Alla kapitel finns inte med i denna språkversion av konvergensrapporten. Den fullständiga rapporten på engelska finns på ECB:s webbplats.

1 Inledning

Euron är sedan den 1 januari 1999 införd i 19 EU-medlemsstater. I denna rapport granskas sju av de åtta EU-länder som ännu inte har antagit den gemensamma valutan. Ett av de åtta länderna, Danmark, meddelade 1992 Europeiska unionens råd (EU-rådet) om sin avsikt att inte delta i etapp tre av Ekonomiska och monetära unionen (EMU).^[1] Följaktligen behöver konvergensrapporter för Danmark bara utarbetas om landet själv så begär. Då ingen sådan begäran har gjorts granskas följande länder i denna rapport: Bulgarien, Tjeckien, Kroatien, Ungern, Polen, Rumänien och Sverige. Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat fördraget) har alla dessa sju länder åtagit sig att införa euron, vilket innebär att de måste sträva efter att uppfylla samtliga konvergenskriterier.^[2]

Med denna rapport uppfyller ECB kravet i fördragets artikel 140. I artikel 140 föreskrivs att minst en gång vartannat år, eller på begäran av en medlemsstat med undantag, ska ECB och Europeiska kommissionen rapportera till EU-rådet ”om hur medlemsstaterna med undantag fullgör sina förpliktelser när det gäller att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen”. De sju länder som behandlas i denna rapport har granskats som en del av denna regelbundna granskning som görs vartannat år. Även Europeiska kommissionen har utarbetat en rapport. Båda rapporterna överlämnas parallellt till EU-rådet.

I denna rapport använder ECB samma analysram som i sina tidigare konvergensrapporter. I rapporten undersöks om vart och ett av de sju berörda länderna har uppnått en hög grad av varaktig ekonomisk konvergens, om den nationella lagstiftningen är förenlig med fördragen och protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken (nedan kallad ECBS-stadgan), samt om de lagstadgade kraven uppfylls av den berörda nationella centralbanken så att den kan bli en integrerad del av Eurosystemet.

Denna rapport innehåller en mer djupgående bedömning av Kroatien än av de andra granskade länderna. Det beror på att de kroatiska myndigheterna vid ett flertal tillfällen har meddelat att de avser anta euron den 1 januari 2023.

Granskningen av den ekonomiska konvergensprocessen är starkt beroende av att det statistiska underlaget är tillförlitligt och av god kvalitet. Sammanställning och rapportering av statistik, särskilt statistiken över de offentliga finanserna, får inte kunna påverkas av politiska överväganden eller politisk inblandning. EU:s medlemsstater uppmanas att högprioritera kvaliteten och objektiviteten i sin statistik för att säkerställa att det finns ordentliga kontrollsystem när statistiken sammanställs samt att tillämpa minimistandarder på statistikområdet. Sådana standarder är mycket viktiga för att stärka oberoendet och objektiviteten hos de nationella statistikmyndigheterna och deras ansvarstagande för sin verksamhet samt för att bidra till kvaliteten i statistiken över de offentliga finanserna (se kapitel 6).

Sedan den 4 november 2014^[3] finns det ett krav på att de länder vars undantag upphävs måste ansluta sig till den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM) senast den dag landet antar euron. Från och med denna tidpunkt gäller alla SSM-relaterade rättigheter och skyldigheter för det landet. Det är således mycket viktigt att landet vidtar de förberedelser som behövs. Framför allt blir banksystemet i den medlemsstat som går med i euroområdet, och följaktligen i SSM, föremål för en samlad bedömning.^[4] Den 10 juli 2020 tillkännagav ECB att man hade fattat beslut om att upprätta ett nära samarbete med Българска народна банка (Bulgariens nationella centralbank) och Hrvatska narodna banka, efter det att de obligatoriska förutsättningarna vad gäller tillsyn och lagkrav uppfyllts.^[5] När ramarna för detta nära samarbete trädde i kraft den 1 oktober det året övertog ECB ansvaret för i) den direkta tillsynen över betydande institut i de två länderna, ii) de gemensamma förfarandena för alla institut under tillsyn och iii) den indirekta tillsynen över mindre betydande institut, som de nationella tillsynsmyndigheterna fortsätter att utöva direkt tillsyn över. ECB:s banktillsyn, Българска народна банка (Bulgariens nationella centralbank) och Hrvatska narodna banka har samarbetat väldigt tätt för att säkerställa de två nationella behöriga myndigheternas smidiga inträde i SSM.^[6]

Denna rapport är uppbyggd på följande sätt: I kapitel 2 beskrivs den ram som använts för att undersöka ekonomisk och rättslig konvergens. I kapitel 3 ges en allmän översikt över de viktigaste aspekterna av ekonomisk konvergens. Kapitel 4 innehåller landsammanfattningar med huvudresultaten från granskningen av den ekonomiska och rättsliga konvergensen. I kapitel 5 beskrivs mer ingående graden av ekonomisk konvergens i de sju granskade EU-medlemsstaterna. I kapitel 6 ges en översikt över konvergensindikatorerna och den statistiska metod som används för att sammanställa dem. I kapitel 7 undersöks slutligen hur väl den nationella lagstiftningen i de granskade medlemsstaterna, inklusive deras nationella centralbankers stadgar, överensstämmer med artiklarna 130 och 131 i fördraget.

2 Analysram

2.1 Ekonomisk konvergens

ECB använder en gemensam analysram för att undersöka graden av ekonomisk konvergens i EU-medlemsstater som har för avsikt att anta euron. Denna analysram, som har använts på ett konsekvent sätt i alla Europeiska monetära institutets (EMI) och ECB:s konvergensrapporter, utgår i första hand från fördragets bestämmelser om utvecklingen av priser, budgetsaldon, skuldkvoter, växelkurser, långa räntor samt andra faktorer som är relevanta för ekonomisk integration och konvergens samt från hur dessa bestämmelser tillämpas av ECB. Som utgångspunkt används även en rad andra tillbakablickande och framåtblickande ekonomiska indikatorer som anses viktiga för en detaljerad granskning av konvergensens varaktighet. Vissa delar i denna ram har förbättrats sedan ramen började användas. Granskningen av den berörda medlemsstaten utifrån alla dessa faktorer ger även viktig information som är bra att ha för att säkerställa att integration i euroområdet kan förlöpa utan större svårigheter. I rutorna 1 till 5 nedan beskrivs kortfattat de rättsliga bestämmelserna, och där finns också metodinformation som visar hur ECB tillämpar dessa bestämmelser.

För att säkerställa kontinuitet och likabehandling utgår denna rapport från de principer som har fastställts i ECB:s tidigare rapporter (och dessförinnan av EMI). ECB följer ett antal vägledande principer i sin tillämpning av konvergenskriterierna. Den första principen är att varje kriterium tolkas och tillämpas strikt. Detta motiveras av att kriteriernas huvudsyfte är att bara de medlemsstater med ekonomiska förutsättningar för att upprätthålla prisstabilitet och euroområdets sammanhållning kan delta. Den andra principen är att konvergenskriterierna utgör en sammanhängande helhet, där alla kriterier måste uppfyllas. I fördraget ges kriterierna samma tyngd och det finns inte någon inbördes rangordning. Den tredje principen är att konvergenskriterierna måste uppfyllas på grundval av aktuella uppgifter. Den fjärde principen är att tillämpningen av konvergenskriterierna ska vara konsekvent, öppen och enkel. Vid bedömningen av om konvergenskriterierna uppfylls är dessutom varaktighet en viktig faktor eftersom konvergenskriterierna ska uppfyllas fortlöpande och inte bara vid en viss tidpunkt. Därför görs en noggrann undersökning av konvergensens varaktighet när de enskilda länderna granskas.

Utifrån ovanstående granskas den ekonomiska utvecklingen i de berörda länderna i ett tillbakablickande perspektiv som i princip omfattar de senaste tio åren. Detta gör det lättare att bedöma i vilken mån dagens förhållanden är resultatet av verkliga strukturanpassningar, vilket i sin tur bör leda till en bättre bedömning av den ekonomiska konvergensens varaktighet.

Vidare betraktas utvecklingen i görligaste mån i ett framåtblickande perspektiv. I detta sammanhang läggs särskild vikt vid att den gynnsamma ekonomiska utvecklingens varaktighet i hög grad baseras på en välavvägd och långsiktig politik för att hantera befintliga och framtida utmaningar. En stark förvaltning, sunda institutioner och hållbara offentliga finanser är också viktiga för en varaktig produktionstillväxt på medellång till lång sikt. Överlag betonas att en hållbar ekonomisk konvergens är avhängig av både ett starkt utgångsläge, sunda institutioner, motståndskraft mot störningar och en väl avvägd politik när euron väl har antagits.

Den gemensamma analysramen tillämpas på var och en av de sju EU-medlemsstater som granskas. Dessa granskningar inriktas på utvecklingen i varje medlemsstat var för sig, i enlighet med artikel 140 i fördraget.

Stoppdatum för den statistik som ingår i konvergensrapporten var den 25 maj 2022. Den statistik som används i tillämpningen av konvergenskriterierna tillhandahålls av Europeiska kommissionen (se kapitel 6 samt tabeller och diagram), i samarbete med ECB beträffande växelkurser och långa räntor. I överenskommelse med Europeiska kommissionen är referensperioden för prisstabilitetskriteriet och kriteriet om långa räntor från maj 2021 till april 2022. För växelkurserna är referensperioden från den 26 maj 2020 till den 25 maj 2022. Historiska data om de offentliga finansernas ställning omfattar perioden fram till 2021. Hänsyn tas även till prognoser från olika källor och till de senaste konvergensprogrammen för de berörda medlemsstaterna och annan information som kan vara relevant för en framåtblickande bedömning av konvergensens varaktighet. Europeiska kommissionens ekonomiska vårprognos 2022 och rapporten om förvarningsmekanismen 2022^[7], vilka också beaktas i den här rapporten, publicerades den 16 maj 2022 respektive den 24 november 2021. Denna rapport antogs av ECB-rådet den 27 maj 2022.

Hur kriget mellan Ryssland och Ukraina påverkar konvergensbedömningen behandlas endast i begränsad utsträckning i denna konvergensrapport. Det är för tidigt att dra konkreta slutsatser om hur konvergensutvecklingen kommer att påverkas och om denna effekt blir symmetrisk eller asymmetrisk i de berörda länderna. Särskilt den framåtblickande konvergensbedömningen präglas av hög osäkerhet och den fulla effekten kan endast utvärderas i efterhand.

Bestämmelserna om prisutvecklingen och ECB:s tillämpning av dem beskrivs i ruta 1.

Den genomsnittliga HIKP-inflationen under referensperioden på tolv månader från maj 2021 till april 2022 granskas mot bakgrund av landets ekonomiska resultat under de senaste tio åren i termer av prisstabilitet. Detta möjliggör en mer detaljerad undersökning av varaktigheten i prisutvecklingen i det land som granskas. I detta sammanhang läggs stor uppmärksamhet vid penningpolitikens inriktning, särskilt huruvida de monetära myndigheterna har haft som huvudmål att uppnå och upprätthålla prisstabilitet, samt vid hur andra delar av den ekonomiska politiken har bidragit till detta mål. Därutöver beaktas hur effekterna av det makroekonomiska läget påverkar förutsättningarna att uppnå prisstabilitet. Prisutvecklingen granskas mot bakgrund av förhållandena på utbuds- och efterfrågesidan, med fokus på faktorer som enhetsarbetskostnader och importpriser. Därutöver beaktas pristrender i andra relevanta prisindex. Sett ur ett framåtblickande perspektiv ges en bild av inflationsutvecklingen under de närmaste åren, däribland prognoser från viktiga internationella organisationer och marknadsaktörer. Vidare diskuteras institutionella och strukturella aspekter som är av betydelse för att upprätthålla en miljö som främjar prisstabilitet när euron väl har antagits.

Vad gäller de offentliga finansernas utveckling beskrivs de rättsliga bestämmelserna och ECB:s tillämpning av dessa samt bestämmelserna rörande procedurfrågor i ruta 2.

För att bedöma hållbarheten i de offentliga finanserna granskas utfallet för referensåret 2021 mot bakgrund av utvecklingen i den berörda medlemsstaten under de senaste tio åren. Först undersöks utvecklingen av underskottskvoten. Det bör erinras om att förändringen av ett lands årliga underskottskvot normalt påverkas av flera underliggande krafter. Denna påverkan kan delas in dels i ”cykliska effekter”, som visar hur underskott påverkas av förändringar i konjunkturcykeln, dels i ”icke-cykliska effekter”, som ofta anses spegla strukturella eller permanenta justeringar av finanspolitiken. Sådana icke-cykliska effekter som kvantifieras i denna rapport kan dock inte enbart anses avspegla strukturella förändringar av budgetställningen, eftersom de omfattar tillfälliga effekter på budgetsaldot som härrör från effekter av både politiska åtgärder och särskilda faktorer. Att utvärdera hur de strukturella budgetpositionerna har ändrats under covid-19-pandemin är särskilt svårt beroende på osäkerhet om nivå och tillväxttakt för den potentiella produktionen.

Vidare bedöms utvecklingen av den offentliga sektorns skuldkvot under denna period samt bakomliggande faktorer. Dessa faktorer är skillnaden mellan tillväxten i nominell BNP och räntorna, det primära saldot och underskotts-/skuldjusteringen. Ett sådant perspektiv kan ge närmare information om i vilken grad det makroekonomiska läget, särskilt kombinationen av tillväxt och räntor, har påverkat skuldutvecklingen. Det kan också ge mer information om det strukturella saldots bidrag och den cykliska utvecklingen, som avspeglas i primärsaldot, och om i vilken utsträckning särskilda faktorer har spelat en roll i underskotts-/skuldjusteringen. Hänsyn tas också till den offentliga skuldsättningens struktur, särskilt andelen skuldsättning med kort löptid och andelen skuldsättning i utländsk valuta och hur dessa andelar har utvecklats. En jämförelse av dessa andelar med den nuvarande skuldkvoten kan belysa budgetsaldots känslighet för ränte- och växelkursförändringar.

I ett framåtblickande perspektiv beaktas nationella budgetplaner och Europeiska kommissionens senaste prognoser för 2022–2023 samt den medelfristiga finanspolitiska strategin i konvergensprogrammet. Häri ingår en bedömning av hur landets budgetmål på medellång sikt beräknas kunna uppnås i enlighet med kraven i stabilitets- och tillväxtpakten samt av utsikterna för skuldkvoten baserat på den rådande finanspolitiken. Till följd av covid-19-pandemin har undantagsregeln aktiverats och möjliggör avvikelser från det medelfristiga budgetmålet i enlighet med vad som beskrivs i ruta 2. Vidare framhålls långsiktiga utmaningar vad gäller hållbarheten i den offentliga sektorns finanser och omfattande områden för konsolidering anges, särskilt sådana som rör förekomsten av ofonderade offentliga pensionssystem mot bakgrund av demografiska förändringar och ansvarsförbindelser för den offentliga sektorn. I linje med tidigare använd praxis täcker analysen ovan dessutom de flesta relevanta faktorer som anges i artikel 2.3 i förordning (EG) nr 1467/97, enligt beskrivningen i ruta 2.

Bestämmelserna om växelkursutvecklingen och ECB:s tillämpning av dem beskrivs i ruta 3.

Förutom deltagande i ERM2 och utvecklingen av den nominella växelkursen mot euron under referensperioden görs en kortfattad genomgång av de faktorer som är relevanta för den nuvarande växelkursens hållbarhet. Detta sker utifrån utvecklingen av de reala effektiva växelkurserna, bytesbalansen, kapitalbalansen och de finansiella posterna i betalningsbalansen. En granskning görs också av utvecklingen av bruttoutlandsskulden och den finansiella nettoställningen mot utlandet under en längre period. I avsnittet om växelkursutveckling beaktas även i vilken utsträckning landet har integrerats med euroområdet. Detta bedöms både vad gäller extern handelsintegration (export och import) och finansiell integration. I avsnittet om växelkursutveckling rapporteras slutligen, i förekommande fall, om det undersökta landet under den tvååriga referensperioden har erhållit likviditetsstöd från centralbanken eller betalningsbalansstöd, antingen bilateralt eller multilateralt med deltagande av IMF och/eller EU. Både faktiskt stöd och stöd i förebyggande syfte granskas, inklusive tillgång till förebyggande stöd i form av exempelvis IMF:s flexibla kreditfacilitet.

Bestämmelserna om de långa räntornas utveckling och hur de tillämpas av ECB beskrivs i ruta 4.

Som redan nämnts hänvisar fördraget uttryckligen till ”varaktigheten i konvergensen” såsom den kommer till uttryck i den långfristiga räntenivån. Utvecklingen under referensperioden från maj 2021 till april 2022 granskas därför mot bakgrund av de långa räntornas utveckling under de senaste tio åren (eller den tidsperiod för vilken uppgifter finns tillgängliga) och de viktigaste faktorerna bakom skillnaderna gentemot de långa räntornas genomsnitt i euroområdet. Under referensperioden kan de höga landspecifika riskpremierna i flera euroländer delvis ha återspeglats i den genomsnittliga långa räntan för euroområdet. Därför används även räntan på statsobligationer med AAA-rating i euroområdet (dvs. den långa räntan för euroområdets AAA-räntekurva, vilket inkluderar euroländerna med AAA-rating) i jämförelsesyfte. Som bakgrund till denna analys innehåller rapporten också information om finansmarknadens storlek och utveckling. Detta baseras på tre olika indikatorer (utestående belopp av skuldförbindelser utgivna av icke-finansiella företag, börsvärdet och MFI-kreditgivning till den inhemska icke-finansiella privata sektorn) vilka tillsammans mäter storleken på finansmarknaden.

I enlighet med artikel 140.1 i fördraget ska slutligen flera andra relevanta faktorer beaktas i denna rapport (se ruta 5). I enlighet med artikel 121.6 i fördraget trädde därför en utökad ram för ekonomisk styrning i kraft den 13 december 2011 för att säkerställa en närmare samordning av den ekonomiska politiken och fortsatt konvergens av medlemsstaternas ekonomiska resultat. I ruta 5 nedan beskrivs kort dessa bestämmelser och hur de ovannämnda ytterligare faktorerna beaktas i den bedömning av konvergensen som ECB genomför.

2.2 Förenligheten mellan nationell lagstiftning och fördragen

2.2.1 Inledning

Enligt artikel 140.1 i fördraget ska ECB (och Europeiska kommissionen) minst en gång vartannat år, eller på begäran av en medlemsstat med undantag, rapportera till rådet om hur medlemsstaterna med undantag fullgör sina förpliktelser när det gäller att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen. Dessa rapporter ska innehålla en granskning av i vilken utsträckning den nationella lagstiftningen i varje medlemsstat med undantag, inklusive stadgan för dess nationella centralbank, är förenlig med artiklarna 130 och 131 i fördraget och de relevanta artiklarna i stadgan. Denna skyldighet enligt fördraget som gäller för medlemsstater med undantag kallas även för ”rättslig konvergens”.

När ECB bedömer den rättsliga konvergensen är den inte begränsad till en bokstavstolkning av den nationella lagstiftningen utan kan också beakta huruvida de relevanta bestämmelserna genomförts i överensstämmelse med andemeningen i fördragen och stadgan. ECB granskar särskilt tecken som kan tyda på att press utövas på de beslutande organen i en medlemsstats nationella centralbank – detta skulle vara oförenligt med fördragets andemening avseende centralbanksoberoende. ECB anser också att de nationella centralbankernas beslutande organ måste fungera väl och deras arbete präglas av kontinuitet. I detta avseende måste de relevanta myndigheterna i en medlemsstat framför allt vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att en efterträdare utnämns i tid om vakans uppstår inom något av den nationella centralbankens beslutande organ^[17]. ECB granskar utvecklingen noga innan en positiv slutlig bedömning görs som slår fast att en medlemsstats nationella lagstiftning är förenlig med fördraget och stadgan.

Medlemsstater med undantag och rättslig konvergens

Bulgarien, Tjeckien, Kroatien, Ungern, Polen, Rumänien och Sverige vars lagstiftning granskas i denna rapport, har en ställning som medlemsstater med undantag, d.v.s. de har ännu inte infört euron. Sverige erhöll ställning som en medlemsstat med undantag genom ett beslut av rådet i maj 1998^[18]. Vad gäller de andra medlemsstaterna stadgar artiklarna 4^[19] och 5^[20] i respektive akt om villkoren för anslutning att var och en av dessa medlemsstater ska delta i den ekonomiska och monetära unionen från och med dagen för anslutningen som medlemsstat med undantag i enlighet med artikel 139 i fördraget.

Denna rapport omfattar inte Danmark som är en medlemsstat med en särskild ställning som ännu inte har infört euron. Enligt protokoll (nr 16) om vissa bestämmelser angående Danmark, som är bifogat fördragen, har Danmark, mot bakgrund av den danska regeringens anmälan den 3 november 1993 till rådet, ett undantag och förfarandet för att upphäva undantaget kommer endast att inledas på Danmarks begäran. Eftersom artikel 130 i fördraget är tillämpligt på Danmark måste Danmarks Nationalbank uppfylla kravet på oberoende. I EMI:s konvergensrapport från 1998 konstaterades att detta krav var uppfyllt. Till följd av Danmarks särskilda ställning har det inte gjorts någon ny bedömning av den danska konvergensen sedan 1998. Fram till dess att Danmark meddelar rådet att man har för avsikt att införa euron, behöver Danmarks Nationalbank inte rättsligen integreras i Eurosystemet och dansk lagstiftning behöver inte anpassas.

Syftet med att granska den rättsliga konvergensen är att underlätta rådets beslut huruvida medlemsstater fullgör ”sina förpliktelser när det gäller att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen” (artikel 140.1 i fördraget). På det rättsliga området gäller sådana villkor särskilt centralbankernas oberoende och de nationella centralbankernas rättsliga integrering i Eurosystemet.

Den rättsliga bedömningen

Den rättsliga bedömningen följer i stort sett strukturen i ECB:s och EMI:s tidigare rapporter om rättslig konvergens^[21].

Granskningen av den nationella lagstiftningens förenlighet görs mot bakgrund av lagstiftning som antagits före den 25 mars 2022.

2.2.2 Anpassningens omfattning

Områden för anpassning

För att identifiera de områden där den nationella lagstiftningen måste anpassas, bedöms följande frågor:

• Förenlighet med bestämmelserna om de nationella centralbankernas oberoende i fördraget (artikel 130) och stadgan (artiklarna 7 och 14.2).
• Förenlighet med bestämmelserna om sekretess (artikel 37 i stadgan).
• Förenlighet med förbuden mot monetär finansiering (artikel 123 i fördraget) och positiv särbehandling (artikel 124 i fördraget).
• Förenlighet med den enhetliga stavning av euron som krävs enligt EU-rätten.
• De nationella centralbankernas rättsliga integrering i Eurosystemet (särskilt när det gäller artiklarna 12.1 och 14.3 i stadgan).

”Förenlighet” kontra ”harmonisering”

Enligt artikel 131 i fördraget måste den nationella lagstiftningen vara ”förenlig” med fördragen och stadgan. En eventuell oförenlighet måste därför åtgärdas. Denna skyldighet påverkas varken av det faktum att fördragen och stadgan har företräde framför den nationella lagstiftningen eller av arten av oförenlighet.

