtgärder för att motverka de ekonomiska skadeverkningarna av covid-19-pandemin. Under de senaste tio åren har takten fluktuerat inom ett relativt brett intervall, från -0,7 procent till 4,1 procent, och genomsnittet under denna period var måttligt: 1,5 procent. Sett framöver råder oro för inflationskonvergensens långfristiga varaktighet i Polen. Processen för att komma ikapp övriga EU-länder resulterar sannolikt i positiva inflationsskillnader visavi euroområdet eftersom BNP per capita och prisnivåer fortfarande är betydligt lägre i Polen än i euroområdet, under förutsättning att detta inte motverkas av en appreciering av den nominella växelkursen. För att förhindra att alltför stort pristryck och alltför stora makroekonomiska obalanser bildas måste upphämtningsprocessen få stöd av lämpliga politiska beslut.

Polens offentliga budgetsaldo och skuldsättning uppfyllde Maastrichtkriterierna 2019. Till följd av covid-19-pandemin väntas emellertid en kraftig försämring i den offentliga sektorns finanser och en markant ökning av skuldkvoten 2020–2021. Polen är sedan 2015 föremål för stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del. Under perioden fram till 2019 uppfylldes underskottskriteriet och skuldkvoten minskade. För 2020 förutspår dock Europeiska kommissionens ekonomiska vårprognos 2020 en kraftig försämring i de offentliga finanserna som resultat av en kombinerad effekt av den kraftigt försämrade ekonomiska aktiviteten och de finanspolitiska åtgärder som vidtagits för att mildra krisen. Kommissionens skuldhållbarhetsrapport 2019, publicerad före covid-19-pandemin, indikerar att Polen på medellång till lång sikt löper låg risk när det gäller de offentliga finansernas hållbarhet. Dock behöver pensionssystemets ändamålsenlighet säkras för att hindra att ersättningskvoten sjunker kraftigt på medellång till lång sikt. Om man bortser från de åtgärder som vidtagits för att hantera covid-19-pandemin, är en försiktig finanspolitik fortsatt avgörande för att säkra framtida sunda offentliga finanser.

Under den tvååriga referensperioden från den 1 april 2018 till den 31 mars 2020 deltog inte den polska zlotyn i ERM2 men handlades inom ramen för ett system med rörlig växelkurs. Under referensperioden visade den polska zlotyns växelkurs mot euron i genomsnitt en relativt hög grad av volatilitet. Den 31 mars 2020 var växelkursen 4,5506 zloty per euro, dvs. 8,5 procent svagare än den genomsnittliga nivån i april 2018. Under de senaste tio åren har Polens kombinerade bytes- och kapitalbalans förbättrats och även om landets nettoutlandsskuld är fortsatt mycket hög har den minskat sedan 2017 och utgörs framför allt av direktinvesteringsskulder netto.

Under referensperioden från april 2019 till mars 2020 låg den långa räntan i Polen i genomsnitt på 2,2 procent, alltså strax under referensvärdet för räntekriteriet på 2,9 procent. De långa räntorna i Polen har sjunkit sedan 2010 och 12-månadersgenomsnittet har gått ner från ungefär 6 procent till runt 2 procent.

För att uppnå ett klimat som främjar varaktig konvergens i Polen krävs en ekonomisk politik inriktad på stabilitet, policyåtgärder inriktade på att skydda den finansiella stabiliteten och riktade strukturreformer. Vad gäller makroekonomiska obalanser valde inte Europeiska kommissionen ut Polen för en djupare granskning i sin rapport om förvarningsmekanismen 2020. Det är viktigt att bevara banksektorns finansiella ställning, som i dagsläget är stark, för att bibehålla utländska investerares förtroende och säkerställa att banksektorn kan ge ett sunt bidrag till den ekonomiska tillväxten som bör stärkas med målinriktade strukturreformer inriktade på att minska friktioner på arbetsmarknaden, stärka konkurrensen på produktmarknaderna och påskynda innovationer, privatiseringar och en modernisering av infrastruktur. I syfte att ytterligare stärka förtroendet för det finansiella systemet bör de nationella behöriga myndigheterna fortsätta att förbättra sin tillsynspraxis genom att bl.a. följa tillämpliga rekommendationer från relevanta internationella och europeiska organ samt genom nära samarbete med andra nationella tillsynsmyndigheter i EU:s medlemsstater inom tillsynskollegierna.

Den polska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankens oberoende, sekretess, förbud mot monetär finansiering samt rättslig integration i Eurosystemet. Polen är en EU-medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget.