Kravet på att den nationella lagstiftningen ska vara ”förenlig” innebär inte att fördraget kräver att de nationella centralbankernas stadgar måste ”harmoniseras”, varken sinsemellan eller med stadgan. Nationella särdrag får bestå, förutsatt att de inte påverkar EU:s exklusiva behörighet i monetära frågor som oåterkalleligen överförs till EU. Enligt artikel 14.4 i stadgan får de nationella centralbankerna utföra andra uppgifter än de som anges i stadgan förutsatt att de inte strider mot ECBS mål och funktioner^[22]. Bestämmelser i en nationell centralbanks stadga som tillåter sådana ytterligare uppgifter är ett exempel där skillnader får bestå. Med ”förenlig” menas att den nationella lagstiftningen och de nationella centralbankernas stadgar måste anpassas så att de inte står i strid med fördragen och stadgan samt för att säkerställa att de nationella centralbankerna i erforderlig utsträckning kan integreras i ECBS. I synnerhet måste alla bestämmelser som inkräktar på en nationell centralbanks oberoende, så som denna definieras i fördraget, och på dess roll som en integrerad del av ECBS anpassas. Det räcker därför inte att bara förlita sig på att unionsrätten har företräde framför den nationella lagstiftningen för att uppnå detta mål.

Skyldigheten enligt artikel 131 i fördraget gäller endast bristande förenlighet med fördragen och stadgan. Emellertid bör även nationell lagstiftning som är oförenlig med EU:s sekundärrätt och har betydelse för de områden som granskas i denna konvergensrapport anpassas till denna sekundärrätt. EU-rättens företräde påverkar inte skyldigheten att anpassa den nationella lagstiftningen. Detta generella krav framgår inte bara av artikel 131 i fördraget utan också av rättspraxis från Europeiska unionens domstol^[23].

Varken fördragen eller stadgan föreskriver det sätt på vilket den nationella lagstiftningen ska anpassas. En anpassning kan ske genom hänvisningar till fördragen och stadgan, genom att införliva bestämmelser från dessa i den nationella lagstiftningen och hänvisa till deras ursprung, genom att stryka oförenligheter eller genom en kombination av dessa metoder.

Därutöver ska, bl.a. för att uppnå och upprätthålla den nationella lagstiftningens förenlighet med fördragen och stadgan, ECB höras av EU:s institutioner och av medlemsstaterna om varje förslag till rättsregler inom ECB:s behörighetsområde, i enlighet med artiklarna 127.4 och 282.5 i fördraget och artikel 4 i stadgan. I rådets beslut 98/415/EG av den 29 juni 1998 om nationella myndigheters samråd med Europeiska centralbanken rörande förslag till rättsregler^[24] krävs uttryckligen att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa denna skyldighet.

2.2.3 De nationella centralbankernas oberoende

När det gäller centralbankernas oberoende krävdes att den nationella lagstiftningen i de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004, 2007 eller 2013 skulle anpassas för att uppfylla de relevanta bestämmelserna i fördraget och stadgan och vara i kraft den 1 maj 2004, 1 januari 2007 respektive den 1 juli 2013^[25]. Vad gäller Sverige skulle alla nödvändiga anpassningar ha varit i kraft vid inrättandet av ECBS den 1 juni 1998.

Centralbanksoberoende

I november 1995 upprättade EMI en förteckning över de aspekter på centralbanksoberoendet (se EMI:s konvergensrapport från 1998 för en närmare beskrivning) som kom att ligga till grund för bedömningen av medlemsstaternas nationella lagstiftning vid den tidpunkten, särskilt av de nationella centralbankernas stadgar. Konceptet centralbanksoberoende omfattar olika typer av oberoende som måste bedömas separat, nämligen funktionellt, institutionellt, personligt och finansiellt oberoende. Under de senaste åren har analysen av dessa aspekter av centralbanksoberoendet finslipats genom yttranden som ECB har antagit. Dessa aspekter ligger till grund för bedömningen av vilken konvergensnivå den nationella lagstiftningen för medlemsstater med undantag uppnått i förhållande till fördragen och stadgan.

Funktionellt oberoende

Centralbanksoberoende är inte ett mål i sig utan bidrar snarare till att uppnå ett tydligt formulerat mål som ska ha företräde framför varje annat mål. Funktionellt oberoende kräver att varje nationell centralbanks huvudmål är fastställt på ett tydligt och rättssäkert sätt och är helt i linje med huvudmålet prisstabilitet som fastställs i fördraget. Detta mål uppnås genom att den nationella centralbanken ges nödvändiga medel och instrument för att, oberoende av andra myndigheter, uppnå detta mål. Kravet i fördraget om centralbanksoberoende speglar den allmänna uppfattningen att huvudmålet att upprätthålla prisstabilitet bäst uppnås genom en helt oberoende institution med ett klart definierat mandat. Centralbanksoberoende är fullt förenligt med att de nationella centralbankerna hålls ansvariga för sina beslut – detta är en viktig aspekt för att stärka förtroendet för deras oberoende ställning. Detta omfattar öppenhet och dialog med tredje parter.

Det framgår inte klart av fördraget vid vilken tidpunkt de nationella centralbankerna i medlemsstater med undantag måste uppfylla huvudmålet att upprätthålla prisstabilitet i enlighet med artiklarna 127.1 och 282.2 i fördraget samt artikel 2 i stadgan. För de medlemsstater som anslöt sig till EU efter det datum då euron infördes i EU är det inte klart huruvida detta ska gälla från den dag då medlemsstaterna anslöt sig eller från den dag då de inför euron. Även om artikel 127.1 i fördraget inte är tillämplig på medlemsstater med undantag (se artikel 139.2 c i fördraget) gäller dock artikel 2 i stadgan för sådana medlemsstater (se artikel 42.1 i stadgan). ECB anser att de nationella centralbankernas skyldighet att ha prisstabilitet som sitt huvudmål gäller från den 1 juni 1998 i Sveriges fall, och från den 1 maj 2004, den 1 januari 2007 respektive den 1 juli 2013 för de medlemsstater som anslöt sig till EU vid dessa tidpunkter. Denna slutsats grundas på det faktum att en av de vägledande principerna för unionen, nämligen prisstabilitet (enligt artikel 119 i fördraget), även gäller för medlemsstater med undantag. Den grundas också på fördragets mål att alla medlemsstater ska sträva efter makroekonomisk konvergens, inbegripet prisstabilitet, vilket är motivet för dessa regelbundna rapporter från ECB och kommissionen. Slutsatsen grundas även på det underliggande motivet för centralbanksoberoende, som bara är motiverat om det övergripande målet att upprätthålla prisstabilitet har företräde.

Landsbedömningarna i denna rapport baseras på slutsatserna avseende tidpunkten för skyldigheten för de nationella centralbankerna i medlemsstater med undantag att ha prisstabilitet som huvudmål.

Institutionellt oberoende

I artikel 130 i fördraget och artikel 7 i stadgan finns en uttrycklig hänvisning till principen om institutionellt oberoende. Dessa två artiklar förbjuder uttryckligen att de nationella centralbankerna och medlemmar av deras beslutande organ begär eller tar emot instruktioner från EU:s institutioner eller organ, från medlemsstaternas regeringar eller från något annat organ. Dessutom är det förbjudet för EU:s institutioner, organ och byråer samt medlemsstaternas regeringar att söka påverka medlemmarna av de nationella centralbankernas beslutande organ vars beslut kan påverka de nationella centralbankernas fullgörande av sina ECBS-relaterade uppgifter. För att den nationella lagstiftningen ska spegla artikel 130 i fördraget och artikel 7 i stadgan, bör den återspegla båda förbuden och inte begränsa tillämpningsområdet^[26]. Erkännandet att centralbanker har ett sådant oberoende medför inte att de undantas från alla rättsliga bestämmelser eller skyddas från varje form av lagstiftning.^[27]

Oavsett om den nationella centralbanken är ett statligt ägt organ, ett särskilt offentligrättsligt organ eller ett aktiebolag finns det en risk att ägaren kan påverka centralbankens beslut beträffande ECBS-relaterade uppgifter genom sitt ägande^[28]. Sådan påverkan kan, oavsett om den sker till följd av aktieägarnas rättigheter eller på annat sätt, få konsekvenser för den nationella centralbankens oberoende och bör därför inskränkas i lag.

Den rättsliga ramen för centralbankerna måste vara så utformad att den utgör en långsiktigt stabil grund för centralbankernas verksamhet. Ett regelverk som tillåter att en nationell centralbanks institutionella ramverk ändras ofta, med konsekvenser för dess organisation och styrning, kan få negativa konsekvenser för den nationella centralbankens institutionella oberoende^[29].

Det institutionella oberoendet ska också upprätthållas i nödlägen. Endast om de förutsättningar som avses i artikel 347 i fördraget är uppfyllda kan nationella myndigheter vara berättigade att, tillfälligt och exceptionellt, utöva befogenheter som uteslutande faller inom ECBS behörighet. Den avgörande tidpunkten för denna bedömning är då åtgärden antas. Eftersom artikel 347 i fördraget avser exceptionella situationer bör medlemsstaterna undvika att anta inskränkande lagstiftning om de förutsättningar som avses i artikel 347 i fördraget inte är uppfyllda^[30].

Förbud mot att ge instruktioner

Utomstående parter får inte ge instruktioner till nationella centralbanker, deras beslutande organ eller dessa organs medlemmar – detta är oförenligt med fördraget och stadgan i alla frågor som rör ECBS-relaterade uppgifter.

Om en nationell centralbank är delaktig i åtgärder som vidtas för att öka den finansiella stabiliteten måste detta vara förenligt med fördraget, d.v.s. den nationella centralbankens agerande ska vara förenligt med dess funktionella, institutionella och finansiella oberoende, så att det säkerställs att den kan utföra sina uppgifter enligt fördraget och stadgan^[31]. Om nationell lagstiftning ger en nationell centralbank uppgifter som går utöver en rådgivande roll och ger den ytterligare uppgifter, måste man säkerställa att dessa uppgifter inte negativt påverkar den nationella centralbankens möjligheter att utföra sina ECBS-relaterade uppgifter ur ett operationellt och finansiellt perspektiv^[32]. Om representanter för de nationella centralbankerna dessutom ingår i gemensamma beslutande tillsynsorgan eller andra myndigheter, skulle man behöva överväga skyddsklausuler i fråga om det personliga oberoendet för medlemmarna av den nationella centralbankens beslutande organ^[33].

Förbud mot att godkänna, upphäva, ogiltigförklara eller uppskjuta beslut

Rätten för utomstående parter att godkänna, upphäva, ogiltigförklara eller uppskjuta en nationell centralbanks beslut är oförenlig med fördraget och stadgan i den mån det gäller ECBS-relaterade uppgifter^[34].

Förbud mot att granska beslut på rättsliga grunder

En rätt för andra organ än oberoende domstolar att på rättsliga grunder granska beslut som rör utförandet av ECBS-relaterade uppgifter är oförenlig med fördraget och stadgan, eftersom utförandet av dessa uppgifter inte får omprövas på politisk nivå. En rätt för en centralbankschef att på rättsliga grunder upphäva genomförandet av ett beslut som fattats av ECBS eller en nationell centralbanks beslutande organ, och därefter överlämna det till ett politiskt organ för slutligt beslut, motsvarar en begäran om instruktioner från utomstående parter.

Förbud mot att delta i en nationell centralbanks beslutande organ med rösträtt

Ett deltagande av företrädare för utomstående parter i en nationell centralbanks beslutande organ med rösträtt i frågor som rör utförandet av den nationella centralbankens ECBS-relaterade uppgifter är oförenligt med fördraget och stadgan, även om denna röst inte är avgörande. Sådant deltagande, även utan rösträtt, är oförenligt med fördraget och stadgan, om ett sådant deltagande påverkar de beslutsfattande organens utförande av ECBS-relaterade uppgifter eller kan medföra att ECBS sekretessregler inte efterlevs^[35].

Förbud mot samråd inför en nationell centralbanks beslut

En uttrycklig lagstadgad skyldighet för en nationell centralbank att konsultera utomstående parter i förväg om sina beslut ger de senare en formell mekanism att påverka det slutliga beslutet och är därför oförenlig med fördraget och stadgan.

En dialog mellan en nationell centralbank och utomstående parter är däremot förenlig med centralbanksoberoende, även när den grundas på lagstadgade skyldigheter att tillhandahålla information och utbyta åsikter, om

• detta inte påverkar oberoendet hos medlemmarna av den nationella centralbankens beslutande organ,
• centralbankschefens särskilda ställning som medlem av ECB:s beslutsfattande organ respekteras fullt ut, och
• kraven på sekretess enligt stadgan iakttas^[36].

Ansvarsfrihet för medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ

Lagstadgade bestämmelser som ger utomstående parter (t.ex. regeringen) rätt att bevilja medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ ansvarsfrihet avseende deras uppgifter (t.ex. när det gäller räkenskaperna) bör innehålla lämpliga regler som säkerställer att en sådan befogenhet inte inkräktar på möjligheten för denna medlem att oberoende fatta beslut om ECBS-relaterade uppgifter (eller genomföra sådana beslut som fattats på ECBS-nivå). Det rekommenderas att en uttrycklig bestämmelse om detta tas med i den nationella centralbankens stadga.

Personligt oberoende

Centralbanksoberoendet skyddas ytterligare genom stadgans bestämmelser om anställningstrygghet för medlemmarna av de nationella centralbankernas beslutande organ. Centralbankscheferna är medlemmar av ECB:s allmänna råd och blir medlemmar i ECB-rådet när deras medlemsstat inför euron. Centralbankschefer kan inte anses företräda en medlemsstat när de utför sina uppgifter som medlemmar i ECB-rådet eller i ECB:s allmänna råd^[37]. Enligt artikel 14.2 i stadgan ska det i de nationella centralbankernas stadgar särskilt föreskrivas att ämbetstiden för en nationell centralbankschef ska vara minst fem år. Artikeln gör det också omöjligt att godtyckligt avsätta en centralbankschef genom att föreskriva att denne bara får skiljas från sin tjänst om han inte längre uppfyller de krav som ställs för att han ska kunna utföra sina uppgifter eller om han har gjort sig skyldig till en allvarlig försummelse. I sådana fall får, enligt artikel 14.2 i stadgan, ett beslut om avsättning överklagas vid Europeiska unionens domstol som har rätten att ogiltigförklara ett nationellt beslut om att avsätta en centralbankschef^[38]. Om en centralbankschef tillfälligt stängs av från sin tjänst kan detta inom ramen för artikel 14.2 i stadgan likställas med att centralbankschefen har avsatts^[39]. De nationella centralbankernas stadgar måste iaktta denna bestämmelse enligt vad som sägs nedan.

Enligt artikel 130 i fördraget ska varken de nationella regeringarna eller något annat organ söka påverka medlemmarna av de nationella centralbankernas beslutande organ när de fullgör sina uppgifter. Framför allt får medlemsstaterna inte söka påverka medlemmarna av de nationella centralbankernas beslutande organ genom att ändra den nationella lagstiftningen så att det påverkar deras ersättning, som principiellt sett endast ska gälla för framtida utnämningar^[40].

Minsta ämbetstid för centralbankschefer

De nationella centralbankernas stadgar ska i enlighet med artikel 14.2 i stadgan fastställa att centralbankschefens ämbetstid ska vara minst fem år. Detta utesluter inte längre ämbetsperioder, och en tidsmässigt obestämd ämbetsperiod kräver inte att stadgan måste anpassas, förutsatt att grunderna för avsättning av en centralbankschef är i linje med artikel 14.2 i stadgan. Kortare perioder kan inte godtas, inte ens om de endast tillämpas under en övergångsperiod^[41]. Om nationell lagstiftning som stadgar en obligatorisk pensionsålder gäller även för centralbankschefen bör lagstiftningen säkerställa att den inte kommer i konflikt med minimireglerna avseende ämbetstid enligt artikel 14.2 i stadgan som har företräde före alla eventuella regler om obligatorisk pensionsålder^[42]. När den nationella centralbankens stadgar ändras, måste lagen om sådana ändringar skydda anställningstryggheten för centralbankschefen och övriga medlemmar av de beslutande organen som är involverade i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter^[43].

Grunder för att avsätta centralbankschefer

De nationella centralbankernas stadgar måste säkerställa att en centralbankschef inte kan avsättas av andra skäl än de som nämns i artikel 14.2 i stadgan. Syftet med kravet enligt den artikeln är att förhindra att de myndigheter som är involverade i utnämningen av en centralbankschef, särskilt regering eller parlament, avsätter denne på godtyckliga grunder. De nationella centralbankernas stadgar ska antingen hänvisa till artikel 14.2 i stadgan, införliva dess bestämmelser och hänvisa till deras ursprung, stryka alla oförenligheter med de grunder för avsättning som framgår av artikel 14.2 eller inte nämna några grunder för avsättning (eftersom artikel 14.2 är direkt tillämplig)^[44]. När en centralbankschef väl valts eller utnämnts får denne inte avsättas av andra skäl än de som nämns i artikel 14.2 i stadgan, inte ens i fall då centralbankschefen ännu ej tillträtt tjänsten. Eftersom villkoren för att avsätta en centralbankschef är autonoma koncept i unionsrätten, beror deras tillämpning och tolkning inte på den nationella kontexten^[45]. I slutänden är det upp till Europeiska unionens domstol, inom ramen för sina befogenheter enligt artikel 14.2 andra stycket i stadgan, att bedöma huruvida ett beslut om att avsätta en nationell centralbankschef är grundat på tillräckliga bevis om att denne gjort sig skyldig till allvarlig försummelse som rättfärdigar en sådan åtgärd^[46].

Anställningstrygghet och grunder för avsättning för övriga medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ som deltar i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter

Genom att tillämpa samma regler om anställningstrygghet och grunder för avsättning som gäller för centralbankschefer även på övriga medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ som deltar i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter säkerställer man också det personliga oberoendet för dessa personer^[47]. Bestämmelserna i artikel 14.2 i stadgan begränsar inte anställningstryggheten till centralbankschefer, medan artikel 130 i fördraget och artikel 7 i stadgan hänvisar till medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ och inte specifikt till centralbankschefer. Detta gäller särskilt då centralbankschefen är ”den främste bland jämställda kolleger” med lika rösträtt, eller när sådana andra medlemmar deltar i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter.

Rätt till rättslig prövning

För att begränsa det politiska handlingsutrymmet måste medlemmarna av de nationella centralbankernas beslutande organ ha rätt att överklaga beslut om att avsätta dem till en oberoende domstol så att denna kan bedöma grunderna för avsättningen.

Enligt artikel 14.2 i stadgan ska en nationell centralbankschef kunna överklaga ett beslut om att avsätta honom eller henne till Europeiska unionens domstol. Den nationella lagstiftningen bör antingen hänvisa till stadgan eller inte alls nämna rätten att överklaga ett sådant beslut till Europeiska unionens domstol (eftersom artikel 14.2 i stadgan är direkt tillämplig). Europeiska unionens domstol har rätt att ogiltigförklara en nationell åtgärd om avsättande om åtgärden strider mot unionsrätt^[48].

Den nationella lagstiftningen bör även garantera en rätt till att få ett beslut om avsättning av andra medlemmar av en nationell centralbanks beslutande organ som deltar i ECBS-relaterade uppgifter rättsligt prövat av en nationell domstol. Denna rätt kan vara antingen en allmänrättslig bestämmelse eller genom en specifik bestämmelse. Även om det kan sägas att denna rätt finns tillgänglig enligt allmänrättsliga regler, är det för rättssäkerhetens skull tillrådligt att särskilt föreskriva om sådan rätt till prövning.

Skydd mot intressekonflikter

Det personliga oberoendet förutsätter också att man säkerställer att inga intressekonflikter uppstår mellan de skyldigheter som medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ har gentemot sin nationella centralbank (och när det gäller centralbankschefen även dennes skyldigheter gentemot ECB) och andra uppgifter som sådana medlemmar som deltar i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter kan ha och som skulle kunna äventyra deras personliga oberoende^[49]. Att vara medlem av ett beslutande organ som deltar i utförandet av ECBS-relaterade uppgifter är av principiella skäl oförenligt med utförandet av andra uppgifter som kan ge upphov till en intressekonflikt. Medlemmar av sådana beslutande organ får inte inneha en befattning eller ha ett intresse som kan påverka deras handlande, vare sig de innehar en befattning i statens verkställande eller lagstiftande gren, eller i en regional eller lokal förvaltning eller genom deltagande i en företagsorganisation. Man bör särskilt förebygga potentiella intressekonflikter avseende sådana medlemmar av de beslutande organen som inte ingår i den verkställande ledningen.

Finansiellt oberoende

En nationell centralbanks oberoende ställning skulle äventyras om den inte självständigt kan förfoga över tillräckliga finansiella resurser för att fullgöra sitt uppdrag, d.v.s. att utföra de ECBS-relaterade uppgifter som krävs enligt fördraget och stadgan^[50].

Medlemsstaterna får inte försätta sina nationella centralbanker i en situation där dessa inte har tillräckliga finansiella resurser och otillräckligt eget kapital^[51] för att utföra sina uppgifter inom ECBS eller Eurosystemet. Det bör noteras att artiklarna 28.1 och 30.4 i stadgan innebär att de nationella centralbankerna kan anmodas att göra ytterligare inbetalningar till ECB:s kapital och att göra ytterligare överföringar från sina valutareserver^[52]. Vidare föreskriver artikel 33.2 i stadgan^[53] att om ECB ådrar sig en förlust som inte helt kan avräknas mot den allmänna reservfonden, kan ECB-rådet besluta om att avräkna återstoden av förlusten mot de monetära inkomsterna för det ifrågavarande räkenskapsåret i förhållande till och upp till de belopp som fördelas på de nationella centralbankerna. Principen om finansiellt oberoende kräver att uppfyllande av dessa bestämmelser inte försämrar den nationella centralbankens förmåga att fullgöra sina uppgifter.

Principen om finansiellt oberoende innebär därutöver att de nationella centralbankerna måste ha tillräckliga medel för att utföra inte bara ECBS-relaterade uppgifter utan också sina egna nationella uppgifter (som t.ex. tillsyn över finanssektorn, att finansiera sin förvaltning och den egna verksamheten, likviditetsstöd i nödlägen)^[54].

Av ovan nämnda skäl implicerar ett finansiellt oberoende även att en nationell centralbank måste vara tillräckligt kapitaliserad. Man bör särskilt undvika situationer där en nationell centralbanks nettotillgångar understiger dess lagstadgade kapital eller där nettotillgångarna t.o.m. är negativa, inklusive situationer där förlusterna överstiger kapital och reserver och denna situation blir bestående under en längre tid^[55][56]. Sådana situationer kan få negativa följder för den nationella centralbankens förmåga att utföra sina ECBS-relaterade och nationella uppgifter. Förtroendet för Eurosystemets penningpolitik kan också påverkas negativt av en sådan situation. Om en situation skulle uppstå där en nationell centralbanks nettotillgångar understiger det lagstadgade kapitalkravet eller där nettotillgångarna t.o.m. är negativa, måste den berörda medlemsstaten ställa tillräckliga medel till sin nationella centralbanks förfogande, åtminstone så att det lagstadgade kapitalkravet kan uppfyllas inom en rimlig tidsperiod så att principen om finansiellt oberoende säkerställs. Vad gäller ECB har denna frågas betydelse redan uppmärksammats av rådet som antagit rådets förordning (EG) nr 1009/2000 av den 8 maj 2000 om ökning av Europeiska centralbankens kapital^[57]. Genom förordningen får ECB-rådet möjlighet att besluta om en faktisk ökning av ECB:s kapital för att upprätthålla en lämplig kapitalbas till stöd för ECB:s verksamhet^[58], och de nationella centralbankerna behöver ha ekonomisk beredskap att följa ett sådant ECB-beslut.

Begreppet finansiellt oberoende bör därför bedömas utifrån perspektivet huruvida någon utomstående direkt eller indirekt kan utöva inflytande inte bara över den nationella centralbankens uppgifter, utan också över dess förmåga (både operativt när det gäller dess personal och finansiellt när det gäller tillräckliga ekonomiska resurser) att fullgöra sina uppgifter. De aspekter på det finansiella oberoendet som beskrivs nedan är särskilt viktiga i detta hänseende^[59]. Det är inom dessa områden av finansiellt oberoende som de nationella centralbankerna är mest känsliga för påverkan utifrån.

Fastställande av budgeten

Om en utomstående part har befogenhet att fastställa eller påverka den nationella centralbankens budget är detta oförenligt med finansiellt oberoende, såvida inte lagen innehåller en skyddsbestämmelse om att denna befogenhet inte påverkar de finansiella resurser som är nödvändiga för att den nationella centralbanken ska kunna fullgöra sina ECBS-relaterade uppgifter^[60].

Redovisningsregler

Räkenskaperna bör upprättas antingen i enlighet med allmänna redovisningsregler eller i enlighet med regler som fastställts av den nationella centralbankens beslutande organ. Om sådana regler fastställts av utomstående parter, måste de beakta vad de nationella centralbankernas beslutande organ har föreslagit.

Årsredovisningen bör antas av den nationella centralbankens beslutande organ, biträdda av oavhängiga revisorer, och får i efterhand godkännas av utomstående parter (t.ex. regering eller parlament). Vad gäller vinsten ska den nationella centralbankens beslutande organ ha möjlighet att på ett självständigt och professionellt sätt besluta hur den ska beräknas.

Om den nationella centralbankens verksamhet kontrolleras av en statlig revisionsmyndighet eller ett liknande organ som har i uppdrag att kontrollera användningen av offentliga medel, bör kontrollens räckvidd vara tydligt definierad i regelverket^[61] och inte påverka det arbete som utförs av den nationella centralbankens oavhängiga externa revisorer^[62], och i enlighet med principen om institutionellt oberoende ska förbudet mot att ge instruktioner till en nationell centralbank och dess beslutande organ efterlevas och ingen inblandning ske i den nationella centralbankens ECBS-relaterade uppgifter^[63]. Den statliga revisionen bör genomföras på icke-politisk, oberoende och strikt yrkesmässig grund^[64].

Vinstdisposition, de nationella centralbankernas kapital och finansiella avsättningar

När det gäller vinstdispositionen får de nationella centralbankernas stadgar föreskriva hur vinsten ska fördelas. Om sådana föreskrifter saknas ska beslutet om vinstdisposition fattas av den nationella centralbankens beslutande organ på yrkesmässiga grunder och inte vara föremål för bestämmanderätt för utomstående parter, såvida det inte finns någon uttrycklig skyddsbestämmelse om att detta inte ska påverka storleken av de finansiella resurser som krävs för att den nationella centralbanken ska kunna fullgöra sina ECBS-relaterade uppgifter och sina nationella uppgifter^[65].

Vinst får endast delas ut till statsbudgeten efter det att tidigare års eventuella förluster har täckts^[66] och tillräckliga finansiella avsättningar gjorts för att värdeskydda den nationella centralbankens kapital och tillgångar. Tillfälliga lagstiftningsåtgärder eller ad-hoc lagstiftning som innebär att den nationella centralbanken ges instruktioner avseende sin vinstdisposition är ej tillåtna^[67]. På samma sätt är en skatt på en nationell centralbanks orealiserade vinster ett brott mot principen om finansiellt oberoende^[68].

Medlemsstaterna får inte föreskriva minskningar av den nationella centralbankens kapital utan föregående samtycke från den nationella centralbankens beslutande organ, vilket syftar till att säkerställa att den nationella centralbanken som medlem av ECBS har tillräckliga finansiella resurser för att kunna fullgöra sitt uppdrag enligt artikel 127.2 i fördraget och stadgan. Av samma skäl bör ändringar av reglerna om en nationell centralbanks vinstdisposition endast initieras och beslutas i nära samråd med den berörda nationella centralbanken som bäst kan avgöra hur stora reserver den behöver^[69]. När det gäller finansiella avsättningar eller buffertar måste de nationella centralbankerna ha frihet att självständigt göra avsättningar för att skydda realvärdet av kapital och tillgångar. Medlemsstaterna får heller inte hindra de nationella centralbankerna från att bygga upp sådana reserver som krävs för att en medlem av ECBS ska kunna fullgöra sina uppgifter^[70].

Finansiella åtaganden för tillsynsmyndigheter

De flesta medlemsstater har placerat sina tillsynsmyndigheter för den finansiella sektorn inom den nationella centralbanken. Detta är oproblematiskt så länge som tillsynsmyndigheterna underordnas den nationella centralbankens oberoende beslutsfattande. Om lagen däremot föreskriver ett separat beslutsfattande för sådana tillsynsmyndigheter är det emellertid viktigt att se till att de beslut som fattas av dem inte hotar den nationella centralbankens finansiella ställning som helhet. I sådana fall bör den nationella lagstiftningen ge den nationella centralbanken möjlighet till slutlig kontroll över alla beslut av tillsynsmyndigheterna som kan få konsekvenser för den nationella centralbankens oberoende och i synnerhet dess finansiella oberoende^[71].

Oberoende avseende personalärenden

Medlemsstater får inte begränsa en nationell centralbanks möjligheter att anställa och behålla kvalificerad personal som behövs för att den nationella centralbanken ska kunna utföra sina uppgifter enligt fördraget och stadgan på ett oberoende sätt^[72]. Därutöver får en nationell centralbank inte försättas i en situation där den endast har begränsad eller ingen kontroll alls över sina anställda, eller där regeringen i en medlemsstat har möjlighet att påverka centralbankens personalpolitik^[73]. Varje ändring av rättsreglerna om ersättning till medlemmarna av en nationell centralbanks beslutande organ och dess anställda bör beslutas i ett nära och effektivt samarbete med den nationella centralbanken^[74], med vederbörlig hänsyn till dess synpunkter, för att säkerställa att den nationella centralbanken alltjämt kan fullgöra sina uppgifter på ett oberoende sätt^[75]. Oberoende avseende personalärenden omfattar även personalens pensioner. Ändringar som medför att de anställdas ersättning minskar får inte negativt påverka den nationella centralbankens behörighet att förvalta sina egna ekonomiska resurser, inklusive sådana medel som är resultatet av sänkta löner.^[76]

Äganderätt

Det är oförenligt med principen om finansiellt oberoende att utomstående parter får ge instruktioner till en nationell centralbank avseende egendom som banken innehar.

2.2.4 Sekretess

Den tystnadsplikt för tjänstemän vid ECB och de nationella centralbankerna samt för medlemmarna i de beslutande organen hos ECB och de nationella centralbankerna som fastställs i artikel 37 i stadgan kan ge upphov till liknande bestämmelser i de nationella centralbankernas stadgar eller i medlemsstaternas lagstiftning. Eftersom EU-lagstiftningen och de bestämmelser som antas med stöd av denna har företräde, får inte heller nationella bestämmelser om handlingars offentlighet, som bör överensstämma med unionsrätten, inklusive artikel 37 i stadgan, leda till att ECBS sekretessregler överträds^[77]. En statlig revisionsmyndighets eller liknande myndighets tillgång till en nationell centralbanks sekretessbelagda information och dokument måste vara begränsad till vad som är nödvändigt för att den enheten som erhåller informationen ska kunna utföra sina lagstadgade uppgifter och får inte påverka ECBS oavhängighet och ECBS sekretessregler som gäller för medlemmar av de nationella centralbankernas beslutande organ och de anställda^[78]. De nationella centralbankerna bör säkerställa att sådana enheter sekretessbelägger information och dokument som de får del av i samma utsträckning som den nationella centralbanken.

2.2.5 Förbud mot monetär finansiering och positiv särbehandling

När det gäller förbuden mot monetär finansiering och positiv särbehandling skulle den nationella lagstiftningen i de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004, 2007 eller 2013 anpassas för att uppfylla de relevanta bestämmelserna i fördraget och stadgan och vara i kraft den 1 maj 2004, 1 januari 2007 respektive den 1 juli 2013. Vad gäller Sverige skulle alla nödvändiga anpassningar ha varit i kraft den 1 januari 1995.

Förbudet mot monetär finansiering

Enligt artikel 123.1 i fördraget är det förbjudet för ECB och medlemsstaternas nationella centralbanker att ge unionens institutioner, organ eller byråer, centrala, regionala, lokala eller andra myndigheter, andra offentligrättsliga organ eller offentliga företag i medlemsstaterna rätt att övertrassera sina konton eller att ge dem andra former av krediter.

Detsamma gäller för ECB:s och medlemsstaternas nationella centralbankers förvärv av skuldförbindelser direkt från dessa enheter. Fördraget innehåller ett undantag från detta förbud mot monetär finansiering – det tillämpas inte på offentligt ägda kreditinstitut som, vad gäller tillförseln av centralbanksreserver, ska behandlas på samma sätt som privata kreditinstitut (artikel 123.2 i fördraget). ECB och den nationella centralbanken får dessutom fungera som fiskala ombud för de organ inom den offentliga sektorn som nämns ovan (artikel 21.2 i stadgan). Det exakta tillämpningsområdet för förbudet mot monetär finansiering klargörs vidare i rådets förordning (EG) nr 3603/93 av den 13 december 1993 om fastställande av definitioner för tillämpningen av de förbud som avses i artikel 104 och 104b.1 i fördraget^[79], som förtydligar att förbudet omfattar all finansiering av den offentliga sektorns åtaganden gentemot tredje parter.

Förbudet mot monetär finansiering är av avgörande betydelse för att säkerställa att huvudmålet för penningpolitiken (att upprätthålla prisstabilitet) inte hindras. Vidare minskar en centralbanks finansiering av den offentliga sektorn trycket att iaktta budgetdisciplin. Därför måste förbudet tolkas extensivt för att säkerställa en strikt tillämpning, med förbehåll endast för vissa begränsade undantag i artikel 123.2 i fördraget och förordning (EG) nr 3603/93. Även om artikel 123.1 i fördraget uttryckligen nämner ”krediter”, som innebär en skyldighet att återbetala medel, gäller förbudet även andra former av överföringar, t.ex. om någon skyldighet att återbetala erhållna medel inte föreligger.

ECB:s allmänna inställning till nationell lagstiftnings förenlighet med förbudet har huvudsakligen utvecklats inom ramen för medlemsstaternas samråd med ECB om förslag till nationella rättsregler enligt artiklarna 127.4 och 282.5 i fördraget^[80].

Nationell lagstiftning som hänvisar till förbudet mot monetär finansiering

Om nationella rättsregler speglar artikel 123 i fördraget eller förordning (EG) nr 3603/93, får de inte begränsa tillämpningsområdet för förbudet mot monetär finansiering eller utöka de undantag som finns enligt EU-rätten. Exempelvis är nationell lagstiftning som föreskriver att en nationell centralbank ska finansiera en medlemsstats finansiella åtaganden till internationella finansiella institutioner eller till tredje länder i princip oförenlig med förbudet mot monetär finansiering. Undantagsvis tillåter förordning (EG) nr 3603/93 att nationella centralbanker finansierar den offentliga sektorns åtaganden gentemot Internationella valutafonden förutsatt att detta resulterar i fordringar på utlandet som har karaktär av reserver eller liknande tillgångar^[81]. För att en tillgång ska kunna klassas som valutareserv måste den vara tillgänglig på begäran för betalningsbalansens finansieringsbehov och andra liknande ändamål, vilket implicerar att tillgången måste uppfylla krav på kreditkvalitet och likviditet^[82].

Finansiering av den offentliga sektorn eller den offentliga sektorns åtaganden gentemot tredje parter

Nationell lagstiftning får inte kräva att en nationell centralbank ska finansiera varken utförandet av funktioner hos andra offentligrättsliga organ eller den offentliga sektorns åtaganden gentemot tredje parter. Detsamma gäller för nya uppgifter som överförs till nationella centralbanker. I sådana fall måste i det enskilda fallet granska huruvida den uppgift som ska överföras till en nationell centralbank är en centralbanksuppgift eller en statlig uppgift, dvs. en uppgift som faller inom statens ansvarsområde^[83]. Med andra ord behövs det tillräckliga skyddsmekanismer för att säkerställa att förbudet mot monetär finansiering inte kringgås. ECB-rådet har uttalat kriterier för att bestämma vilka typer av verksamhet som kan anses omfattas av den offentliga sektorns åtaganden i den mening som avses i förordning (EG) nr 3603/93 eller, med andra ord, vad som är en statlig uppgift^[84]. För att säkerställa att förbudet mot monetär finansiering efterlevs måste en ny uppgift som uppdras åt en nationell centralbank betalas på ett adekvat sätt om den: a) inte är en centralbanksuppgift eller underlättar utförandet av centralbanksuppgifter eller b) hör samman med en statlig uppgift och utförs i statens intresse^[85]. Viktiga kriterier för att klassificera en ny uppgift som en statlig uppgift är a) dess atypiska natur, b) det faktum att den utförs å statens vägnar och uteslutande i dess intresse och c) dess konsekvenser för den nationella centralbankens institutionella, finansiella och personliga oberoende. En uppgift kan klassificeras som en statlig uppgift om utförandet av den nya uppgiften uppfyller något av följande villkor: a) den medför otillräckligt lösta intressekonflikter med aktuella centralbanksuppgifter, b) den står inte i rimlig relation till den nationella centralbankens ekonomiska eller organisatoriska kapacitet, c) den passar inte in i den nationella centralbankens institutionella ram, d) den kan medföra avsevärda ekonomiska risker och e) utsätter medlemmarna av den nationella centralbankens beslutande organ för politiska risker som är oproportionerliga och som också kan få negativa konsekvenser för deras personliga oberoende^[86].

Exempel på nya uppgifter som överförts till nationella centralbanker och som ECB anser vara statliga uppgifter är: a) uppgifter som har ett samband med finansiering av avvecklingsfonder eller finansiella arrangemang samt system för insättningsgaranti eller ersättning till investerare^[87], b) uppgifter som berör inrättandet av ett centralt register över kontonummer^[88], c) uppgifter som kreditombudsman^[89], d) uppgifter som avser insamling, underhåll och bearbetning av data som stöder beräkningen av transfereringar av försäkringspremier^[90], e) uppgifter som har ett samband med att konkurrensskydda hypotekslånemarknaden^[91], f) uppgifter som avser tillhandahållandet av resurser till organ som är oberoende av den nationella centralbanken och fungerar som en förlängning av staten^[92], g) uppgifter för en informationsmyndighet för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur^[93], h) uppgifter som rör inrättandet av en databas över försäkringsfall^[94], i) uppgifter i samband med vetenskaplig analys för statliga enheter^[95] samt j) uppgifter som avser beredskapsfrågor som går utöver en centralbanks interna krisberedskap^[96]. Centralbanksuppgifter kan dock bl.a. omfatta tillsynsuppgifter^[97] eller uppgifter som berör dessa, t.ex. konsumentskydd inom området finansiella tjänster^[98], huruvida kreditinstitut följer reglerna om omstruktureringar av lån^[99], tillsyn över kreditförvärvande företag^[100] eller finansiella leasingföretag^[101], tillsyn över tillhandahållare och förmedlare av konsumentkrediter^[102], tillståndsgivning och tillsyn över tillhandahållare av mikrokrediter^[103], tillsyn över kreditupplysningsföretag^[104], tillsyn över administratörer av referensräntor^[105], tillsynsuppgifter för att säkerställa att unionens lagstiftning inom området investeringstjänster och -produkter efterlevs^[106], uppgifter som avser övervakningen av betalningsordningar^[107], uppgifter som rör tillsynsregler avseende det gemensamma eurobetalningsområdet^[108], uppgifter som rör tillsynen av kreditinstituts emission av säkerställda obligationer^[109], uppgifter i samband med tillämpningen och genomdrivandet av unionens lagstiftning om betalkonton^[110], uppgifter som rör administrativa avvecklingsåtgärder eller vissa uppgifter som rör hanteringen av system för insättningsgaranti eller ersättning till investerare^[111], eller uppgifter som rör drift och underhåll av kreditregister^[112].

En nationell centralbank får heller inte tillhandahålla överbryggande finansiering som gör det möjligt för en medlemsstat att uppfylla sina åtaganden avseende statliga bankgarantier^[113]. Även utdelning av en centralbanks vinst som ännu ej realiserats, bokförts och varit föremål för revision strider mot förbudet mot monetär finansiering. Om förbudet mot monetär finansiering ska efterlevas, får det belopp som delas ut till statsbudgeten enligt tillämpliga regler om vinstdisposition inte ens till viss del utbetalas från den nationella centralbankens reserver. Reglerna om vinstdisposition bör därför inte påverka den nationella centralbankens reserver. När den nationella centralbankens tillgångar överförs till staten ska det också göras en betalning motsvarande marknadsvärdet och överföringen bör ske samtidigt som betalningen^[114].

På samma sätt är det otillåtet med annan inblandning i Eurosystemets uppgifter, t.ex. förvaltningen av valutareserven, genom att beskatta teoretiska eller orealiserade vinster, eftersom detta skulle innebära en form av centralbankskredit till den offentliga sektorn genom en förskottsbetalning av framtida och osäkra vinster^[115].

Övertagande av den offentliga sektorns åtaganden

Nationell lagstiftning som kräver att en nationell centralbank tar över ett tidigare oberoende offentligt organs åtaganden till följd av en omorganisation på det nationella planet av vissa uppgifter och skyldigheter (t.ex. vid ett överförande till den nationella centralbanken av vissa tillsynsuppgifter som tidigare utförts av staten eller oberoende offentliga myndigheter eller organ), utan att den nationella centralbanken fullt ut isoleras från alla finansiella åtaganden från sådana oberoende offentliga organs tidigare verksamhet är oförenlig med förbudet mot monetär finansiering^[116]. På samma sätt är nationell lagstiftning som kräver att en nationell centralbank söker ett förhandsgodkännande från regeringen innan den vidtar resolutionsåtgärder under ett stort antal omständigheter, men inte begränsar den nationella centralbankens ansvar till dess egna förvaltningsåtgärder, oförenlig med förbudet mot monetär finansiering^[117]. Även nationell lagstiftning som kräver att en nationell centralbank betalar skadestånd, som innebär att centralbanken åtar sig statens ansvar, strider mot förbudet mot monetär finansiering^[118].

Finansiellt stöd till kredit- och/eller finansinstitut

Nationell lagstiftning som föreskriver att en nationell centralbank, enligt eget gottfinnande, får finansiera kreditinstitut, förutom i samband med utförandet av centralbanksuppgifter (såsom penningpolitik, betalningssystem eller tillfälligt likviditetsstödjande åtgärder), särskilt stöd till insolventa kredit- och/eller andra finansinstitut, är inte förenlig med förbudet mot monetär finansiering.

Detta gäller i synnerhet stöd till insolventa kreditinstitut. Anledningen är att den nationella centralbanken, om den finansierar ett insolvent kreditinstitut, åtar sig en statlig uppgift^[119]. Samma sak gäller om Eurosystemet finansierar ett kreditinstitut som rekapitaliserats för att åter göra det solvent genom en direktplacering av statligt emitterade skuldinstrument om alternativ marknadsbaserad finansiering saknas (nedan kallade rekapitaliseringsobligationer) och där dessa obligationer ska användas som säkerhet. Om en stat rekapitaliserar ett kreditinstitut genom en direktplacering av rekapitaliseringsobligationer och rekapitaliseringsobligationerna sedan används som säkerhet vid en centralbanks likviditetsoperationer aktualiseras också förbudet mot monetär finansiering^[120]. Likviditetsstöd i nödlägen som en nationell centralbank oberoende och enligt egen bestämmanderätt beviljar ett solvent kreditinstitut mot säkerhet i form av en statlig garanti ska uppfylla följande kriterier: i) den kredit som den nationella centralbanken beviljar ska vara så kort som möjligt, ii) situationen måste röra en systemviktig aspekt, iii) det får inte finnas några tvivel huruvida den statliga garantin är giltig och kan genomdrivas enligt tillämplig nationell rätt och iv) det får inte finnas några tvivel huruvida den statliga garantin är ekonomiskt adekvat, som bör omfatta både kapitalbelopp och ränta^[121].

För detta ändamål bör man överväga att införliva hänvisningar till fördragets artikel 123 i den nationella lagstiftningen.

Finansiellt stöd för system för insättningsgaranti och ersättning till investerare

Det är inte förenligt med förbudet mot monetär finansiering om en nationell centralbank finansierar en avvecklingsfond eller ett insättningsgarantisystem som utgör ett "offentligrättsligt organ" i den mening som avses i artikel 123.1 i fördraget. En enhet är ett "offentligrättsligt organ" om den uppfyller alla följande kriterier: a) den har uttryckligen bildats för att tillgodose behov av allmänt intresse som inte har någon industriell eller kommersiell karaktär, b) är juridisk person, samt c) är nära beroende av sådana enheter inom den offentliga sektorn som avses i artikel 123.1 i fördraget. Ett nära beroende av sådana enheter anses föreligga om en enhet till största delen finansieras av dem, står under administrativ tillsyn av dem eller har ett förvaltnings-, lednings- eller kontrollorgan där mer än hälften av ledamöterna utses av dem^[122].

Administrativa avvecklingsåtgärder anses normalt höra till de som avses i artikel 127.5 i fördraget, och även om finansieringen inte tillhandahålls av ett "offentligrättsligt organ" men att finansiera avvecklingsfonder eller finansiella arrangemang är inte förenligt med förbudet mot monetär finansiering.^[123] Om en nationell centralbank agerar som rekonstruktionsmyndighet bör den inte under några omständigheter åta sig eller finansiera några skyldigheter som broinstitut eller tillgångsförvaltningsenhet.^[124] Den nationella lagstiftningen bör därför förtydliga att den nationella centralbanken inte kommer att åta sig eller finansiera några av dessa enheters skyldigheter.^[125]

Direktivet om system för garanti av insättningar^[126] och direktivet om system för ersättning till investerare^[127] föreskriver att kostnaderna för att finansiera system för garanti av insättningar och system för ersättning till investerare måste bäras av kreditinstituten respektive värdepappersföretagen själva. Med undantag för finansiering av ett "offentligrättsligt organ" är nationell lagstiftning som föreskriver att en nationell centralbank ska finansiera ett nationellt system för insättningsgaranti för kreditinstitut eller ett nationellt system för ersättning till investerare för värdepappersföretag förenlig med förbudet mot monetär finansiering om finansieringen är kortfristig, avser brådskande situationer, systemrisker består och besluten fattas av den nationella centralbanken^[128]. För detta ändamål bör man överväga att införliva hänvisningar till fördragets artikel 123 i den nationella lagstiftningen. När den nationella centralbanken utövar sin rätt att bevilja ett lån, måste den säkerställa att den inte de facto övertar en av statens uppgifter^[129]. Centralbankers stöd till insättningsgarantisystem bör framför allt inte utgöra någon systematisk förfinansieringsverksamhet^[130].