4.6 Rumänien

I mars 2020 var den genomsnittliga HIKP-inflationen över 12 månader i Rumänien 3,7 procent, dvs. väl över referensvärdet på 1,8 procent för prisstabilitetskriteriet. Mot bakgrund av covid-19-pandemin råder stor osäkerhet om hur takten kommer att utvecklas under de kommande månaderna. De nationella myndigheterna har vidtagit stora finans-, makrotillsyns- och penningpolitiska åtgärder för att motverka de ekonomiska skadeverkningarna av covid-19-pandemin. Under de senaste tio åren har takten fluktuerat inom ett relativt brett intervall, från -1,7 procent till 7,8 procent, och genomsnittet under denna period var högt: 2,7 procent. Sett framöver råder allvarlig oro för inflationskonvergensens långfristiga varaktighet i Rumänien. Processen för att komma ikapp övriga EU-länder resulterar sannolikt i positiva inflationsskillnader visavi euroområdet eftersom BNP per capita och prisnivåer fortfarande är betydligt lägre i Rumänien än i euroområdet, under förutsättning att detta inte motverkas av en appreciering av den nominella växelkursen. För att förhindra att alltför stort pristryck och alltför stora makroekonomiska obalanser bildas måste upphämtningsprocessen få stöd av lämpliga politiska beslut.

År 2019 uppfyllde Rumäniens skuld Maastrichtkriteriet men dess underskott överskred referensvärdet på 3 procent av BNP. Följaktligen inleddes ett förfarande vid alltför stora underskott i april 2020 enligt vilket landet anmodas korrigera detta senast 2022. Från juni 2017 har Rumänien varit föremål för ett förfarande för betydande avvikelser under stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del och sedan april 2020 också föremål för ett underskottsförfarande. Myndigheterna har gång på gång misslyckats med att vidta effektiva åtgärder för att rätta till den betydande avvikelsen från anpassningsbanan för att nå det medelfristiga budgetmålet. Det strukturella saldot avviker kraftigt med en stor och ökande marginal sedan 2016. Enligt Europeiska kommissionens ekonomiska vårprognos 2020 förutspås budgetunderskottet försämras kraftigt, med en ökande marginal visavi referensvärdet på 3 procent av BNP. Den kraftiga försämringen i det totala budgetsaldot och det strukturella saldot drivs av en tydlig försämring i ekonomisk aktivitet och de finanspolitiska åtgärder som vidtagits för att mildra covid-19-krisen samt även av en kraftig ökning av ålderspensioner beroende på en ny pensionslag som antogs sommaren 2019. Detta är även en drivande faktor bakom den stigande skuldkvoten. Kommissionens skuldhållbarhetsrapport 2019, publicerad före covid-19-pandemin, pekar på höga hållbarhetsrisker på medellång och lång sikt, till stor del p.g.a. försämringar i prognosen för det strukturella primärsaldot och en ökning av åldersrelaterade utgifter. Om man bortser från de åtgärder som vidtagits för att hantera covid-19-pandemin kommer det att krävas ytterligare reformer på dessa områden samt omfattande konsolideringsåtgärder för att korrigera det alltför stora underskottet och för att säkra de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt.

Under den tvååriga referensperioden från den 1 april 2018 till den 31 mars 2020 deltog den rumänska valutan leu inte i ERM2 utan handlades inom ramen för ett system med styrning av flytande växelkurser. Växelkursen för rumänska leu mot euro visade, i genomsnitt, en relativt låg grad av volatilitet under referensperioden. Den 31 mars 2020 var växelkursen 4,8283 leu per euro, dvs. 3,7 procent svagare än den genomsnittliga nivån i april 2018. Under den senaste tioårsperioden har Rumäniens bytes- och kapitalbalans förbättrats och landets nettoskuld mot utlandet har minskat men är fortfarande hög.

Under referensperioden från april 2019 till mars 2020 låg den långa räntan i Rumänien på i genomsnitt 4,4 procent, alltså över referensvärdet för räntekriteriet på 2,9 procent. De långa räntorna i Rumänien har sjunkit sedan 2010 och 12-månadersgenomsnittet har gått ned från nära 10 procent till runt 4,5 procent.

För att uppnå ett klimat som främjar varaktig konvergens i Rumänien krävs en ekonomisk politik inriktad på stabilitet och omfattande strukturreformer. Vad gäller makroekonomiska obalanser valde Europeiska kommissionen ut Rumänien för en djupare granskning i sin rapport om förvarningsmekanismen. Denna granskning ska genomföras i början av 2020. Det finns stort utrymme för och behov av åtgärder i syfte att förbättra företags- och förvaltningsmiljön, stärka investeringar och konkurrensen på produktmarknaderna, minska omfattande brister och obalanser i fråga om kompetens samt öka både kvaliteten på och effektiviteten i den offentliga förvaltningen och i rättsystemet särskilt efter nederlag på viktiga områden som kampen mot korrupton. Stora ansträngningar bör också göras för att förbättra Rumäniens absorption av EU-medel. I syfte att ytterligare stärka förtroendet för det finansiella systemet bör de nationella behöriga myndigheterna fortsätta att förbättra sin tillsynspraxis genom att bl.a. följa tillämpliga rekommendationer från relevanta internationella och europeiska organ samt genom nära samarbete med andra nationella tillsynsmyndigheter i EU:s medlemsstater inom tillsynskollegierna.