Funktion som fiskalt ombud

Enligt artikel 21.2 i stadgan får ”ECB och de nationella centralbankerna [...] fungera som fiskala ombud” för ”unionens institutioner, organ eller byråer, centrala, regionala, lokala eller andra myndigheter, andra offentligrättsliga organ eller offentliga företag i medlemsstaterna”. Tanken med artikel 21.2 i stadgan är att förtydliga att nationella centralbanker, efter det att behörigheten på det penningpolitiska området överförts till Eurosystemet, får fortsätta tillhandahålla den funktion som fiskalt ombud som centralbanker traditionellt har tillhandahållit staten och andra offentligrättsliga enheter utan att bryta mot förbudet mot monetär finansiering. I förordning EG nr 3603/93 uppställs dessutom ett antal explicita och begränsade undantag från förbudet mot monetär finansiering i samband med funktionen som fiskalt ombud: i) krediter med en dags löptid gentemot den offentliga sektorn är tillåtna förutsatt att krediterna förblir begränsade till den ifrågavarande dagen och någon förlängning inte är möjlig^[131], ii) inlösen av checkar som är utställda av tredje man och krediterar den offentliga sektorns konto innan trassatbanken har debiterats är tillåtet om en viss tid motsvarande den tid som den berörda medlemsstatens centralbank normalt behöver för inlösen av checkar har förflutit sedan mottagandet av checken, förutsatt att all float som kan uppstå är att betrakta som undantag, är av obetydlig storlek och jämnar ut sig över en kort tid^[132], iii) innehav av mynt som har getts ut av den offentliga sektorn och som har krediterats den offentliga sektorn är tillåtet om summan av dessa tillgångar understiger 10 procent av de mynt som är i omlopp^[133].

Nationell lagstiftning rörande funktionen som fiskalt ombud bör vara förenlig med EU-rätten, särskilt förbudet mot monetär finansiering^[134]. Med beaktande av att det i artikel 21.2 i stadgan uttryckligen erkänns att funktionen som fiskalt ombud är en legitim funktion som av tradition har utförts av de nationella centralbankerna, är centralbankernas funktion som fiskala ombud förenlig med förbudet mot monetär finansiering, förutsatt att dessa tjänster ligger inom ramen för funktionen som fiskalt ombud och inte utgör centralbankens finansiering av den offentliga sektorns skyldigheter gentemot tredje part eller centralbankens kreditering av den offentliga sektorn utöver de snävt definierade undantag som anges i förordning (EG) nr 3603/93^[135]. Nationell lagstiftning som gör det möjligt för en nationell centralbank att inneha inlåning från staten och föra statens konton strider inte mot förbudet mot monetär finansiering förutsatt att dessa funktioner inte innebär någon kreditgivning, inklusive utlåning över natten. Bristande överensstämmelse med förbudet mot monetär finansiering kan t.ex. föreligga om den nationella lagstiftningen gör det möjligt att förränta inlåningen eller behållningen på löpande räkning på en nivå som överstiger gällande marknadsräntor. En ränta som överstiger gällande marknadsränta utgör de facto kreditgivning, något som står i strid med målet att förhindra monetär finansiering, och kan därför underminera förbudets målsättning. När det gäller räntan för ett konto är det avgörande att den avspeglar marknadsparametrarna och det är särskilt viktigt att inlåningsräntan ställs i relation till löptiden^[136]. Om en nationell centralbank fungerar som fiskalt ombud utan någon ränta väcker detta inga betänkligheter om monetär finansiering, förutsatt att det rör sig om en kärnfunktion som fiskalt ombud^[137].

Förbudet mot positiv särbehandling

Av artikel 124 i fördraget framgår att ”varje åtgärd som ger unionens institutioner, organ eller byråer, centrala, regionala, lokala eller andra myndigheter, andra offentligrättsliga organ eller offentliga företag i medlemsstaterna en positiv särbehandling hos finansinstitut är förbjuden i den mån åtgärden inte är baserad på tillsynsmässiga hänsyn”. Precis som förbudet mot monetär finansiering avser förbudet mot positiv särbehandling att uppmuntra medlemsstaterna att föra en sund budgetpolitik, som inte tillåter monetär finansiering av budgetunderskott eller ger offentliga myndigheter positiv särbehandling på finansmarknaderna vilket kan leda till ohållbart höga skuldnivåer eller ohållbara underskott i medlemsstaterna^[138].

Enligt artikel 1.1 i rådets förordning (EG) nr 3604/93^[139] avses med positiv särbehandling varje lag, förordning eller annat rättsligen bindande instrument som antagits av en myndighet som a) förpliktigar finansinstitut att förvärva eller inneha skulder från EU-institutioner eller -organ, staten, regional, lokala eller andra myndigheter, andra offentligrättsliga organ eller offentliga företag i medlemsstaterna, eller b) medför skattefördelar som endast finansinstitut får del av, eller medför ekonomiska fördelar som inte överensstämmer med marknadsekonomiska principer med målet att uppmuntra dessa institut att förvärva eller inneha sådana skulder.

De nationella centralbankerna får inte, i egenskap av offentliga myndigheter, vidta åtgärder som ger den offentliga sektorn en positiv särbehandling hos finansinstitut, såvida inte sådana åtgärder baseras på tillsynsmässiga hänsyn. Vidare får reglerna om mobilisering eller pantsättning av skuldinstrument som antagits av de nationella centralbankerna inte användas som ett sätt att kringgå förbudet mot positiv särbehandling^[140]. Medlemsstaternas lagstiftning på detta område får inte skapa sådan positiv särbehandling.

I artikel 2 i förordning (EG) nr 3604/93 definieras "tillsynsmässiga hänsyn" som sådan hänsyn som är baserad på nationella lagar, förordningar eller administrativa åtgärder baserade på, eller förenliga med, unionsrätten och vars mål är att bidra till sunda finansinstitut och på så sätt öka hela det finansiella systemets stabilitet samt även skydda dessa instituts kunder. Tillsynsmässiga hänsyn försöker säkerställa att bankerna förblir solventa i förhållande till insättarna^[141]. På tillsynsområdet uppställer EU:s sekundärlagstiftning ett antal krav för att säkerställa kreditinstitutens sundhet^[142]. Kreditinstitut definieras som ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning^[143]. Kreditinstitut benämns ofta "banker" och dessa behöver ett tillstånd från en behörig myndighet i medlemsstaten för att tillhandahålla tjänster^[144].

Även om kassakrav kan ses som en del av tillsynskraven, utgör de en del av de nationella centralbankernas regelverk och används i de flesta ekonomier, inkl. i euroområdet, som ett penningpolitiskt instrument^[145]. Av punkt 2. i bilaga I till riktlinje ECB/2014/60^[146] framgår att Eurosystemets kassakravssystem används primärt för att stabilisera penningmarknadsräntorna och skapa (eller förstärka) ett strukturellt likviditetsunderskott^[147]. ECB uppställer kassakrav för kreditinstitut etablerade i euroområdet (i form av inlåning) på konton hos respektive nationella centralbank^[148].

Denna rapport riktar in sig på förenligheten både av nationell lagstiftning som antagits av de nationella centralbankerna och de nationella centralbankernas stadgar med fördragets förbud mot positiv särbehandling. Denna rapport påverkar dock inte bedömningen av huruvida lagar, förordningar eller administrativa handlingar i medlemsstaterna används under förevändning av tillsynsmässig hänsyn för att kringgå förbudet mot positiv särbehandling. En sådan bedömning ligger utanför denna rapports område.

2.2.6 En enhetlig stavning av euron

Artikel 3.4 i fördraget om Europeiska unionen stadgar att ”unionen ska upprätta en ekonomisk och monetär union som har euron som valuta”. I fördragstexterna på alla språk som använder det romerska alfabetet anges euron konsekvent i nominativ singular som ”euro”. I det grekiska alfabetet stavas euron ”ευρώ” och i det kyrilliska alfabetet ”евро”^[149]. I linje med detta framgår det av rådets förordning (EG) nr 974/98 av den 3 maj 1998 om införande av euron^[150] att namnet på den gemensamma valutan måste vara samma på alla EU:s officiella språk, under beaktande av förekomsten av olika alfabet. Därför kräver fördragen att ordet ”euro” stavas på samma sätt i nominativ singular i alla EU:s bestämmelser och i nationell lagstiftning, med beaktande av förekomsten av olika alfabet.

På grundval av denna EU:s exklusiva behörighet att besluta om namnet på den gemensamma valutan är avvikelser från denna regel oförenliga med fördragen och bör därför avlägsnas^[151]. Emedan denna princip tillämpas på all nationell lagstiftning, tar bedömningen i landskapitlen sikte på de nationella centralbankernas stadgar och på lagar om införande av euron.

2.2.7 De nationella centralbankernas rättsliga integrering i Eurosystemet

Så snart en medlemsstat infört euron är bestämmelser i den nationella lagstiftningen (särskilt i den nationella centralbankens stadga men även i annan lagstiftning) som kan förhindra utförandet av uppgifter som rör Eurosystemet eller efterlevnaden av ECB:s beslut oförenliga med Eurosystemets möjligheter att effektivt bedriva sin verksamhet. Den nationella lagstiftningen måste därför anpassas för att säkerställa att den är förenlig med fördraget och stadgan vad avser uppgifter som rör Eurosystemet. För att uppfylla kraven i artikel 131 i fördraget måste den nationella lagstiftningen anpassas för att säkerställa förenlighet senast vid upprättandet av ECBS (i Sveriges fall) och senast den 1 maj 2004, 1 januari 2007 och den 1 juli 2013 (vad avser de medlemsstater som anslöt sig till EU vid dessa datum). Lagstadgade krav om den nationella centralbankens fullständiga rättsliga integrering i Eurosystemet behöver dock inte träda i kraft förrän den fullständiga integreringen blir verklighet, d.v.s. den dag medlemsstaten med undantag inför euron.

De viktigaste områdena som behandlas i denna rapport är de där lagstadgade bestämmelser kan hindra nationella centralbanker från att uppfylla Eurosystemets krav. Detta innefattar bestämmelser som a) kan förhindra den nationella centralbankens deltagande i genomförandet av den gemensamma penningpolitiken som utformas av ECB:s beslutande organ, eller b) kan hindra en centralbankschef från att fullgöra sina skyldigheter som medlem av ECB-rådet, eller c) som inte respekterar ECB:s företrädesrätt, eller d) som inte beaktar att den exklusiva befogenheten för ECBS-relaterade uppgifter i medlemsstater som har euron som valuta oåterkalleligen överförs till unionen^[152] eller e) enligt vilka en nationell centralbank när den fullgör sina ECBS-relaterade uppgifter är bunden av nationella myndigheters beslut som är oförenliga med ECB:s rättsakter. En åtskillnad görs mellan den ekonomiska politikens mål, uppgifter, finansiella bestämmelser, valutapolitik och internationellt samarbete. Slutligen behandlas även andra områden där nationella centralbankers stadgar kan behöva anpassas.

Mål för den ekonomiska politiken

En nationell centralbanks fulla integrering i Eurosystemet kräver att dess lagstadgade mål är förenliga med ECBS mål som är fastställda i artikel 2 i stadgan. Detta betyder bland annat att lagstadgade mål med ”nationella drag”, t.ex. där lagbestämmelserna hänvisar till en skyldighet att utföra penningpolitiken inom ramen för den berörda medlemsstatens allmänna ekonomiska politik, måste anpassas. En nationell centralbanks sekundära mål måste vara överensstämmande och inte inverka på centralbankens skyldighet att stödja den allmänna ekonomiska politiken inom EU för att bidra till att EU:s mål uppnås i enlighet med artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen, vilket i sig är mål som inte ska påverka upprätthållandet av prisstabiliteten^[153].

Uppgifter

Uppgifterna för en nationell centralbank i en medlemsstat som har euron som valuta bestäms huvudsakligen av fördraget och stadgan, eftersom den nationella centralbanken utgör en integrerad del av Eurosystemet. För att uppfylla kraven i artikel 131 i fördraget måste bestämmelserna om uppgifter i en nationell centralbanks stadgar jämföras med de relevanta bestämmelserna i fördraget och stadgan, och eventuell bristande förenlighet undanröjas^[154]. Detta gäller alla bestämmelser som, efter det att euron införts och den nationella centralbanken integrerats i Eurosystemet, kan försvåra utförandet av ECBS-relaterade uppgifter; särskilt bestämmelser som inte respekterar ECBS befogenheter enligt kapitel IV i stadgan.

När det gäller penningpolitiken bör de nationella rättsreglerna erkänna att EU:s penningpolitik ska utföras genom Eurosystemet^[155]. De nationella centralbankernas stadgar får innehålla bestämmelser om penningpolitiska instrument. Sådana bestämmelser måste jämföras med dem som finns i fördraget och stadgan, och bristande förenlighet måste undanröjas för att kunna vara förenlig med artikel 131 i fördraget.

ECB granskar kontinuerligt de offentliga finansernas utveckling för att kunna vidta korrekta penningpolitiska åtgärder. De nationella centralbankerna kan också utifrån sin granskningsverksamhet och sin oberoende rådgivning inkomma med synpunkter på de offentliga finansernas utveckling i syfte att bidra till en väl fungerande europeisk monetär union. De nationella centralbankernas granskning av de offentliga finansernas utveckling i penningpolitiskt syfte bör vara baserad på fullständig tillgång till alla relevanta finansiella uppgifter. Därför bör de nationella centralbankerna få ovillkorad, automatisk och tidsnära tillgång till all relevant statistik om den offentliga sektorns finanser. De nationella centralbankernas granskande roll bör dock vara begränsad till sådana aspekter som – direkt eller indirekt – berör deras penningpolitiska mandat^[156]. Ett formellt mandat för en nationell centralbank att bedöma prognoser och de offentliga finansernas utveckling implicerar att den nationella centralbanken har en funktion (och ett motsvarande ansvar) för utformningen av de offentliga finanserna som kan komma att underminera utövandet av Eurosystemets penningpolitiska mandat och den nationella centralbankens oberoende^[157].

Inom ramen för nationella lagstiftningsåtgärder som vidtagits för att bemöta krisen på finansmarknaderna har ECB understrukit att man bör undvika varje störning på euroområdets penningmarknad eftersom detta kan få negativa följder för genomförandet av den gemensamma penningpolitiken. Detta gäller i synnerhet för en utvidgning av de statliga garantierna för interbankinlåning^[158].

Medlemsstaterna måste säkerställa att nationella lagstiftningsåtgärder som vidtas för att minska likviditetsproblemen för företag och privatpersoner, exempelvis deras skulder till finansinstitut, inte får negativa konsekvenser för likviditeten på marknaden. Sådana åtgärder får inte stå i strid med principen om en öppen marknadsekonomi, enligt artikel 3 i fördraget om Europeiska unionen, eftersom detta skulle kunna hindra kreditflödet och påtagligt inverka på de finansiella institutens och marknadernas stabilitet och därför även påverka utförandet av Eurosystemets uppgifter^[159].

Nationella rättsregler som ger den nationella centralbanken ensamrätt att utge sedlar måste erkänna ECB-rådets ensamrätt att från och med eurons införande tillåta utgivning av eurosedlar, enligt artikel 128.1 i fördraget och artikel 16 i stadgan, medan ECB och de nationella centralbankerna har rätten att ge ut eurosedlar. Dessutom måste nationella rättsregler som gör det möjligt för regeringar att påverka t.ex. valörer, tillverkning, volymer och indragning av eurosedlar antingen upphävas eller erkänna de befogenheter som ECB har när det gäller eurosedlar i enlighet med bestämmelserna i fördraget och stadgan. Beträffande mynt måste de relevanta bestämmelserna, oavsett hur ansvarsfördelningen mellan regering och nationell centralbank ser ut på detta område, erkänna ECB:s befogenhet att efter eurons införande godkänna den volym av euromynt som ges ut. En medlemsstat får inte betrakta utelöpande sedlar och mynt som sin nationella centralbanks skuld till medlemsstaten, eftersom detta skulle stå i strid med idén bakom en gemensam valuta och vara oförenligt med kravet på rättslig integrering i Eurosystemet^[160].

När det gäller förvaltningen av valutareserver^[161] bryter medlemsstater som har infört euron och som inte överför sina officiella valutareserver^[162] till respektive nationell centralbank mot fördraget. Det är inte heller förenligt med artikel 127.2 tredje strecksatsen i fördraget om en tredje part – t.ex. regeringen eller parlamentet – har rätt att påverka en nationell centralbanks beslut om förvaltningen av den officiella valutareserven. De nationella centralbankerna måste dessutom överföra reservtillgångar till ECB i proportion till sina andelar av det tecknade kapitalet i ECB. Detta innebär att det inte får finnas några rättsliga hinder mot att de nationella centralbankerna överför reservtillgångar till ECB.

Även om de statistikrelaterade förordningar som antas med stöd av artikel 34.1 i stadgan inte medför några rättigheter eller skyldigheter för medlemsstater som inte har infört euron tillämpas artikel 5 i stadgan, som rör insamlingen av statistisk information, på alla medlemsstater, oavsett huruvida de har infört euron eller inte. Därför är medlemsstaterna som inte har euron som valuta skyldiga att, på nationell nivå, utarbeta och genomföra alla åtgärder som är nödvändiga för att samla in de statistiska uppgifter som behövs för att uppfylla ECB:s krav i fråga om statistikrapportering^[163] och att i rätt tid göra de förberedelser på statistikområdet som krävs för att bli medlemsstater som har euron som valuta^[164]. Nationell lagstiftning som reglerar samarbetet mellan den nationella centralbanken och den nationella statistikmyndigheten bör säkerställa den nationella centralbankens oberoende när den utför uppgifter inom ramen för ECBS statistiska ramverk^[165].

Finansiella bestämmelser

De finansiella bestämmelserna i stadgan omfattar regler om räkenskaper^[166], revision^[167], teckning av kapital^[168], överföring av reservtillgångar^[169] samt fördelning av monetära inkomster.^[170]. De nationella centralbankerna måste kunna uppfylla sina skyldigheter enligt dessa bestämmelser och därför måste eventuellt oförenliga nationella bestämmelser upphävas.

Valutapolitik

En medlemsstat med undantag får behålla nationell lagstiftning som föreskriver att regeringen ska ansvara för landets valutapolitik och att den nationella centralbanken ska ha en rådgivande och/eller verkställande roll. Vid den tidpunkt då euron införs i medlemsstaten ska emellertid sådan lagstiftning avspegla det faktum att ansvaret för euroområdets valutapolitik har överförts till EU i enlighet med artiklarna 138 och 219 i fördraget.

Internationellt samarbete

För att euron ska kunna införas måste den nationella lagstiftningen vara förenlig med artikel 6.1 i stadgan, där det föreskrivs att det är ECB som bestämmer hur ECBS ska företrädas i sådant internationellt samarbete som angår de uppgifter som har anförtrotts Eurosystemet. Därutöver måste sådan nationell lagstiftning som tillåter en nationell centralbank att delta i internationella monetära institutioner även ange att detta bara får ske med ECB:s godkännande (artikel 6.2 i stadgan).

Övrigt

Utöver de frågor som behandlas ovan finns det även andra områden där de nationella bestämmelserna i vissa medlemsstater måste anpassas (t.ex. beträffande clearing- och betalningssystem samt utbyte av information).

3 Graden av ekonomisk konvergens

I detta kapitel ges en allmän översikt. Vissa av de faktorer som är relevanta för den övergripande bedömningen behandlas inte här utan i kapitel 4 och 5.

På grund av besvärliga ekonomiska förhållanden har framstegen vad gäller uppfyllandet av konvergenskriterierna varit begränsade sedan ECB:s konvergensrapport 2020 (tabell 3.1). I fem av de sju länder som granskas i rapporten ligger HIKP-inflationen, precis som 2020, väl över referensvärdet. Sedan april 2020 har skillnaderna mellan tolvmånadersgenomsnitten av de långa räntorna i de granskade länderna och euroområdet minskat något i ett land och varit i stort sett oförändrad i tre av de sju länder som granskas i rapporten, medan de har ökat i de övriga tre länderna om än i relativt olika grad. Den långa räntan låg över referensvärdet i två av länderna och väl över i ett land jämfört med 2020 då bara ett land låg över referensvärdet. Två länder (Bulgarien och Kroatien) anslöt sig till växelkursmekanismen (ERM2) i juli 2020. Valutorna i vissa av de granskade länderna har uppvisat kraftiga fluktuationer mot euron under de senaste åren, och vissa valutor har kraftigt försvagats sedan Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari 2022. I de flesta länder har det inte gjorts några framsteg när det gäller att minska obalanserna i de offentliga finanserna på grund av den väsentliga försämringen av den ekonomiska aktiviteten till följd av covid-19-pandemin och de finanspolitiska åtgärder som vidtogs för att minska pandemins verkningar.

I slutet av februari 2022 utsattes energi-, råvaru- och valutamarknaderna och den globala kapitalmarknaden för stora störningar till följd av konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Dessa störningar har sannolikt haft särskilt stor inverkan på de central- och östeuropeiska länderna. Främst har inflationen ökat ytterligare till följd av stigande energi- och råvarupriser. Så som inflationsutvecklingen har sett ut den senaste tiden påverkar pristrycket allt fler områden och inflationen kan ligga kvar på höga nivåer, eller stiga mer än vad man tidigare hade förutspått, de kommande månaderna på grund av att kriget förorsakar högre råvarupriser, pristryck på fler områden och ännu värre flaskhalsar i leveranskedjorna. Hur stor inverkan konflikten mellan Ryssland och Ukraina kommer att få på de granskade länderna och på EU:s ekonomi i stort är till stora delar osäkert i dagsläget och kommer inte minst att bero på hur länge kriget pågår och på vilka politiska åtgärder som vidtas. De globala leveranskedjorna, som EU i hög grad ingår i, var redan utsatta för press på grund av pandemin, och kriget kan leda till permanenta förändringar i leveranskedjorna, vilket kan påverka de ekonomiska utsikterna och prisnivåerna på medellång sikt. Hur krigschocken påverkar de granskade länderna lär variera beroende på vilka handelsförbindelser och ekonomiska kopplingar man har, hur sårbar man är för höjda råvarupriser och på hur inflationsökningen såg ut sedan innan.

Tabell 3.1

Översiktstabell över ekonomiska konvergensindikatorer

Efter den förra konvergensrapporten 2020 har EU genomgått en covid-19-chock som blev längre än man först hade förväntat sig, vilket ledde till en betydande nedgång i den ekonomiska aktiviteten 2020. Alla de granskade länderna har dock återhämtat sig väl. Sedan dess har dock konflikten mellan Ryssland och Ukraina, som bröt ut i februari 2022, återigen dämpat den ekonomiska aktiviteten, och den grumlar de ekonomiska utsikterna för åtminstone 2022. Covid-19-pandemins utbrott i mars 2020 ledde till en stor minskning i den ekonomiska aktiviteten i alla granskade länder andra kvartalet 2020. När de smittspridningsbegränsande åtgärderna fasades ut och omfattande finans- och penningpolitiska åtgärder sattes in för att motverka de ekonomiska skadeverkningarna från pandemin sågs dock en kraftig uppgång i den ekonomiska aktiviteten under de därpå följande kvartalen. Trots flaskhalsar i leveranskedjan återhämtade sig den ekonomiska aktiviteten väl i de sju granskade länderna 2021, främst på grund av stabil inhemsk efterfrågan och dynamisk utveckling på arbetsmarknaden. I Kroatien var även ökad export en faktor. Situationen på arbetsmarknaden förbättrades snabbt när covid-19-restriktionerna lättade, hjälpt även av de politiska åtgärder som staterna hade vidtagit. Läget på arbetsmarknaden har därför förblivit stramt i de flesta fall. I vissa länder har ytterligare framsteg gjorts mot korrigering av externa obalanser och minskat beroende av extern finansiering. Det har gett dessa länder ökad motståndskraft. Emellertid kvarstår stora makroekonomiska och finansiella svagheter, om än i olika hög grad i olika länder. Om inga åtgärdas vidtas i de länder med lägre BNP per capita leder det troligen på längre sikt till att det tar längre tid för dem att uppfylla konvergenskriterierna, även när det gäller att klara av negativa externa chocker. Sedan början av 2022 har konflikten mellan Ryssland och Ukraina dämpat den ekonomiska aktiviteten såväl som de ekonomiska utsikterna, samtidigt som konflikten har lett till ett högre inflationstryck på grund av högre energi- och råvarupriser. Råvarupriserna har ökat kraftigt, och svagheter som kommer sig av att man i hög grad är beroende av att importera energi och vissa andra insatsvaror från ett enda land (som Ryssland) har blivit tydliga.