Den rumänska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankens oberoende, förbud mot monetär finansiering samt rättslig integration i Eurosystemet. Rumänien är en EU-medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget.

4.7 Sverige

I mars 2020 var den genomsnittliga HIKP-inflationen över 12 månader i Sverige 1,6 procent, dvs. under referensvärdet på 1,8 procent för prisstabilitetskriteriet. Mot bakgrund av covid-19-pandemin råder stor osäkerhet om hur takten kommer att utvecklas under de kommande månaderna. De nationella myndigheterna har vidtagit stora finans-, makrotillsyns- och penningpolitiska åtgärder för att motverka de ekonomiska skadeverkningarna av covid-19-pandemin. Under de senaste tio åren har takten fluktuerat inom ett relativt snävt intervall, från 0,2 procent till 2,1 procent, och genomsnittet under denna period var dämpat: 1,2 procent. Sveriges BNP per capita ligger redan över nivån i euroområdet. Penningpolitiken och det stabilitetsinriktade institutionella ramverket torde fortsätta att stödja prisstabiliteten i Sverige.

Sveriges offentliga budgetsaldo och skuldkvot uppfyllde Maastrichtkriterierna 2019 men förväntas försämras kraftigt 2020 p.g.a. covid-19-pandemin. Från 1998 till 2019 var Sverige inte föremål för ett underskottsförfarande. Enligt Europeiska kommissionens ekonomiska vårprognos 2020 beräknas budgetsaldot försämras markant under 2020, till ett underskott på 5,6 procent av BNP beroende på de makroekonomiska effekterna av covid-19-pandemin och därmed sammanhängande finanspolitiska åtgärder. Det väntas åter ligga under referensvärdet på 3 procent 2021. Skuldkvoten som andel av BNP väntas också öka markant, men ligga kvar under referensvärdet på 60 procent. Kommissionens skuldhållbarhetsrapport 2019, publicerad före covid-19-pandemin, indikerar att Sverige på medellång till lång sikt löper låg risk tack vare den fortsatt låga skuldnivån. Om man bortser från de åtgärder som vidtagits för att hantera covid-19-pandemin, torde ett fortsatt uppfyllande av det medelfristiga målet under de kommande åren säkerställa att den starka meritlistan över sunda offentliga finanser ytterligare stärks.

Under den tvååriga referensperioden från den 1 april 2018 till den 31 mars 2020 deltog den svenska kronan inte i ERM2 utan handlades inom ramen för ett system med rörlig växelkurs. Den svenska kronans växelkurs mot euron visade under referensperioden i genomsnitt en relativt hög grad av volatilitet med en generellt försvagad trend. Den 31 mars 2020 var växelkursen 11,0613 kronor per euro, dvs. 6,6 procent svagare än den genomsnittliga nivån i april 2018. Under de senaste tio åren har Sverige haft stora bytesbalansöverskott och sedan 2015 har nettoutlandsställningen varit positiv.

Under referensperioden från april 2019 till mars 2020 låg den långa räntan i Sverige i genomsnitt på -0,1 procent och var alltså fortsatt väl under referensvärdet för räntekriteriet på 2,9 procent. De långa räntorna i Sverige har sjunkit sedan 2010 och 12-månadersgenomsnittet har gått ned från över 3 procent till 0 procent.

För att bibehålla ett klimat som främjar varaktig konvergens i Sverige krävs att den stabilitetsinriktade ekonomiska politik som förts bibehålls, liksom även riktade strukturreformer och åtgärder för att säkra finansiell stabilitet. När det gäller makroekonomiska obalanser fastslog Europeiska kommissionen i sin rapport om förvarningsmekanismen 2020 att Sverige fortfarande har makroekonomiska obalanser. Följaktligen behöver ytterligare åtgärder vidtas för att bemöta de risker mot makroekonomisk stabilitet som härrör från historiskt höga bostadspriser och den därmed sammanhängande höga skuldsättningen för hushåll. I syfte att ytterligare stärka förtroendet för det finansiella systemet bör de nationella behöriga myndigheterna fortsätta att förbättra sin tillsynspraxis genom att bl.a. följa tillämpliga rekommendationer från relevanta internationella och europeiska organ samt genom att nära samarbeta med andra nationella tillsynsmyndigheter i EU-länder inom tillsynskollegierna.

Den svenska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankers oberoende, förbud mot monetär finansiering samt rättslig integration i Eurosystemet. Sverige är en EU-medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget. I enlighet med fördraget har Sverige sedan den 1 juni 1998 skyldighet att anta nationell lagstiftning inför en integration i Eurosystemet. De svenska myndigheterna har under denna tid inte vidtagit några lagstiftningsåtgärder för att rätta till de oförenligheter som beskrivits här och i tidigare rapporter.