Vad gäller prisstabilitetskriteriet låg den tolvmånaders genomsnittliga inflationen väl över referensvärdet på 4,9 procent i fem av de sju länder som granskas i denna rapport (diagram 3.1). I Bulgarien, Tjeckien, Ungern, Polen och Rumänien låg inflationstakten väl över referensvärdet, medan den var under referensvärdet i Kroatien och väl under i Sverige. I konvergensrapporten 2020 noterades inflationsnivåer i Bulgarien, Tjeckien, Ungern, Polen och Rumänien som låg mycket över det referensvärde som gällde då, vilket var 1,8 procent.

Diagram 3.1

HIKP-inflation

(genomsnittlig årlig förändring i procent)

Vid tidpunkten för offentliggörandet av denna rapport var det endast Rumänien som var föremål för ett förfarande vid alltför stora underskott. Trots att fyra av de granskade länderna låg över referensvärdet för underskott 2021 inleddes inga nya förfaranden vid alltför stora underskott. På grund av covid-19-pandemin ökade budgetunderskotten kraftigt i alla länder 2020 och låg, förutom i Sverige, kvar på höga nivåer 2021. Jämfört med året innan förbättrades budgetsaldot 2021 i alla länder utom Bulgarien och Tjeckien. Trots det var budgetunderskottet över det treprocentiga referensvärdet i fyra av de granskade länderna 2021. Störst underskott hade Ungern och Rumänien på 6,8 respektive 7,1 procent av BNP (diagram 3.2). Referensvärdet överskreds även i Bulgarien och Tjeckien, där underskottet låg på 4,1 respektive 5,9 procent av BNP. Under 2022 förväntas underskottet som andel av BNP förbättras i fyra länder, enligt kommissionens ekonomiska vårprognos 2022 och förväntas ligga kvar över referensvärdet på 3 procent i alla länder utom Kroatien och Sverige. År 2023 förväntas budgetsaldot förbättras i sex länder men förväntas ligga över referensvärdet i Tjeckien, Ungern, Polen och Rumänien. När det gäller skuldkriteriet låg skuldkvoten på 25,1 respektive 36,7 procent av BNP i Bulgarien och Sverige 2021 (diagram 3.3), medan den låg på mellan 40 och 60 procent av BNP i Tjeckien, Polen och Rumänien. Kroatien och Ungern var de enda länder där den offentliga sektorns skuldkvot i förhållande till BNP översteg referensvärdet på 60 procent under 2021, vilket också var fallet 2019. I båda dessa länder följde skuldkvoterna en nedåtgående trend från 2014 till 2019 och närmade sig i tillfredsställande takt 60 procent av BNP fram till slutet av 2019. Till följd av covid-19-pandemin steg skuldkvoterna med runt 15 procentenheter i båda länderna 2020 för att sedan minska igen 2021. Det är särskilt viktigt att göra en bedömning av statsskuldens hållbarhet på medellång sikt med tanke på att den allmänna undantagsregeln i stabilitets- och tillväxtpakten har tillämpats under de senaste tre år i rad nu, det vill säga 2020, 2021 och 2022. Den förväntas fortsätta att tillämpas under 2021. Europeiska kommissionen konstaterade i maj 2022 att Bulgarien, Tjeckien och Ungern inte uppfyllde kriteriet för offentligt underskott baserat på 2021 års resultat 2021. Skuldkriteriet hade inte heller uppfyllts i Polen baserat på landets planerade underskott 2022 eller i Ungern. Med anledning av den exceptionella osäkerhet som skapats av de fortsatta extraordinära makroekonomiska och finanspolitiska effekterna pga. covid-19-pandemin och även av Rysslands invasion av Ukraina beslutade kommissionen att inte föreslå att öppna upp nya förfaranden vid alltför stora underskott i detta läge. Nya bedömningar av behovet att öppna upp sådana förfaranden kommer dock att göras under hösten 2022, Rumänien är föremål för ett förfarande vid alltför stora underskott, som inleddes i april 2020 men som är vilande eftersom det obligatoriska målet för totalt underskott och finanspolitisk insats uppnåtts 2021.

Diagram 3.2

Offentliga sektorns överskott (+) och underskott (-)

(procent av BNP)

Diagram 3.3

Den offentliga sektorns bruttoskuld

(procent av BNP)

När det gäller växelkurskriteriet beslutades den 10 juli 2020 enhälligt att ansluta den bulgariska leven och den kroatiska kunan till ERM2, vilket innebär att dessa två valutor deltog i ERM2 under den största delen av den tvååriga referensperioden från den 26 maj 2020 till den 25 maj 2022. Den bulgariska leven anslöts till ERM2 med en centralkurs på 1,95583 lev per euro, medan den kroatiska kunan anslöts med en centralkurs på 7,53450 kuna per euro.^[171] För båda valutorna gäller det vanliga fluktuationsbandet på ±15 procent. Vid anslutningen till växelkursmekanismen behöll Bulgarien sitt befintliga sedelfondssystem som ett ensidigt åtagande utan ytterligare förpliktelser för ECB. Överenskommelsen om deltagande i ERM2 bygger på ett antal politiska åtaganden från de bulgariska och kroatiska myndigheternas sida (av vilka några redan hade uppfyllts när ländernas valutor anslöts till ERM2, de så kallade åtagandena före anslutning) och som ska leda till en hög grad av varaktig ekonomisk konvergens fram tills att euron införs. ECB och Europeiska kommissionen har inom sina respektive kompetensområden i enlighet med fördragen och sekundärlagstiftning kontrollerat att dessa åtaganden uppfylls på ett tillfredsställande sätt. Kroatien har genomfört allt det som man hade åtagit sig att göra efter anslutningen till ERM2, medan Bulgarien är på god väg. Kroatien måste dock vidta ytterligare åtgärder för att komma till rätta med de kvarstående bristerna på penningtvättsområdet, som nyligen konstaterats i en rapport från Europarådets expertkommitté för utvärdering av åtgärder för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism, Moneyval. Under den tvååriga referensperioden avvek den bulgariska leven inte från sin centralkurs, medan den kroatiska kunan uppvisade låg grad av volatilitet och låg nära sin centralkurs. Sedan kunan anslöts till ERM2 i juli 2020 och under hela referensperioden har den största avvikelsen uppåt från centralkursen varit 1,0 procent medan den största avvikelsen nedåt har varit 0,8 procent. Dessa avvikelser är betydligt mindre än det vanliga fluktuationsbandet i ERM2. När det gäller de valutor som inte ingår i ERM2 har den rumänska leuen uppvisat väldigt låg volatilitet, medan volatiliteten för de övriga valutorna var relativt hög under större delen av referensperioden.

Diagram 3.4

Bilaterala växelkurser visavi euron

(genomsnitt maj 2020 = 100; dagliga uppgifter: 26 maj 2020- 25 maj 2022)

När det gäller konvergensen av långa räntor uppvisade två av de sju granskade länderna långa räntor över referensvärdet, som låg på 2,6 procent. Ett lände uppvisade långa räntor väl över referensvärdet (diagram 3.5). Räntorna låg över referensvärdet i Polen och Ungern och väl över i Rumänien. De lägsta räntorna – samtliga under 1 procent – uppvisades i Bulgarien, Kroatien och Sverige. Detta kan jämföras med konvergensrapporten 2020, då endast Rumänien hade en lång ränta över referensvärdet, som då var 2,9 procent.

Diagram 3.5

Långa räntor

(procent, årligt genomsnitt)

Vid bedömningen av huruvida konvergenskriterierna uppfylls är varaktighet en väsentlig faktor. Konvergens ska uppfyllas varaktigt och inte bara vid en viss tidpunkt. De tio första åren med Europeiska monetära unionen (EMU) visade att svaga grundförutsättningar, en alltför expansiv makroekonomisk politik, otillräcklig förmåga på statistikområdet på nationell nivå och alltför optimistiska förväntningar om konvergens av realinkomst utgör risker, inte bara för de berörda länderna utan även för euroområdet som helhet. De därpå följande tio åren visade att det kan vara svårt att uppnå ekonomisk konvergens och att det kan ta lång tid om de makroekonomiska obalanserna är stora från början, om anpassnings- och reformprocesserna är svåra och motståndskraften mot negativa chocker svag. En tillfällig efterlevnad av de numeriska konvergenskriterierna vid en enda tidpunkt utgör inte en garanti för en smidig övergång till deltagande i euroområdet. De länder som ansluter sig till euroområdet måste därför kunna visa att konvergensen är varaktig och att de har förmåga att uppfylla de fortlöpande åtagandena och utmaningarna som införande av euron innebär med beaktande av att mekanismerna för riskdelning inom EMU är ofullständiga. Detta ligger både i landets eget och euroområdets intresse.

För att uppnå varaktig konvergens behövs långsiktiga policyanpassningar i flera av de granskade länderna. En förutsättning för varaktig konvergens är att det finns makroekonomisk stabilitet, ett bra företagsklimat med ändamålsenliga ekonomiska strukturer och offentliga institutioner och i synnerhet en sund finanspolitik. En hög grad av flexibilitet på arbets- och produktmarknaderna är avgörande för att kunna bemöta makroekonomiska chocker. Det måste finnas en stabilitetskultur med väl förankrade inflationsförväntningar för att uppnå ett klimat av prisstabilitet. Gynnsamma förutsättningar för en effektiv användning av kapital och arbetskraft i ekonomin behövs för att stärka total faktorproduktivitet och långsiktig ekonomisk tillväxt. Det behövs även en hög grad av ekonomisk integration med euroområdet för att uppnå synkronisering av konjunkturcyklerna. Dessutom krävs en lämplig makrotillsyn för att hindra uppbyggnad av makroekonomiska och finansiella obalanser, som t.ex. överdrivna prisökningar på tillgångar och kreditcykler enligt det socialt kostsamma boom-bust-mönstret. Det erfordras även en lämplig ram för tillsynen av finansiella institut. För länder som är föremål för ingående granskningar av Europeiska kommissionen inom ramen för förfarandet vid makroekonomiska obalanser är det viktigt att ta itu med obalanser i ekonomin. Slutligen är styrkan i den institutionella strukturen, t.ex. att landet har förmåga att genomföra ekonomiska justeringar och strukturpolitiska åtgärder, en viktig faktor för ekonomisk integration och konvergens. Next Generation EU-paketet (NGEU) utgör ett unikt tillfälle att skynda på konvergensprocessen inom euroområdet. Att det genomförs snabbt och effektivt är avgörande för att det ska ge avsedda resultat.

3.1 Prisstabilitetskriteriet

I april 2022 redovisade fem av de sju granskade länderna en tolvmånaders genomsnittlig inflation som låg väl över referensvärdet på 4,97 procent för prisstabilitetskriteriet. På grund av covid-19-pandemin sjönk inflationen i euroområdet markant 2020 för att sedan vända och stiga brant 2021, främst på grund av baseffekter, stora energiprisökningar, särskilt i slutet av 2021, och flaskhalsar i leveranskedjorna som uppstått på grund av pandemin, samt en starkt ökad global efterfrågan på varor. Sedan den förra konvergensrapporten har inflationen i de flesta granskade länderna följt samma mönster, men mellan maj 2021 och april 2022 var den högre i Bulgarien, Tjeckien, Ungern, Polen och Rumänien på grund av högre livsmedels- och energipriser och mindre arbetskraftsutbud. Följaktligen låg inflationen i dessa fem länder väl över referensvärdet, medan den låg under referensvärdet i Kroatien och väl under i Sverige. Sedan början av 2022 har konflikten mellan Ryssland och Ukraina lett till ett högre inflationstryck till följd av högre energi- och råvarupriser och till fler svårigheter i leveranskedjorna, som redan var problemtyngda. Därmed steg inflationen också i alla de granskade länderna under början av 2022, om än i olika grad.

Under de senaste tio åren har både den genomsnittliga inflationstakten och volatiliteten i inflationen varierat kraftigt mellan de granskade länderna (diagram 3.6). Under denna period var HIKP-inflationen i genomsnitt över 2,0 procent i Ungern och Rumänien. I Tjeckien var den genomsnittliga inflationstakten 2,0 procent och i Polen något under den nivån. I Bulgarien, Kroatien och Sverige har inflationen i genomsnitt legat runt 1,0 procent. Under samma period har inflationen fluktuerat inom ett relativt stort intervall i alla granskade länder, utom Sverige. I länder med positiva inflationsskillnader visavi euroområdet har ökningen av konvergensen varit begränsad under de senaste tio åren. Förändringarna av inflationsskillnaderna visavi euroområdet såg dock olika ut i de granskade länderna under referensperioden från maj 2020 till april 2022.

Diagram 3.6

Utveckling och utsikter för HIKP över tid

(årliga procentuella förändringar)

Prisutvecklingen över en längre tid återspeglade ett mer volatilt makroekonomiskt klimat i många länder. Vid en tillbakablick på de senaste tio åren går det att se att skillnaderna i prisutvecklingen i de länder som granskades 2012 delvis berodde på skillnaderna i hur väl de återhämtade sig ekonomiskt, och de landspecifika åtgärder avseende administrativt fastställda priser som vidtogs, efter den plötsliga konjunkturnedgången det året. Under 2013 inleddes dock en nedåtgående inflationstrend i alla de granskade länderna som nådde historiskt låga, ofta till och med negativa nivåer. Denna övergripande rörelse återspeglade huvudsakligen utvecklingen av globala råvarupriser, lågt importerat inflationstryck och varaktigt ihållande reservkapacitet i vissa länder. Utvecklingen av globala råvarupriser har haft en särskilt stor effekt på central- och östeuropeiska ekonomier på grund av att livsmedel och energi utgör en större del av deras HIKP-korgar. I några av de granskade länderna har sänkningar av administrativt fastställda priser och indirekta skatter eller en starkare effektiv växelkurs också medfört nedåtriktat tryck på inflationen. Mot denna bakgrund gjordes avsevärda lättnader i penningpolitiken. Från och med 2017 accelererade inflationen kraftigt på grund av förstärkt ekonomisk aktivitet, solid inhemsk efterfrågan och stigande råvaru- och energipriser, vilket ledde till att penningpolitiken stramades åt i vissa av de granskade länderna. År 2019 och i början av 2020 var inflationen, trots extern motvind och lägre energipriser, fortsatt hög i de flesta av de länder som granskas i denna rapport. Detta berodde på kraftig inhemsk efterfrågan, mindre arbetskraftsutbud och på livsmedelspriserna. Covid-19-pandemins utbrott i mars 2020 ledde till en stor minskning i den ekonomiska aktiviteten i alla granskade länder andra kvartalet 2020. Inflationen saktade ned betydligt i vissa länder men låg kvar på samma nivåer i andra, vilket berodde på högre priser på livsmedel och tjänster, liksom på minskat arbetskraftsutbud. När restriktionerna sedan lättades och omfattande finans- och penningpolitiska åtgärder sattes in för att motverka de ekonomiska skadeverkningarna från pandemin sågs en kraftig uppgång i den ekonomiska aktiviteten. Därmed ökade inflationen kraftigt i alla de granskade länderna 2021, främst på grund av kraftigt stigande energipriser, särskilt i slutet av 2021, samt på obalanserna mellan utbud och efterfrågan som pandemin hade gett upphov till och på de makroekonomiska åtgärderna. Sedan början av 2022 har konflikten mellan Ryssland och Ukraina bidragit till inflationstrycket. Ett antal centralbanker genomförde kraftiga höjningar av sina viktigaste styrräntor flera gånger under 2021 och början av 2022.

Inflationen förväntas ligga kvar på höga nivåer de kommande kvartalen för att sedan gradvis minska under prognosperioden i alla de granskade länderna. Som läget ser ut i dag är dock prognoserna högst osäkra. På längre sikt råder oro för inflationskonvergensens varaktighet i de flesta av de granskade länderna. Enligt Europeiska kommissionens ekonomiska vårprognos 2022 förväntas inflationen stiga betydligt i alla de granskade länderna 2022 för att sedan sjunka 2023 på grund av att energi- och råvarupriserna sjunker och flaskhalsarna i leveranskedjorna ordnas upp. Inflationen förväntas dock förbli hög i Bulgarien, Tjeckien, Ungern, Polen och Rumänien under prognosperioden och betydligt över 2,0 procent i Kroatien och Sverige. Det finns risk för att inflationen stiger i alla de granskade länderna i och med att inflationstrycket som orsakats av konflikten mellan Ryssland och Ukraina kan bli mer långvarigt än vad som först förväntades och även ge upphov till löneökningar och högre inflationsförväntningar. Eftersom BNP per capita och prisnivåerna fortfarande är lägre i alla de granskade länderna i Central- och Östeuropa än i euroområdet är det troligt att inhämtningsprocessen på längre sikt kommer att resultera i positiva inflationsskillnader gentemot euroområdet såvida detta inte motverkas av en höjning av den nominella växelkursen.

Ett klimat som främjar hållbar prisstabilitet i de länder som granskas i rapporten kräver en stabilitetsinriktad ekonomisk politik, strukturreformer och åtgärder för att säkra finansiell stabilitet. Om man lyckas skapa eller upprätthålla goda förhållanden för att främja prisstabilitet kommer i mycket hög utsträckning att bero på om ytterligare strukturreformer genomförs och på om arbetsmarknaderna fungerar väl. En faktor som kommer att vara viktig framöver är hur lönerna kommer att påverkas av hög realiserad inflation och i vilken grad de kommer att motsvara arbetsproduktivitetsökningar och anpassas efter läget och utvecklingen på arbetsmarknaden i konkurrerande länder (diagram 3.7). Det krävs fortsatta reformer för att ytterligare förbättra produkt- och arbetsmarknaderna och bevara goda villkor för ekonomisk expansion och sysselsättningstillväxt. För att nå detta mål krävs åtgärder för starkare styrning och åtgärder för att höja kvaliteten hos berörda institutioner. Med tanke på det begränsade handlingsutrymmet för penningpolitik, särskilt i de två länderna i ERM2, är det viktigt att andra politikområden ger stöd åt dessa ekonomier att upprätthålla prisstabilitet, hantera landspecifika chocker och undvika att nya makroekonomiska obalanser uppstår. Politik som rör den finansiella sektorn och tillsyn bör inriktas på att ytterligare säkerställa finansiell stabilitet. I syfte att ytterligare stärka förtroendet för det finansiella systemet bör de nationella behöriga myndigheterna fortsätta att förbättra sin tillsynspraxis genom att bl.a. följa tillämpliga rekommendationer från relevanta internationella och europeiska organ samt ha ett nära samarbete med nationella tillsynsmyndigheter i andra EU-medlemsstater inom tillsynskollegierna.

Diagram 3.7

Samlad ökning av HIKP och nominella enhetsarbetskostnader 2012–2021

(procentenheter)

3.2 Kriteriet om den offentliga sektorns finanser

Vid tidpunkten för offentliggörandet av denna rapport var det endast Rumänien som var föremål för ett förfarande vid alltför stora underskott. Underskottet i Rumänien översteg referensvärdet på 3 procent av BNP 2019, och ett förfarande vid alltför stora underskott inleddes i april 2020. Förfarandet är vilande eftersom det obligatoriska målet för totalt underskott och finanspolitisk insats uppnåtts 2021. Det alltför stora underskottet ska vara korrigerat senast 2024. Det offentliga underskottet som andel av BNP översteg referensvärdet i fyra av länderna 2021. Underskottet var väl över referensvärdet i Bulgarien och Tjeckien, där det låg på 4,1 respektive 5,9 procent, och betydligt över referensvärdet i Ungern och Rumänien, där det uppgick till 6,8 respektive 7,1 procent av BNP. Underskottet i Kroatien låg kvar precis under referensvärdet på 2,9 procent, medan underskottet i Polen låg väl under på 1,9 procent av BNP. Sverige hade fortfarande en nästan balanserad budget med ett underskott på 0,2 procent av BNP.

Budgetsaldot låg 2021 under 2019 års nivå i alla länder som granskas i denna rapport på grund av covid-19-pandemins konsekvenser för ekonomin och de finanspolitiska åtgärder som vidtogs för att motverka dessa konsekvenser. Budgetsaldot försämrades i alla länder 2020 i och med att covid-19-krisen ledde till en väsentligt minskad ekonomisk aktivitet och finanspolitiska åtgärder vidtogs för att mildra krisens effekter. År 2019 översteg underskottet som andel av BNP referensvärdet på 3 procent endast i Rumänien. År 2020 överstegs det i sex länder. År 2021 förbättrades budgetsaldot i alla länder utom Bulgarien och Tjeckien när ekonomierna återhämtade sig och vissa av de finanspolitiska stödåtgärderna togs bort. Den ytterligare försämringen i Bulgarien berodde på att de löpande utgifterna ökat kraftigt, medan försämringen i Tjeckien berodde på en inkomstskattereform.

För 2022 prognostiserar Europeiska kommissionen att underskottet som del av BNP kommer att ligga kvar under referensvärdet på 3 procent bara i Kroatien och Sverige. Tack vare att den ekonomiska aktiviteten fortsätter att öka och de flesta återstående finanspolitiska stödåtgärder tas bort förväntas saldot i de offentliga finanserna förbättras i fyra länder. Det förväntas ligga kvar under referensvärdet på 3 procent i Kroatien och Sverige, men ligga kvar över referensvärdet i Bulgarien och Polen, väl över i Tjeckien och Ungern samt betydligt över i Rumänien.

År 2021 låg skuldkvoten på över 60 procent av BNP i Kroatien och Ungern, medan den för de andra granskade länderna låg under, eller väl under, detta tröskelvärde (tabell 3.1 och diagram 3.3). Den offentliga skuldsättningen i förhållande till BNP låg 2021 över 2019 års nivåer i alla granskade länder, främst på grund av covid-19-krisen. Skuldkvoten ökade med 13,5 procentenheter i förhållande till BNP i Rumänien, 11,8 i Tjeckien, 11,3 i Ungern, 8,7 i Kroatien, 8,2 i Polen, 5,1 i Bulgarien och 1,8 i Sverige. Sett ur ett längre tidsperspektiv ökade skuldkvoten mot BNP mellan 2012 och 2021 kraftigt i Rumänien (med 11,7 procentenheter) och Kroatien (med 10,4 procentenheter) och betydligt i Bulgarien (med 8,5 procentenheter), medan den minskade i de övriga länderna.

För 2022 förutspår Europeiska kommissionen att skuldkvoten kommer att öka i tre länder. Skuldkvoten förväntas minska i fyra länder men öka något i Bulgarien och Tjeckien och betydligt i Rumänien. Kommissionens prognos indikerar att skuldkvoten 2022 kommer att ligga under, eller väl under, referensvärdet på 60 procent för samtliga länder med undantag för Kroatien och Ungern.

Trots att Europeiska kommissionen bedömde att flera länder inte hade uppfyllt underskotts- och skuldkriterierna 2021 beslöt man att inte inleda några nya förfaranden vid alltför stora underskott. Den 23 maj 2022 offentliggjorde Europeiska kommissionen en rapport i enlighet med artikel 126.3 i fördraget och som byggde på uppgifter från Eurostat den 22 april 2021.^[172] I rapporten konstateras att budgetunderskottet 2021 låg över, och inte nära, referensvärdet på 3 procent av BNP i Bulgarien, Tjeckien och Ungern. Rapporten fann också att Polen planerade för ett underskott över, och inte nära referensvärdet 2022. Att referensvärdet överskreds ansågs vara ett undantag enligt fördraget i alla de granskade länderna, men förväntades inte vara övergående i Tjeckien, Ungern och Polen. Överlag pekade analysen på att underskottskriteriet inte vara uppfyllt i Bulgarien, Tjeckien, Ungern och Polen. Europeiska kommissionen konstaterade dessutom att den offentliga sektorns bruttoskuld vid årsslutet 2021 överskred referensvärdet på 60 procent av BNP i Kroatien och Ungern och att av dessa två länder var det endast Kroatien som uppnådde riktmärket för skuldminskning. Följaktligen ansågs i analysen att skuldkriteriet inte uppfyllts av Ungern. Kommissionens uppfattning var dock att riktmärket för skuldminskning inte behövde följas under rådande exceptionella omständigheter eftersom det skulle innebära alltför krävande tidigarelagda finanspolitiska ansträngningar, vilket skulle riskera att äventyra tillväxten. Vidare betonas i kommissionens rapporten att covid-19-pandemins hade fortsatt att ha extraordinära makroekonomisk och finanspolitiska effekter, vilka tillsammans med Rysslands invasion av Ukraina skapat exceptionell osäkerhet. Det har exempelvis gjort det svårt att utforma en detaljerad bana för finanspolitiken. Utöver detta ledde pandemin och den påföljande allvarliga konjunkturnedgången till att den allmänna undantagsregeln i stabilitets- och tillväxtpakten åberopades och till att rådet i sina rekommendationer den 20 juli 2020 rekommenderade alla medlemsstater att vidta alla nödvändiga åtgärder för att effektivt hantera covid-19-pandemin, stötta ekonomin och understödja en hållbar återhämtning. Kommissionen ansåg därför i sitt meddelande av den 23 maj 2022^[173]att man inte avsåg att vid denna tidpunkt avsåg att inleda några nya förfaranden vid alltför stora underskott. Nya bedömningar av behovet att öppna upp sådana förfaranden kommer dock att göras under hösten 2022.

Finanspolitiken bör även framöver fortsätta att vara snabbt anpassningsbar efter hur pandemin utvecklar sig, och även med tanke på det geopolitiska läget bör de länder som granskas i denna rapport upprätta och/eller bibehålla sunda och hållbara offentliga finanser. Rumänien som är föremål för ett förfarande vid alltför stora underskott bör säkerställa att man följer reglerna i stabilitets- och tillväxtpakten och se till att det alltför stora underskottet är åtgärdat senast 2024. De övriga länderna bör återigen få ned sina budgetsaldon under referensvärdet på 3 procent så snart som pandemiläget tillåter och bygga upp sådana buffertar som behövs för att automatiska budgetstabilisatorer ska fungera. Kroatien och Ungern, vars skuldkvoter överstiger referensvärdet, bör dessutom se till att kvoten minskar så mycket att det finns finanspolitiska buffertar att ta till vid eventuella framtida lågkonjunkturer. Det är särskilt viktigt att göra en bedömning av statsskuldens hållbarhet på medellång sikt med tanke på att den allmänna undantagsregeln i stabilitets- och tillväxtpakten har tillämpats under de senaste tre år i rad nu, det vill säga 2020, 2021 och 2022. Den förväntas fortsätta att tillämpas under 2023 Dessutom har kommissionen tillhandahållit vägledning om finanspolitiken i EU för 2023 som till stor del är kvalitativ och skiljer sig från de kvantitativa finanspolitiska krav som brukar återfinnas i stabilitets- och tillväxtpakten. Detta återspeglar även den pågående översynen av ramen för ekonomisk styrning, som kan leda fram till en reformerad stabilitets- och tillväxtpakt. I avsaknad av kvantitativa krav på finanspolitisk anpassning bör bedömningen av den finanspolitiska hållbarheten på medellång sikt främst grundas på ländernas förmåga att korrigera obalanser i de offentliga finanserna. I allmänhet skulle ytterligare konsolidering göra det enklare att hantera de budgetära utmaningar som den ogynnsamma demografiska utvecklingen medför. Starka nationella finanspolitiska ramar som är helt i linje med EU:s regler och som genomförs på ett effektivt sätt skulle ge stöd åt konsolideringen av de offentliga finanserna och begränsa utgiftsöverskridande samtidigt som nya makroekonomiska obalanser kan undvikas. Sammantaget bör de finanspolitiska strategierna överensstämma med strukturreformer i syfte att öka den potentiella tillväxten och sysselsättningen. NGEU-programmet måste genomföras på ett ändamålsenligt sätt så att återhämtningen underlättas och så att vi kan anpassa oss till de strukturella förändringar som är på gång.^[174]

3.3 Växelkurskriteriet

Vid tidpunkten för offentliggörandet av denna rapport ingick den bulgariska leven och den kroatiska kunan i ERM2. De andra granskade medlemsstaternas valutor ingår i olika växelkurssystem.

Den 10 juli 2020 beslutade parterna i ERM2 enhälligt att ansluta den bulgariska leven till ERM2, som följaktligen deltagit i ERM2 under den största delen av den tvååriga referensperioden från den 26 maj 2020 till den 25 maj 2022. Den bulgariska leven anslöts till ERM2 med en centralkurs på 1,95583 lev per euro med det vanliga fluktuationsbandet på ±15 procent. Vid anslutningen till växelkursmekanismen behöll Bulgarien sitt befintliga sedelfondssystem som ett ensidigt åtagande utan ytterligare förpliktelser för ECB. Överenskommelsen om deltagande i ERM2 bygger på ett antal politiska åtaganden som de bulgariska myndigheterna gjort (av vilka några redan hade uppfyllts när leven anslöts till ERM2) som ska leda till en hög grad av varaktig ekonomisk konvergens fram tills att euron införs. ECB och Europeiska kommissionen har inom sina respektive kompetensområden i enlighet med fördragen och sekundärlagstiftning kontrollerat att dessa åtaganden uppfylls på ett tillfredsställande sätt. Under referensperioden har leven inte avvikit från centralkursen.

Den 10 juli 2020 beslutade parterna i ERM2 enhälligt att ansluta den kroatiska kunan till ERM2, som följaktligen deltagit i ERM2 under den största delen av den tvååriga referensperioden från den 26 maj 2020 till den 25 maj 2022. Den kroatiska kunan anslöts till ERM2 med en centralkurs på 7,53450 kuna per euro med det vanliga fluktuationsbandet på ±15 procent. Överenskommelsen om deltagande i ERM2 bygger på ett antal politiska åtaganden som de kroatiska myndigheterna gjort (av vilka några redan hade uppfyllts när kunan anslöts till ERM2) som ska leda till en hög grad av varaktig ekonomisk konvergens fram tills att euron införs. ECB och Europeiska kommissionen har inom sina respektive kompetensområden i enlighet med fördragen och sekundärlagstiftning kontrollerat att dessa åtaganden uppfylls på ett tillfredsställande sätt. Trots att Kroatien har genomfört allt det som man hade åtagit sig göra efter anslutningen till ERM2 måste mer göras för att rätta till de kvarvarande brister vad gäller penningtvätt som har konstaterats i en rapport från Europarådets kommitté Moneyval. Under referensperioden uppvisade den kroatiska kunans växelkurs låg grad av volatilitet och låg nära sin centralkurs. Avvikelserna från centralkursen var betydligt mindre än det vanliga fluktuationsbandet i ERM2.

De valutor som inte ingår i ERM2 handlades i system med rörliga eller styrda flytande växelkurser, de flesta av dem med hög växelkursvolatilitet. Den rumänska leuen, som handlades i ett system med styrd flytande växelkurs, uppvisade en mycket låg grad av volatilitet, medan de andra valutorna som inte ingår i ERM2 handlades i system med rörliga växelkurser och uppvisade en relativt hög grad av växelkursvolatilitet.

3.4 Kriteriet för långa räntor

Under referensperioden hade två av de sju granskade länderna genomsnittliga långa räntor som låg över referensvärdet på 2,6 procent och ett av länderna låg precis över. De länder som hade de lägsta genomsnittliga långa räntorna var Bulgarien, Kroatien och Sverige på 04 respektive 0,5 och 0,8 procent. Tjeckien hade en genomsnittlig lång ränta precis under referensvärdet på 2,5 procent medan Polen och Ungern låg över på 3,0 respektive 4,1 procent. I Rumänien låg den genomsnittliga räntan på 4,7 procent, väl över referensvärdet på 2,6 procent. Från och med sista kvartalet 2021 har en icke-försumbar ökning i tolvmånadersgenomsnittet av de långa räntorna noterats i nästan alla länder på grund av ökat inflationstryck och konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Hur de långa räntorna kommer att utveckla sig framöver är relativt svårt att säga med tanke på den höga graden av osäkerhet kring hur länge den ursprungliga chocken ska pågå och vilken effekt den kommer att få på prisutvecklingen och den ekonomiska aktiviteten.

Sedan konvergensrapporten 2020 har spreaden på de långa räntorna gentemot genomsnittet i euroområdet ökat i alla av de granskade länderna. Det beror på pandemins effekter på finans- och penningpolitiken, liksom på att en del av länderna befinner sig i ett annat konjunkturläge än euroområdet, samt på att den ekonomiska aktiviteten återhämtat sig snabbare och det uppåtriktade pristrycket är starkare. Trots det finns det fortfarande en betydande variation vad gäller ränteskillnaderna på de långa räntorna i de granskade länderna, vilket beror på att länderna befinner sig i olika konjunkturlägen och på att marknaderna bedömer deras externa och interna sårbarheter olika, både vad gäller utvecklingen för de offentliga finanserna och utsikterna till varaktig konvergens. I april 2022 låg den långa räntan i Sverige och Bulgarien över nivån i euroområdet, med 10 respektive 20 räntepunkter. Sverige är en utvecklad ekonomi, vars finanssystem är väl integrerat med euroområdet, medan Bulgariens banksystem till övervägande del ägs av banker med säte i euroområdet och centralbanken bedriver ett sedelfondssystem där man de facto importerar euroområdets monetära villkor. I Tjeckien, Ungern, Polen och Rumänien ökade ränteskillnaderna mest under referensperioden med ökningar på mellan 170 och 350 räntepunkter. Av de granskade länderna var det Ungern och Rumänien som vid referensperiodens slut hade den största ränteskillnaden, båda på 520 räntepunkter.

3.5 Andra relevanta faktorer

Enligt Europeiska kommissionen hade de flesta av de granskade länderna gjort framsteg vad gäller att komma till rätta med obalanser i ekonomin fram tills att covid-19-chocken tillfälligt satte stopp för korrigeringsinsatserna. I sin rapport om förvarningsmekanismen 2022 nämner Europeiska kommissionen särskilt minskningen av skuldkvoterna på grund av gynnsamma makroekonomiska förhållanden 2021. Europeiska kommissionen kom fram till att ingående granskningar behövs i Kroatien, Rumänien och Sverige. I Kroatiens fall konstaterade kommissionen att obalanserna orsakade av höga nivåer av offentlig och privat skuldsättning samt hög utlandsskuld i kombination med låg tillväxtpotential fortsatte att minska under 2021 och återgick till de gynnsamma nivåer som rådde före pandemin. I Rumäniens fall konstaterade kommissionen att landet gick in i covid-19-krisen med sårbarheter som berodde på ett allt större bytesbalansunderskott, sämre utlandsställning och betydande förluster av kostnadskonkurrenskraft. Med covid-19-krisen har statsskulden ökat, om än från låga nivåer. I Sveriges fall konstaterade kommissionen att landet gick in i covid-19-krisen med sårbarheter som berodde på risker förknippade med övervärderade bostadsprisnivåer och oupphörligt stigande skuldsättning bland hushållen. Med covid-19-krisen har den privata skuldkvoten, bostadspriserna och arbetslösheten ökat. Även om Europeiska kommissionens bedömning var att de andra länderna som granskas i denna rapport inte hade obalanser föreligger olika utmaningar även för dessa länder.

För de flesta av de granskade länderna har de externa positionerna stabiliserats de senaste åren. Resultattavlan för förfarandet vid makroekonomiska obalanser visar att det treåriga genomsnittet för bytesbalansen fortsatt visade överskott 2020 och 2021 i nästan alla de granskade länderna med undantag för Ungern, som uppvisade ett litet underskott, och Rumänien, vars underskott fortsatte att öka (tabell 3.2).

I nästan alla de granskade länderna har de negativa finansiella nettoställningarna gentemot utlandet som andel av BNP minskat men ligger kvar på höga nivåer. Nettoutlandsskulden i central- och östeuropeiska länder är huvudsakligen i form av utländska direktinvesteringar, som bedöms utgöra en mer stabil form av finansiering. Den samlade nettoställningen mot utlandet var 2021 under det indikativa tröskelvärdet -35 procent av BNP i Ungern, Polen och Rumänien. Nettoutlandsskulden var lägst i Tjeckien (15,6 procent av BNP) och Bulgarien (19,8 procent) medan Sverige redovisade en positiv nettoutlandsställning (17,8 procent av BNP).

Vad gäller pris- och kostnadskonkurrenskraft ökade de HIKP-deflaterade reala effektiva växelkurserna i olika stark grad i de flesta av de granskade länderna mellan 2019 och 2021, med Sverige som enda undantag. Den treåriga tillväxttakten i enhetsarbetskostnader, som åren före covid-19-pandemin låg på mycket höga nivåer i nästan alla de granskade länderna, minskade men låg ändå över det indikativa tröskelvärdet på 12 procent i Bulgarien, Tjeckien och Ungern. Under femårsperioden mellan 2016 och 2021 noterades ökande exportmarknadsandelar i de flesta av länderna.

Bostadspriserna fortsatte att stiga i alla de granskade länderna. Utvecklingen på EU:s bostadsmarknad, som redan var på uppåtgående före covid-19-pandemin, tog fart 2020 och 2021, och i vissa länder finns risk för övervärdering. Detta ger anledning till oro, särskilt där hushållens skuldsättning är hög eller ökar snabbt. I vissa av de granskade länderna ökade bostadspriserna ytterligare och nådde sin snabbaste ökningstakt sedan den globala finanskrisen. I Tjeckien, Ungern och Sverige ökade bostadspriserna i en takt som låg över det indikativa tröskelvärdet på 6 procent 2021. Ökningen av bostadspriserna berodde på flera olika faktorer som ökade efterfrågan och begränsade utbudet. Utvecklingen på bostadsmarknaden beror fortfarande på osäkerheter förknippade med pandemin och de makroekonomiska utsikterna.

Tabell 3.2

Översiktstabell för tillsyn av makroekonomiska obalanser

Tabell 3.2a – Externa obalanser och konkurrenskraftsindikatorer

Tabell 3.2b – Interna obalanser och arbetslöshetsindikatorer

En relativt lång period med kreditexpansion före finanskrisen ledde till att höga, om än successivt minskande, skuldnivåer ackumulerades i den privata icke-finansiella sektorn i några av de granskade länderna. Detta fortsätter att utgöra en central sårbarhet i dessa länder, även om tillväxten av privatlån har dämpats och inte överstiger det indikativa tröskelvärdet på 14 procent i något av de granskade länderna. Sverige fortsatte dock att uppvisa en särskilt hög skuldsättningsnivå i den privata sektorn, vilken 2020 överskred 200 procent av BNP.

Finansmarknadspolitiken i de granskade länderna bör inriktas på att säkerställa att finanssektorn på ett sunt vis bidrar till hållbar ekonomisk tillväxt och prisstabilitet och tillsynspolitiken inriktas på att säkerställa att banksystemet är finansiellt sunt och motståndskraftigt, som är en förutsättning för inträde i den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM). I syfte att ytterligare stärka förtroendet för det finansiella systemet bör de nationella behöriga myndigheterna fortsätta att förbättra sin tillsynspraxis genom att bl.a. följa tillämpliga rekommendationer från relevanta internationella och europeiska organ samt ha ett nära samarbete med nationella tillsynsmyndigheter i andra EU-medlemsstater inom tillsynskollegierna. När ramarna för detta nära samarbete med Българска народна банка (Bulgariska Nationalbanken) och Hrvatska narodna bank som trädde i kraft den 1 oktober 2020 övertog ECB ansvaret för i) den direkta tillsynen över betydande institut i de två länderna, ii) de gemensamma förfarandena för alla institut under tillsyn samt iii) tillsynen över mindre betydande institut, som de nationella tillsynsmyndigheterna fortsätter att utöva direkt tillsyn över. Efter att ha upprättat nära samarbete med Българска народна банка (Bulgariens nationella centralbank) och Hrvatska narodna banka har ECB arbetat tillsammans med dem för att se till att de smidigt integreras i SSM.

Arbetslösheten fortsatte att minska i nästan alla de granskade länderna, bl.a. på grund av permitteringsstöd och andra politiska åtgärder som vidtogs under pandemin. Under granskningsperioden har arbetslösheten i de flesta länderna utom Sverige minskat ytterligare och ligger kvar under det indikativa tröskelvärdet på 10 procent i samtliga av de granskade länderna. Tjeckien, Ungern och Polen har noterat historiskt låg arbetslöshet, och några av länderna ser ökad arbetskraftsbrist i vissa sektorer på arbetsmarknaden.

Styrkan i den institutionella strukturen är en annan viktig faktor när varaktigheten i den ekonomiska integrationen och konvergensen analyseras. Låg kvalitet på institutioner och svag förvaltning kan t.ex. återspegla brister i företagsmiljön, ineffektiv offentlig förvaltning, skatteflykt, korruption, bristande social inkludering, avsaknad av transparens, brist på oberoende i rättssystemet och/eller dålig tillgång till onlinetjänster. I ett flertal länder skulle en förstärkning av institutionell kvalitet bidra till att eliminera befintliga stelheter och hinder mot en effektiv användning och fördelning av produktionsfaktorer och på så vis stärka den långfristiga tillväxtkapaciteten. Genom att hämma potentiell produktionstillväxt kan en svag institutionell struktur även underminera ett lands förmåga att betala sina skulder och försvåra ekonomisk anpassning. Det kan även påverka ett lands förmåga att genomföra nödvändiga politiska åtgärder.

Med undantag för Sverige är den institutionella kvaliteten relativt svag i alla de granskade länderna, framför allt i Bulgarien, Rumänien, Kroatien och Ungern. Det kan innebära risker för den ekonomiska motståndskraften och konvergensens varaktighet. Specifika institutionella indikatorer bekräftar den allmänna bilden av låg kvalitet inom institutioner och förvaltning i de flesta av länderna, dock med vissa tydliga skillnader (diagram 3.8 och 3.9).^[175] I detta avseende återfinns Bulgarien, Rumänien, Kroatien och Ungern bland de länder som står inför störst utmaningar i EU.

Diagram 3.8

Översikt över länderrankning i EU i fråga om institutionell kvalitet

Diagram 3.9

Länderrankning i EU avseende institutionell kvalitet per indikator

Vittomfattande strukturreformer krävs i de flesta av de granskade länderna för att förbättra ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft. En förbättring av klimatet i lokala institutioner, förvaltningar och näringsliv parallellt med ytterligare framsteg i reform och privatisering av statsägda företag och förstärkta ansträngningar att absorbera EU-medel skulle leda till att produktivitetstillväxten ökade snabbare. Detta skulle i sin tur bidra till att öka konkurrenskraften i viktiga reglerade sektorer (som t.ex. energi och transport), minska inträdesbarriärer och uppmuntra till välbehövliga privata investeringar.

Till sist kan nämnas att även kvaliteten på statistiken är avgörande för en smidig konvergensprocess. Detta gäller bl.a. lagstadgat oberoende för det nationella statistikinstitutet, dess ansvar för administrativ tillsyn och budgetoberoende, dess lagstadgade mandat för statistikinsamling och rättsbestämmelser avseende insynsskydd för statistiska uppgifter. Detta beskrivs mer ingående i kapitel 6.

4 Landsammanfattningar

4.1 Bulgarien

I april 2022 var den genomsnittliga HIKP-inflationen över tolv månader i Bulgarien 5,9 procent, dvs. väl över referensvärdet på 4,9 procent för prisstabilitetskriteriet. HIKP-inflationen förväntas stiga gradvis de kommande månaderna, främst på grund av högre råvarupriser, ett allt bredare pristryck och förvärrade flaskhalsar på utbudssidan till följd av kriget mellan Ryssland och Ukraina. Under de senaste tio åren har HIKP-inflationen fluktuerat inom ett relativt brett intervall, från -1,7 procent till 5,9 procent, och genomsnittet under denna period var dämpat: 0,9 procent. Sett framöver råder oro för inflationskonvergensens långsiktiga varaktighet i Bulgarien. Processen för att komma ikapp övriga EU-länder resulterar sannolikt i positiva inflationsskillnader visavi euroområdet eftersom BNP per capita och prisnivåer fortfarande är betydligt lägre i Bulgarien än i euroområdet. För att förhindra att alltför stort pristryck och alltför stora makroekonomiska obalanser bildas måste upphämtningsprocessen få stöd av lämpliga politiska beslut.

Bulgariens underskott i de offentliga finanserna låg väl över referensvärdet på 3 procent av BNP 2021 medan landets offentliga skuld i förhållande till BNP låg väl under referensvärdet på 60 procent Bulgarien har varit föremål för stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del sedan 2012. I maj 2022 konstaterade Europeiska kommissionen att underskottet i de offentliga finanserna 2021 låg över, och inte nära, referensvärdet på 3 procent av BNP. Bedömningen var att referensvärdet överskreds undantagsvis och övergående. Trots den exceptionella osäkerhet som skapats av de fortsatta extraordinära makroekonomiska och finanspolitiska effekterna pga. covid-19-pandemin och även av Rysslands invasion av Ukraina beslutade kommissionen att inte föreslå att öppna upp nya förfaranden vid alltför stora underskott i detta läge. Från 2012 till 2019, före covid-19-krisen, uppfyllde Bulgarien både underskottskriteriet (med undantag för 2014) och skuldkriteriet väl. I sin ekonomiska vårprognos 2022 förutspår Europeiska kommissionen att de offentliga finanserna kommer att förbättras fr.o.m. 2022, som resultat av de kombinerade effekterna av den gradvisa utfasningen av finanspolitiska åtgärder under krisen och en förbättrad ekonomisk aktivitet men budgetsaldot förväntas ändå ligga kvar över 3 procent av BNP 2022 innan det faller under den nivån 2023. Enligt kommissionens senaste bedömning av den finanspolitiska hållbarheten löper Bulgarien medelhöga risker för hållbarheten i de offentliga finanserna på medellång och lång sikt. I och med att det även fortsatt bör finnas utrymme för anpassningar i finanspolitiken utifrån hur pandemin utvecklar sig och med tanke på det geopolitiska läget är det mycket viktigt med effektiva och välriktade åtgärder, liksom ansvarsfulla och tillväxtfrämjande finanspolitiska insatser för att sunda offentliga finanser ska säkerställas i framtiden.

Den 10 juli 2020 beslutade parterna i ERM2 enhälligt att ansluta den bulgariska leven till ERM2, som följaktligen deltagit i ERM2 under den största delen av den tvååriga referensperioden från den 26 maj 2020 till den 25 maj 2022. Den bulgariska leven anslöts till ERM2 med en centralkurs på 1,95583 lev per euro med det vanliga fluktuationsbandet på ±15 procent. Vid anslutningen till växelkursmekanismen behöll Bulgarien sitt befintliga sedelfondssystem som ett ensidigt åtagande utan ytterligare förpliktelser för ECB. Överenskommelsen om deltagande i ERM2 byggde på ett antal politiska åtaganden från de bulgariska myndigheterna, av vilka några redan hade uppfyllts när leven anslöts till ERM2, och syftet med anslutningen var att uppnå en hög grad av varaktig ekonomisk konvergens innan euron införs. ECB och Europeiska kommissionen har inom sina respektive kompetensområden i enlighet med fördragen och sekundärlagstiftning kontrollerat att dessa åtaganden uppfylls på ett tillfredsställande sätt. Under referensperioden har leven inte avvikit från centralkursen. I juli 2020 ingick Българска народна банка (Bulgariens nationella centralbank) ett preventivt swappavtal med ECB, som innebar att den bulgariska centralbanken kunde låna upp till två miljarder euro i utbyte mot bulgariska lev för att tillgodose de bulgariska finansinstitutens behov av likviditet i euro som uppstod på grund av pandemin. Eftersom detta avtal bidrog till att minska de potentiella riskerna för finansiella sårbarheter kan det även ha gett ytterligare stöd åt växelkursen under referensperioden.

Under referensperioden från maj 2021 till april 2022 låg den långa räntan i Bulgarien på i genomsnitt 0,5 procent, alltså väl under referensvärdet för räntekriteriet på 2,6 procent. De långa räntorna i Bulgarien har sjunkit sedan 2012 och tolvmånadersgenomsnittet har gått ned från 5,3 procent till 0,5 procent.

För att uppnå ett klimat som främjar varaktig konvergens i Bulgarien krävs en stabilitetsinriktad ekonomisk politik och omfattande strukturreformer. Vad gäller makroekonomiska obalanser valde Europeiska kommissionen inte ut Bulgarien för en djupare granskning i sin rapport om förvarningsmekanismen 2022. Konvergensens varaktighet och den ekonomiska motståndskraften skulle gynnas av omfattande reformer för att stärka den strukturella motståndskraften, företagsklimatet, finansiell stabilitet, institutionell kvalitet och styrning. Den konvergens i banktillsynen som uppnåtts genom det nära samarbetet har lett till att enhetliga tillsynsstandarder tillämpas, och denna konvergens bidrar därmed till finansiell stabilitet. När detta nära samarbete mellan ECB och Българска народна банка (Bulgariens nationella centralbank) inleddes den 1 oktober 2020 fick ECB ansvar för den direkta tillsynen över fem betydande institut och för den indirekta tillsynen över 13 mindre betydande institut i Bulgarien.

Den bulgariska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankens oberoende, förbud mot monetär finansiering samt rättslig integration i Eurosystemet. Bulgarien är en EU-medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget.

4.2 Tjeckien

I april 2022 var den genomsnittliga HIKP-inflationen över tolv månader i Tjeckien 6,2 procent, dvs. väl över referensvärdet på 4,9 procent för prisstabilitetskriteriet. HIKP-inflationen förväntas stiga gradvis de kommande månaderna, främst på grund av högre råvarupriser, ett allt bredare pristryck och förvärrade flaskhalsar på utbudssidan till följd av kriget mellan Ryssland och Ukraina. Under de senaste tio åren har HIKP-inflationen fluktuerat inom ett relativt brett intervall, från 0,2 procent till 6.2 procent, och genomsnittet under denna period var måttligt: 2,0 procent. Sett framöver råder viss oro för inflationskonvergensens långsiktiga varaktighet i Tjeckien. Processen för att komma ikapp övriga EU-länder kan resultera i positiva inflationsskillnader visavi euroområdet eftersom BNP per capita och prisnivåer fortfarande är något lägre i Tjeckien än i euroområdet, under förutsättning att detta inte motverkas av en appreciering av den nominella växelkursen. För att förhindra att alltför stort pristryck och alltför stora makroekonomiska obalanser bildas måste upphämtningsprocessen få stöd av riktade ekonomiskpolitiska åtgärder.

Tjeckiens underskott i de offentliga finanserna låg väl över referensvärdet på 3 procent av BNP 2021 medan landets offentliga skuld i förhållande till BNP låg under referensvärdet på 60 procent. Tjeckien har varit föremål för stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del sedan 2014. I maj 2022 konstaterade Europeiska kommissionen att underskottet i de offentliga finanserna 2021 låg över, och inte nära, referensvärdet på 3 procent av BNP. Bedömningen var att referensvärdet överskreds undantagsvis men inte övergående. Trots den exceptionella osäkerhet som skapats av de fortsatta extraordinära makroekonomiska och finanspolitiska effekterna pga. covid-19-pandemin och även av Rysslands invasion av Ukraina beslutade kommissionen att inte föreslå att öppna upp nya förfaranden vid alltför stora underskott i detta läge. Under perioden före covid-19-krisen uppfylldes underskotts- och skuldkriterierna väl. I sin ekonomiska vårprognos 2022 förutspår Europeiska kommissionen att de offentliga finanserna kommer att förbättras fr.o.m. 2022 både på grund av att den ekonomiska aktiviteten ökar och av att de finanspolitiska åtgärderna som infördes under krisen delvis fasas ut, men budgetunderskottet förväntas ändå ligga kvar på över 3 procent av BNP fram till prognosperiodens slut 2023. Enligt kommissionens senaste bedömning av den finanspolitiska hållbarheten löper Tjeckien medelhöga risker för hållbarheten på medellång och lång sikt. På lång sikt anses risken vara hög, främst på grund av det tryck på budgeten som en åldrande befolkning innebär och den inledande budgetställningen. I och med att det även fortsatt bör finnas utrymme för anpassningar i finanspolitiken utifrån hur pandemin utvecklar sig och med tanke på det geopolitiska läget är det mycket viktigt med effektiva och välriktade åtgärder, liksom ansvarsfulla och tillväxtfrämjande finanspolitiska insatser för att sunda offentliga finanser ska säkerställas i framtiden.

Under den tvååriga referensperioden från den 26 maj 2020 till den 25 maj 2022 deltog den tjeckiska korunan inte i ERM2 utan handlades inom ramen för ett system med rörlig växelkurs. Under referensperioden visade den tjeckiska korunans växelkurs mot euron i genomsnitt en relativt hög grad av volatilitet. Den 25 maj 2022 var växelkursen 24,6480 korunas per euro, dvs. 9,6 procent starkare än den genomsnittliga nivå i maj 2020.

Under referensperioden från maj 2021 till april 2022 låg den långa räntan i Tjeckien på i genomsnitt 2,5 procent, alltså precis under referensvärdet för räntekriteriet på 2,6 procent. De långa räntorna i Tjeckien har sjunkit sedan 2012 och 12-månadersgenomsnittet har gått ned från 3,5 procent till 2,5 procent.

För att upprätthålla den varaktiga konvergensen i Tjeckien måste riktade ekonomiskpolitiska åtgärder vidtas, däribland även strukturreformer som främjar prisstabilitet och makroekonomisk stabilitet. Vad gäller makroekonomiska obalanser valde Europeiska kommissionen inte ut Tjeckien för en djupare granskning i sin rapport om förvarningsmekanismen 2022. Sårbarheterna på medellång till lång sikt rör hållbarheten i landets nuvarande tillväxtmodell och en oordnad omfördelning av kapital och kapacitet i ekonomin, vilket skulle kunna kväva tillväxten i sektorer som har drabbats särskilt hårt av pandemin. Ekonomi- och finanspolitiken bör utformas så att den leder till bättre effektivitet och högre produktivitet på många områden genom lämplig omfördelning av kapital. För att detta ska uppnås är det viktigt att stärka den administrativa och institutionella kapaciteten (inom områden som styrning och insolvens) och åtgärda ineffektivitet i företagsklimatet som förhindrar innovation och nyföretagande och därmed hämmar den potentiella tillväxten. Bristen på arbetskraft och kompetens bör också åtgärdas genom riktade strukturpolitiska insatser och investeringar, och det bör bli enklare för små och medelstora företag att få tillgång till aktie- och riskkapital eftersom det förbättrar landets tillväxtpotential. I syfte att ytterligare stärka förtroendet för det finansiella systemet bör de nationella behöriga myndigheterna fortsätta att förbättra sin tillsynspraxis genom att bl.a. följa tillämpliga rekommendationer från relevanta internationella och europeiska organ samt genom att ha ett nära samarbete med andra nationella tillsynsmyndigheter i EU-länder inom respektive tillsynskollegier.

Den tjeckiska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankers oberoende, förbud mot monetär finansiering samt rättslig integration i Eurosystemet. Tjeckien är en medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget.

4.3 Kroatien

I april 2022 var den genomsnittliga HIKP-inflationen över tolv månader i Kroatien 4,7 procent, dvs. under referensvärdet på 4,9 procent för prisstabilitetskriteriet. HIKP-inflationen förväntas stiga gradvis de kommande månaderna, främst på grund av högre råvarupriser, ett allt bredare pristryck och förvärrade flaskhalsar på utbudssidan till följd av kriget mellan Ryssland och Ukraina. Under de senaste tio åren har HIKP-inflationen fluktuerat inom ett relativt brett intervall, från -0,8 procent till 4,7 procent, och genomsnittet under denna period var dämpat: 1,1 procent. Sett framöver råder oro för inflationskonvergensens långsiktiga varaktighet i Kroatien. Processen för att komma ikapp övriga EU-länder resulterar sannolikt i positiva inflationsskillnader visavi euroområdet eftersom BNP per capita och prisnivåer fortfarande är lägre i Kroatien än i euroområdet. För att förhindra att alltför stort pristryck och alltför stora makroekonomiska obalanser bildas måste upphämtningsprocessen få stöd av lämpliga politiska beslut.

År 2021 låg Kroatiens offentliga budgetsaldo strax under referensvärdet på 3 procents underskott, medan skuldkvoten överskred referensvärdet på 60 procent även om den uppvisar en nedåtgående trend. Kroatien har varit föremål för stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del sedan juni 2017. Eftersom underskottet i de offentliga finanserna i förhållande till BNP låg under referensvärdet på 3 procent 2021 och förväntas fortsatt ligga under detta ansåg underskottskriteriet vara uppfyllt. Skuldkvoten låg på 79,8 procent av BNP 2021, men det var en minskning med cirka 7,5 procentenheter sedan den högsta noteringen på 87,3 procent av BNP år 2020 och följde riktmärket för skuldminskning, och alltså visa på efterlevnad av skuldkriteriet. Underskottskriteriet var uppfyllt och skuldkvoten minskade i Kroatien under perioden 2017 till 2019. För 2020 konstaterade dock Europeiska kommissionen i juni 2021 att underskottet i de offentliga finanserna låg över och inte nära referensvärdet på 3 procent. Bedömningen var att referensvärdet överskreds undantagsvis men inte övergående. Den offentliga sektorns skuld i Kroatien översteg dessutom referensvärdet på 60 procent av BNP och minskade inte i tillfredsställande takt. Med tanke på den stora osäkerheten, de överenskomna finanspolitiska åtgärderna mot covid-19-krisen och rådets rekommendationer av den 20 juli 2020 ansåg kommissionen trots detta att man i det rådande läget inte skulle fatta några beslut om att inleda ett förfarande vid alltför stora underskott mot någon medlemsstat. Kommissionens ekonomiska vårprognos 2022 indikerar fortsatt varaktigt uppfyllande av kriterierna i stabilitets- och tillväxtpakten. Enligt kommissionens senaste bedömning av den finanspolitiska hållbarheten löper Kroatien medelhöga risker för hållbarheten på medellång och lång sikt. I och med att det även fortsatt bör finnas utrymme för anpassningar i finanspolitiken med tanke på det geopolitiska läget är det mycket viktigt att effektiva och välriktade åtgärder vidtas, att ansvarsfulla och tillväxtfrämjande finanspolitiska insatser görs samt att de finanspolitiska reformerna i återhämtnings- och resiliensplanen genomförs för att säkerställa sunda offentliga finanser och få skuldkvoten att börja minska på längre sikt.

Den 10 juli 2020 beslutade parterna i ERM2 enhälligt att ansluta den kroatiska kunan till ERM2, som följaktligen deltagit i ERM2 under den största delen av den tvååriga referensperioden från den 26 maj 2020 till den 25 maj 2022. Den kroatiska kunan anslöts till ERM2 med en centralkurs på 7,53450 kuna per euro med det vanliga fluktuationsbandet på ±15 procent. Överenskommelsen om deltagande i ERM2 byggde på ett antal politiska åtaganden från de kroatiska myndigheterna, av vilka några redan hade uppfyllts när kunan anslöts till ERM2, och syftet med anslutningen var att uppnå en hög grad av varaktig ekonomisk konvergens innan euron införs. ECB och Europeiska kommissionen har inom sina respektive kompetensområden i enlighet med fördragen och sekundärlagstiftning kontrollerat att dessa åtaganden uppfylls på ett tillfredsställande sätt. Under referensperioden uppvisade den kroatiska kunans växelkurs mot euron låg grad av volatilitet och låg nära sin centralkurs. Avvikelserna från centralkursen var betydligt mindre än det vanliga fluktuationsbandet i ERM2. Den 25 maj 2022 var växelkursen 7,5355 kuna per euro, dvs. i stort sett på nivån för dess centrala växelkurs inom ERM2. I april 2020 ingick Hrvatska narodna banka ett preventivt swappavtal med ECB, som innebar att den kroatiska centralbanken kunde låna upp till två miljarder euro i utbyte mot kroatiska kuna för att tillgodose de kroatiska finansinstitutens behov av likviditet i euro som uppstod på grund av pandemin. Eftersom detta avtal bidrog till att minska de potentiella riskerna för finansiella sårbarheter kan det även ha gett ytterligare stöd åt växelkursen under referensperioden.

Under referensperioden från maj 2021 till april 2022 låg den långa räntan i Kroatien på i genomsnitt 0,8 procent, alltså fortsatt under referensvärdet för räntekriteriet på 2,6 procent. De långa räntorna i Kroatien har sjunkit sedan 2012 och tolvmånadersgenomsnittet av räntorna har gått ned från strax under 7 procent till under 1,0 procent.

För att uppnå ett klimat som främjar varaktig konvergens i Kroatien krävs en ekonomisk politik inriktad på prisstabilitet och omfattande strukturreformer. När det gäller makroekonomiska obalanser valde Europeiska kommissionen ut Kroatien för en djupare granskning i sin rapport om förvarningsmekanismen 2022, Det konstaterades att höga nivåer av offentlig och privat skuldsättning samt hög utlandsskuld i kombination med låg tillväxtpotential fortsatte att minska under 2021. Kroatien skulle gynnas av strukturreformer inriktade på att förbättra den institutionella strukturen och företagsklimatet, stärka konkurrensen på produktmarknaderna, reducera obalanser på arbetsmarknaden och begränsningar i arbetskraftsutbudet samt även stärka effektiviteten i den offentliga förvaltningen och i rättssystemet. När det nära samarbetet mellan ECB och Hrvatska narodna banka inleddes den 1 oktober 2020 fick ECB ansvar för den direkta tillsynen över åtta betydande institut och för den indirekta tillsynen över 15 mindre betydande institut i Kroatien.

Kroatisk lagstiftning är förenlig med fördragen och stadgan i enlighet med artikel 131 i fördraget.

4.4 Ungern

I april 2022 var den genomsnittliga HIKP-inflationen över tolv månader i Ungern 6,9 procent, dvs. väl över referensvärdet på 4,9 procent för prisstabilitetskriteriet. HIKP-inflationen förväntas stiga gradvis de kommande månaderna, främst på grund av högre råvarupriser, ett allt bredare pristryck och förvärrade flaskhalsar på utbudssidan till följd av kriget mellan Ryssland och Ukraina. Under de senaste tio åren har HIKP-inflationen fluktuerat inom ett relativt brett intervall, från -0,3 procent till 6,8 procent, och genomsnittet under denna period var högt: 2,5 procent. Sett framöver råder oro för inflationskonvergensens långsiktiga varaktighet i Ungern. Processen för att komma ikapp övriga EU-länder resulterar troligen i positiva inflationsskillnader visavi euroområdet eftersom BNP per capita och prisnivåer fortfarande är lägre i Ungern än i euroområdet, under förutsättning att detta inte motverkas av en appreciering av den nominella växelkursen. För att förhindra att alltför stort pristryck och alltför stora makroekonomiska obalanser bildas måste upphämtningsprocessen få stöd av lämpliga politiska beslut.

Ungerns underskott i de offentliga finanserna låg väl över referensvärdet på 3 procent av BNP 2021, och landets skuld låg över referensvärdet på 60 procent. Ungern har varit föremål för stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del sedan 2013. För 2021 har Europeiska kommissionen konstaterat att underskottet i de offentliga finanserna låg över och inte nära referensvärdet på 3 procent av BNP. Bedömningen var att referensvärdet överskreds undantagsvis men inte övergående. Den offentliga sektorns skuld i Ungern översteg dessutom referensvärdet på 60 procent av BNP och minskade inte i tillfredsställande takt. Trots den exceptionella osäkerhet som skapats av de fortsatta extraordinära makroekonomiska och finanspolitiska effekterna pga. covid-19-pandemin och även av Rysslands invasion av Ukraina beslutade kommissionen att inte föreslå att öppna upp nya förfaranden vid alltför stora underskott i detta läge. Enligt Europeiska kommissionens ekonomiska vårprognos 2022 har Ungerns underskott förbättrats efter en kraftig försämring 2020 och 2021. Underskottet förväntas dock ligga väl över 3 procent av BNP år 2023. Enligt Europeiska kommissionens senaste bedömning av den finanspolitiska hållbarheten löper Ungern medelhög risker att drabbas av statsfinansiell stress på medellång sikt och hög risk på lång sikt eftersom en åldrande befolkning utgör en påfrestning på hållbarheten i de offentliga finanserna. I och med att det även fortsatt bör finnas utrymme för anpassningar i finanspolitiken utifrån hur pandemin utvecklar sig och med tanke på det geopolitiska läget är det mycket viktigt med effektiva och välriktade åtgärder, liksom ansvarsfulla och tillväxtfrämjande finanspolitiska insatser, för att säkerställa sunda offentliga finanser och få skuldkvoten att börja minska på längre sikt.

Under den tvååriga referensperioden från den 26 maj 2020 till den 25 maj 2022 deltog den ungerska forinten inte i ERM2 utan handlades inom ramen för ett system med rörlig växelkurs. Under referensperioden visade den ungerska forintens växelkurs mot euron i genomsnitt en hög grad av volatilitet. Den 25 maj 2022 var växelkursen 388,25 forinter per euro, dvs. 10,7 procent svagare än dess genomsnittliga nivå i maj 2020. I juni 2020 ingick Magyar Nemzeti Bank ett repo-swappavtal med ECB, som innebar att den ungerska centralbanken kunde låna upp till fyra miljarder euro mot ställande av lämplig säkerhet i euro för att tillgodose de ungerska finansinstitutens eventuella behov av likviditet i euro som uppstått till följd av pandemin. Eftersom detta avtal bidrog till att minska de potentiella riskerna för finansiella sårbarheter minskade kan det även ha påverkat växelkursen under referensperioden.

Under referensperioden från maj 2021 till april 2022 låg den långa räntan i Ungern på i genomsnitt 4,1 procent, alltså över referensvärdet för räntekriteriet på 2,6 procent. De långa räntorna i Ungern har sjunkit sedan 2012 och tolvmånadersgenomsnittet har gått ned från runt 8 procent till runt 4 procent.

För att uppnå ett klimat som främjar varaktig konvergens i Ungern krävs en stabilitetsinriktad ekonomisk politik och omfattande strukturreformer. Vad gäller makroekonomiska obalanser valde Europeiska kommissionen inte ut Ungern för en djupare granskning i sin rapport om förvarningsmekanismen 2022. Den 27 april 2022 skickade Europeiska kommissionen dock, enligt den allmänna ordningen med villkor för att skydda unionens budget, ett formellt brev till Ungern där man uttrycker farhågor avseende respekten för rättsstatsprincipen, vilket kan leda till att EU-bidrag dras in eller minskas. Ungern skulle gynnas av strukturreformer inriktade på att stärka kvaliteten på offentliga institutioner och förvaltningar, liksom av lämplig produktmarknadspolitik. I syfte att ytterligare stärka förtroendet för det finansiella systemet bör de nationella behöriga myndigheterna fortsätta att förbättra sin tillsynspraxis genom att bl.a. följa tillämpliga rekommendationer från relevanta internationella och europeiska organ och ha ett nära samarbete med andra nationella tillsynsmyndigheter i EU:s medlemsstater inom tillsynskollegierna.

Den ungerska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankens oberoende, förbud mot monetär finansiering, enhetlig stavning av euron och rättslig integration i Eurosystemet. Ungern är en EU-medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget.

4.5 Polen

I april 2022 var den genomsnittliga HIKP-inflationen över tolv månader i Polen 7,0 procent, dvs. väl över referensvärdet på 4,9 procent för prisstabilitetskriteriet. HIKP-inflationen förväntas stiga gradvis de kommande månaderna, främst på grund av högre råvarupriser, ett allt bredare pristryck och förvärrade flaskhalsar på utbudssidan till följd av kriget mellan Ryssland och Ukraina. Under de senaste tio åren har den fluktuerat inom ett relativt brett intervall, från -0,7 procent till 7,0 procent, och genomsnittet under denna period var måttligt: 1,7 procent. Sett framöver råder oro för inflationskonvergensens långsiktiga varaktighet i Polen. Processen för att komma ikapp övriga EU-länder resulterar troligen i positiva inflationsskillnader visavi euroområdet eftersom BNP per capita och prisnivåer fortfarande är lägre i Polen än i euroområdet, under förutsättning att detta inte motverkas av en appreciering av den nominella växelkursen. För att förhindra att alltför stort pristryck och alltför stora makroekonomiska obalanser bildas måste upphämtningsprocessen få stöd av lämpliga politiska beslut.

Polens offentliga budgetsaldo låg väl under referensvärdet för underskott på 3 procent av BNP 2021, och landets skuldkvot låg under referensvärdet på 60 procent. Polen har varit föremål för stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del sedan 2015. Under perioden fram till 2019 uppfylldes underskottskriteriet, och skuldkvoten minskade. År 2021 uppvisades ett underskott i de offentliga finanserna som uppgick till 1,9 procent av BNP. I sin ekonomiska vårprognos 2022 förutspår dock Europeiska kommissionen en tydlig försämring av budgetsaldot 2022, då underskottet beräknas ligga över referensvärdet på 3 procent p.g.a. av kostnader för att hjälpa ukrainska flyktingar, högre räntekostnader, temporära lättnader beroende på hög energi- och livsmedelsinflation samt lägre intäkter från inkomstskattereform. I maj 2022 gjorde Europeiska kommissionen bedömningen att referensvärdet överskreds undantagsvis men inte övergående. Med anledning av den exceptionella osäkerhet som skapats av de fortsatta extraordinära makroekonomiska och finanspolitiska effekterna pga. covid-19-pandemin och även av Rysslands invasion av Ukraina beslutade kommissionen att inte föreslå att öppna upp nya förfaranden vid alltför stora underskott i detta läge. I juni 2021 konstaterade Europeiska kommissionen att underskottet i de offentliga finanserna 2020 låg över och inte nära referensvärdet på 3 procent, medan statsskulden i förhållande till BNP låg kvar under tröskelvärdet på 60 procent. Trots det inledde kommissionen inte något förfarande vid alltför stora underskott på grund av de exceptionella omständigheterna förorsakade av covid-19-pandemin. Underskottet minskade 2021 när de flesta nödåtgärder upphört, och statsskulden i förhållande till BNP sjönk till 53,8 procent. Skuldkvoten förväntas däremot förbättras väsentligt och ligga kvar under referensvärdet på 60 procent. Enligt Europeiska kommissionens senaste bedömning av den finanspolitiska hållbarheten löper Polen medelhög risker för hållbarheten på medellång och lång sikt i och med budgettryck p.g.a. en åldrande befolkning och en inledningsvis ogynnsam budgetställning. I och med att det även fortsatt bör finnas utrymme för anpassningar i finanspolitiken utifrån hur pandemin utvecklar sig och med tanke på det geopolitiska läget är det mycket viktigt med effektiva och välriktade åtgärder, liksom ansvarsfulla och tillväxtfrämjande finanspolitiska insatser för att sunda offentliga finanser ska säkerställas i framtiden.

Under den tvååriga referensperioden från den 26 maj 2020 till den 25 maj 2022 deltog den polska zlotyn inte i ERM2 utan handlades inom ramen för ett system med rörlig växelkurs. Under referensperioden visade den polska zlotyns växelkurs mot euron i genomsnitt en relativt hög grad av volatilitet. Den 25 maj 2022 var växelkursen 4,6210 zloty per euro, dvs. 2,1 procent svagare än dess genomsnittliga nivå i maj 2020. I slutet av mars 2022 ingick Narodowy Bank Polski ett swappavtal med ECB, som innebar att den polska centralbanken kunde låna upp till tio miljarder euro mot zloty för att tillgodose eventuella behov av likviditet i euro i det polska finansiella systemet. Eftersom detta avtal bidrog till att minska de potentiella riskerna för finansiella sårbarheter kan det även ha påverkat växelkursen under slutet referensperioden.

Under referensperioden från maj 2021 till april 2022 låg den långa räntan i Polen i genomsnitt på 3,0 procent, alltså strax över referensvärdet för räntekriteriet på 2,6 procent. De långa räntorna i Polen har sjunkit sedan 2012 och 12-månaders genomsnittet har gått ner från ungefär 6 procent till 3 procent.

För att åstadkomma ett klimat som främjar varaktig konvergens i Polen krävs stabilitetsinriktad ekonomisk politik, riktade strukturreformer och politiska åtgärder som säkrar finansiell stabilitet. Vad gäller makroekonomiska obalanser valde Europeiska kommissionen inte ut Polen för en djupare granskning i sin rapport om förvarningsmekanismen 2022. För att bibehålla utländska investerares förtroende och säkerställa att banksektorn bidrar till ekonomisk tillväxt på ett sunt sätt är det viktigt att bevara den starka finansiella ställning som banksektorn i dagsläget har. Detta bör stödjas genom målinriktade strukturreformer inriktade på att minska friktioner på arbetsmarknaden, stärka konkurrensen på produktmarknaderna och påskynda innovation och modernisering av infrastrukturen. I syfte att ytterligare stärka förtroendet för det finansiella systemet bör de nationella behöriga myndigheterna fortsätta att förbättra sin tillsynspraxis genom att bl.a. följa tillämpliga rekommendationer från relevanta internationella och europeiska organ och ha ett nära samarbete med andra nationella tillsynsmyndigheter i EU:s medlemsstater inom tillsynskollegierna.

Den polska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankens oberoende, sekretess, förbud mot monetär finansiering samt rättslig integration i Eurosystemet. Polen är en EU-medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget.

4.6 Rumänien

I april 2022 var den genomsnittliga HIKP-inflationen över tolv månader i Rumänien 6,4 procent, dvs. väl över referensvärdet på 4,9  procent för prisstabilitetskriteriet. HIKP-inflationen förväntas stiga gradvis de kommande månaderna, främst på grund av högre råvarupriser, ett allt bredare pristryck och förvärrade flaskhalsar på utbudssidan till följd av kriget mellan Ryssland och Ukraina. Under de senaste tio åren har HIKP-inflationen fluktuerat inom ett relativt brett intervall, från -1,7 procent till 6,4 procent, och genomsnittet under denna period var måttligt: 2,2 procent. Sett framöver råder oro för inflationskonvergensens långsiktiga varaktighet i Rumänien. Processen för att komma ikapp övriga EU-länder resulterar sannolikt i positiva inflationsskillnader visavi euroområdet eftersom BNP per capita och prisnivåer fortfarande är lägre i Rumänien än i euroområdet, under förutsättning att detta inte motverkas av en appreciering av den nominella växelkursen. För att förhindra att ett alltför stort pristryck bildas och för att minska makroekonomiska obalanser måste upphämtningsprocessen få stöd av lämpliga politiska beslut.

Trots att Rumäniens underskottskvot låg betydligt över referensvärdet på 3 procent av BNP 2021 är förfarande vid alltför stora underskott, som hade inleddes i april 2020, vilande. Rumänien har sedan april 2020 varit föremål för ett förfarande vid alltför stora underskott på grund av att landets budgetunderskott översteg referensvärdet på 3 procent av BNP 2019. Landets totala underskott uppgick år 2021 till 7,1 procent av BNP, vilket är bättre än det rekommenderade målet, och det obligatoriska målet för den finanspolitiska insatsen uppfylldes. Följaktligen är förfarandet vid alltför stora underskott vilande. Enligt Europeiska kommissionens ekonomiska vårprognos 2022 förväntas målen för perioden 2022 till 2024 inte uppnås om inte politiken läggs om. I prognosen påpekas att det behövs en strategi för konsolidering på medellång sikt och motsvarande korrigerande åtgärder. Skuldkvoten ligger under tröskelvärdet på 60 procent av BNP men har stigit sedan 2019. Europeiska kommissionens senaste bedömning av den finanspolitiska hållbarheten visar att riskerna för hållbarheten är låga på kort sikt, höga på medellång sikt och medelhöga på lång sikt, och att Rumänien måste ta itu med utmaningarna med en åldrande befolkning. I och med att det även fortsatt bör finnas utrymme för anpassningar i finanspolitiken utifrån hur pandemin utvecklar sig och med tanke på det geopolitiska läget är det mycket viktigt med effektiva och välriktade åtgärder, liksom ansvarsfulla och tillväxtfrämjande finanspolitiska insatser i överensstämmelse med bestämmelserna i stabilitets- och tillväxtpakten, för att hållbarheten i de offentliga finanserna ska säkerställas på medellång sikt.

Under referensperioden från den 26 maj 2020 till den 25 maj 2022 deltog den rumänska valutan leu inte i ERM2 utan handlades inom ramen för ett system med rörlig växelkurs som inbegriper en kontrollerad flytande växelkurs. Under referensperioden visade den rumänska leuens växelkurs mot euron i genomsnitt en mycket låg grad av volatilitet. Den 25 maj 2022 var växelkursen 4,9416 leu per euro, dvs. 2,2 procent svagare än dess genomsnittliga nivå i maj 2020. I juni 2020 ingick Banca Naţională a României ett repo-swappavtal med ECB, som innebar att den rumänska centralbanken kunde låna upp till 4,5 miljarder euro mot ställande av säkerhet av hög kvalitet i euro för att förse rumänska finansinstitut med likviditet i euro och tillgodose eventuella likviditetsbehov som uppstått till följd av pandemin. Eftersom detta avtal bidrog till att minska de potentiella riskerna för finansiella sårbarheter minskade kan det även ha påverkat växelkursen under referensperioden.

Under referensperioden från maj 2021 till april 2022 låg den långa räntan i Rumänien på i genomsnitt 4,7 procent, alltså väl över referensvärdet för räntekriteriet på 2,6 procent. De långa räntorna i Rumänien har sjunkit sedan 2012 och tolvmånadersgenomsnittet har gått ned från strax över 7 procent till runt 4,5 procent.

För att uppnå ett klimat som främjar varaktig konvergens i Rumänien krävs en stabilitetsinriktad ekonomisk politik och omfattande strukturreformer. Vad gäller makroekonomiska obalanser valde Europeiska kommissionen ut Rumänien för en djupare granskning i sin rapport om förvarningsmekanismen 2022 och pekade på problem med utlandsställningen och kostnadskonkurrenskraften. Även om Rumänien har gjort stora framsteg när det gäller att uppfylla villkoren för ekonomisk konvergens sedan början av 2010-talet finns det fortfarande problem med låga produktivitetsnivåer. Den relativt låga kvaliteten på landets institutioner och förvaltning, liksom dess bristfälliga företagsklimat, fortsätter att hämma landets potential för tillväxt. Därutöver är det viktigt att EU-medel utnyttjas på ett effektivt sätt för att främja ekonomisk tillväxt på medellång sikt och för att föra ekonomin igenom den kommande gröna och digitala omställningen. Det behövs även reformer för att bekämpa korruption och förbättra konkurrensen och förutsägbarheten i landets skatte-, rätts-, lagstiftnings- och förvaltningssystem. I syfte att ytterligare stärka förtroendet för det finansiella systemet bör de nationella behöriga myndigheterna fortsätta att förbättra sin tillsynspraxis genom att bl.a. följa tillämpliga rekommendationer från relevanta internationella och europeiska organ och ha ett nära samarbete med andra nationella tillsynsmyndigheter i EU:s medlemsstater inom tillsynskollegierna.

Den rumänska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankens oberoende, förbud mot monetär finansiering samt rättslig integration i Eurosystemet. Rumänien är en EU-medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget.

4.7 Sverige

I april 2022 var den genomsnittliga HIKP-inflationen över tolv månader i Sverige 3,7 procent, dvs. väl under referensvärdet på 4,9 procent för prisstabilitetskriteriet. HIKP-inflationen förväntas stiga gradvis de kommande månaderna, främst på grund av högre råvarupriser, ett allt bredare pristryck och förvärrade flaskhalsar på utbudssidan till följd av kriget mellan Ryssland och Ukraina. Under de senaste tio åren har den årliga HIKP-inflationen fluktuerat mellan 0,2 procent och 3,7 procent, och genomsnittet under denna period var dämpat: 1,2 procent. Sveriges BNP per capita ligger redan över euroområdets som helhet så det finns inga problem med att komma ikapp. Penningpolitiken och det stabilitetsinriktade institutionella ramverket torde fortsätta att stödja prisstabiliteten i Sverige.

Sveriges underskott i de offentliga finanserna låg väl under referensvärdet på 3 procent av BNP 2021, och landets offentliga skuld i förhållande till BNP låg väl under referensvärdet på 60 procent. Sverige har aldrig varit föremål för ett förfarande vid alltför stora underskott. Enligt kommissionens ekonomiska vårprognos 2022 är kraven i stabilitets- och tillväxtpakten uppfyllda. Enligt kommissionens senaste bedömning av den finanspolitiska hållbarheten löper Sverige låga risker på medellång och lång sikt. I och med att det även fortsatt bör finnas utrymme för anpassningar i finanspolitiken utifrån hur pandemin utvecklar sig och med tanke på det geopolitiska läget lär Sverige, om landet vidtar effektiva och välriktade åtgärder och fortsätter att uppnå det medelfristiga målet de kommande åren, förbättra sina redan sunda offentliga finanser ytterligare.

Under den tvååriga referensperioden från den 26 maj 2020 till den 25 maj 2022 deltog den svenska kronan inte i ERM2 utan handlades inom ramen för ett system med rörlig växelkurs. Under de två åren visade växelkursen för den svenska kronan mot euron i genomsnitt en relativt hög grad av volatilitet. Den 25 maj 2022 var växelkursen 10,5419 kronor per euro, dvs. 0,5 procent starkare än dess genomsnittliga nivå i maj 2020. Under referensperioden hade Sveriges riksbank ett swappavtal med ECB, som innebar att Riksbanken kunde låna upp till tio miljarder euro mot svenska kronor. Detta avtal hade gällt sedan den 20 december 2007 och syftet med det är att se till att finansmarknaderna fungerar väl och att vid behov förse marknaderna med likviditet i euro. I och med att avtalet bidrog till att minska de finansiella sårbarheterna kan det även ha påverkat den svenska kronans växelkurs mot euron under referensperioden.

Under referensperioden från maj 2021 till april 2022 låg den långa räntan i Sverige i genomsnitt på 0,4 procent och var alltså fortsatt väl under referensvärdet för räntekriteriet på 2,6 procent. De långa räntorna i Sverige har sjunkit sedan 2012 och tolvmånadersgenomsnittet har gått ner från runt 2 procent till runt 0,5 procent.

För att bibehålla ett klimat som främjar varaktig konvergens i Sverige krävs att den stabilitetsinriktade ekonomiska politik som förts bibehålls, liksom även riktade strukturreformer och åtgärder för att säkra finansiell stabilitet. Trots den stora inverkan som pandemin har haft på realekonomin har bostadspriserna stigit kraftigt i Sverige sedan våren 2020, främst på grund av ökad efterfrågan. Denna prisuppgång verkar avvika väsentligt från andra historiska grundfaktorer som bolåneräntor och hushållens disponibla inkomst. Europeiska kommissionen valde ut Sverige för en djupare granskning i sin rapport om förvarningsmekanismen 2022, främst på grund av de makroekonomiska obalanser som uppstått på grund av bostadsmarknaden. I syfte att ytterligare stärka förtroendet för det finansiella systemet bör de nationella behöriga myndigheterna fortsätta att förbättra sin tillsynspraxis genom att bl.a. följa tillämpliga rekommendationer från relevanta internationella och europeiska organ och ha ett nära samarbete med andra nationella tillsynsmyndigheter i EU:s medlemsstater inom tillsynskollegierna.

Den svenska lagstiftningen uppfyller inte alla krav på centralbankens oberoende, förbud mot monetär finansiering samt rättslig integration i Eurosystemet. Sverige är en EU-medlemsstat med undantag och måste därför uppfylla alla anpassningskrav enligt artikel 131 i fördraget. I enlighet med fördraget har Sverige sedan den 1 juni 1998 skyldighet att anta nationell lagstiftning inför en integration i Eurosystemet. De svenska myndigheterna har under denna tid inte vidtagit några lagstiftningsåtgärder för att rätta till de oförenligheter som beskrivits här och i tidigare rapporter.

5 Granskning av ekonomisk konvergens i enskilda länder

5.1 Bulgaria

5.2 Czech Republic

5.3 Croatia

5.4 Hungary

5.5 Poland

5.6 Romania

5.7 Sverige

5.7.1 Prisutveckling

I april 2022 var den genomsnittliga HIKP-inflationen över tolv månader i Sverige 3,7 procent, dvs. väl under referensvärdet på 4,9 procent för prisstabilitetskriteriet (diagram 5.7.1). HIKP-inflationen förväntas stiga gradvis de kommande månaderna, främst på grund av högre råvarupriser, ett allt bredare pristryck och förvärrade flaskhalsar på utbudssidan till följd av kriget mellan Ryssland och Ukraina.

Under de senaste tio åren har den genomsnittliga HIKP-inflationen över tolv månader fluktuerat inom ett intervall från 0,2 procent till 3,7 procent och genomsnittet under denna period var dämpat, 1,2 procent. Mellan 2012 och 2014 var konsumentprisinflationen begränsad tack vare kronans stadiga appreciering i nominella effektiva termer tillsammans med svagt externt pristryck. Inflationen tog åter fart 2015 från mycket låga nivåer genom fördröjda effekter av kronans depreciering 2014 och stark ekonomisk tillväxt (se diagram 5.7.1). Den uppåtgående inflationstrenden fick stöd av en ackommoderande penningpolitisk inriktning. I och med att Sveriges riksbanks sänkte styrräntan till negativt territorium och inledde ett program för köp av statsobligationer i februari 2015. Mellan början av 2017 och början av 2019 har HIKP-inflationen pendlat mellan 1,4 procent och 2,5 procent i och med att volatila energipriser bidragit till en ryckig inflationsutveckling. I december 2018 höjde Sveriges riksbank reporäntan från -0,50 procent till -0,25 procent mot bakgrund av kraftig ekonomisk tillväxt och stigande kärninflation. Trots en tydlig avmattning i ekonomisk aktivitet och en nedgång i inflationen till under inflationsmålet på 2 procent p.g.a. lägre energipriser fortsatte centralbanken att höja styrräntan igen i slutet av december 2019, från -0,25 procent till 0 procent. Samtidigt fortsatt kärninflationen att stiga och låg under det fjärde kvartalet 2019 på 1,8 procent. I och med att den svenska ekonomin tappade fart under det första halvåret 2020 som resultat av covid-19-pandemin föll HIKP-inflationen kraftigt och låg i genomsnitt på 0,7 procent för hela året. Svagt kostnadstryck återspeglade bl.a. lågt resursutnyttjande, starkare real valutakurs, dämpade importpriser och måttliga löneökningar. Förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter fördröjdes i frågan om fleråriga löneavtal. Detta ledde under andra halvåret 2020 till en brant minskning av ersättningar till anställda. De stora finanspolitiska, makrotillsyns- och penningpolitiska åtgärder som de nationella myndigheterna vidtog för att uppväga den ekonomiska skada som pandemin förorsakade samt utfasningen av pandemirelaterade restriktioner gav stöd till en kraftig uppgång i den ekonomiska aktiviteten. Mot denna bakgrund växte den ekonomiska aktiviteten under 2021 med 4,8 procent och HIKP-inflationen steg med 2,7 procent – den kraftigaste ökningen sedan 2008 – huvudsakligen beroende på stigande energipriser (tabell 5.7.1).

Under de fyra första månaderna 2022 steg den årliga genomsnittliga HIKP-inflationen ytterligare till 5,3 procent. Både kärninflationen och energiinflationen steg kraftigt. Rysslands invasion av Ukraina i slutet av februari 2022 drev upp priserna på råvaror och energi, vilket ledde till ytterligare inflationstryck. Mot denna bakgrund beslutade Riksbankens direktion den 28 april 2022 att höja sin styrränta till 0,25 procent, upp från 0 procent, för att hindra den höga inflationen från att bita sig fast i pris- och lönebildning. Direktionen beslutade även att minska takten på centralbankens tillgångsköp under det andra halvåret 2022.

Policyval har också spelat en viktig roll för att forma inflationsutvecklingen i Sverige under de senaste tio åren, framför allt penningpolitikens inriktning mot prisstabilitet. Sveriges riksbank har sedan 1995 ett inflationsmål, kvantifierat som en årlig ökning på 2,0 procent i KPI. Målet för penningpolitiken ändrades något i juni 2010 då toleransintervallet på ±1 procentenhet togs bort. Sveriges institutionella ram, som främjar en försiktig finanspolitik och måttliga löneökningar, har i allmänhet gett stöd åt prisstabilitet. Sveriges riksbank beslutade emellertid i september 2017 att använda inflation mätt med KPIF (KPI med fast ränta) som en formell målvariabel för penningpolitiken och samtidigt behålla det penningpolitiska målet på 2,0 procent. Riksbanken beslutade även att använda ett variationsband på ±1 procent för att illustrera att penningpolitiken inte kan detaljstyra inflationsutvecklingen.

Inflationen i Sverige beräknas sjunka under bedömningsperioden, men ligga kvar över 2,0 procent. Som läget ser ut i dag är dock prognoserna högst osäkra. Enligt Europeiska kommissionens ekonomiska vårprognos 2022 väntas den genomsnittliga årliga HIKP-inflationen stiga till 5,3 procent 2022 för att sedan gå ner till 3,0 procent 2023, främst beroende på att globala flaskhalsar på utbudssidan lättar och att energi- och råvarupriser går ner i början av 2023. Riskerna för inflationsutvecklingen ligger dock på uppsidan i och med att inflationstrycket som orsakats av konflikten mellan Ryssland och Ukraina kan bli mer långvarigt än vad som först väntades och även ge upphov till löneökningar och högre inflationsförväntningar. På lite längre sikt torde penningpolitiken och det stabilitetsinriktade institutionella ramverket fortsätta att stödja prisstabiliteten i Sverige.

För att bibehålla ett klimat som främjar hållbar konvergens i Sverige krävs en fortsättning av den stabilitetsinriktade ekonomiska politik som förts samt riktade strukturreformer. Trots den stora negativa inverkan som pandemin har haft på realekonomin har bostadspriserna stigit kraftigt i Sverige sedan våren 2020, främst på grund av ökad efterfrågan. Denna prisuppgång verkar avvika väsentligt från andra historiska grundfaktorer som bolåneräntor och hushållens disponibla inkomst. Europeiska kommissionen valde ut Sverige för en djupare granskning i sin rapport om förvarningsmekanismen 2022, främst på grund av de makroekonomiska obalanser som uppstått på grund av bostadsmarknaden.

Politik som rör den finansiella sektorn ska inriktas på att fortsätta att säkerställa att finanssektorn på ett sunt vis bidrar till ekonomisk tillväxt. Under de senaste åren har makrofinansiella risker varit höga, främst till följd av höga bostadspriser, hushållens förhöjda skuldsättning och bankernas större exponering mot bostadsmarknaden. Även om banksektorns motståndskraft har förbättrats under de senaste åren i och med att bankerna byggt upp likviditetsbuffertar och ökat kapitaltäckningsgraden behöver de svenska myndigheterna ta itu med de strukturella faktorerna bakom prisutvecklingen på bostadsfastigheter för att minska de makrofinansiella riskerna. Mot denna bakgrund beslutade den svenska tillsynsmyndigheten (Finansinspektionen) 2021 att inte längre bevilja undantag från amorteringskrav och att öka den kontracykliska bufferten. I syfte att ytterligare stärka förtroendet för det finansiella systemet bör de nationella behöriga myndigheterna fortsätta att förbättra sin tillsynspraxis genom att bl.a. följa tillämpliga rekommendationer från relevanta internationella och europeiska organ samt genom att nära samarbeta med andra nationella tillsynsmyndigheter i EU-länder inom tillsynskollegierna.

5.7.2 De offentliga finansernas utveckling

Sveriges underskott i de offentliga finanserna låg väl under referensvärdet på 3 procent 2021, och landets skuldkvot låg väl under referensvärdet på 60 procent. Under referensåret 2021 redovisade den offentliga sektorns budgetsaldo ett underskott på 0,2 procent av BNP, dvs. väl under referensvärdet för budgetunderskott på 3 procent och nära en balanserad budget. Den offentliga skuldkvoten uppgick till 36,7 procent av BNP, dvs. väl under referensvärdet på 60 procent (se tabell 5.7.2). Jämfört med föregående år minskade underskottet med 2,5 procentenheter av BNP och skuldkvoten märkbart med 2,9 procentenheter. När det gäller andra statsfinansiella faktorer överskred underskottskvoten 2021 inte de offentliga investeringarna i förhållande till BNP. Budgeten uppvisade ett underskott under 2020 och 2021 på grund av covid-19-pandemins konsekvenser och de finanspolitiska åtgärder som vidtogs för att motverka dessa konsekvenser.

Sverige är för närvarande föremål för stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del. Sverige har aldrig varit föremål för ett beslut av Ekofin-rådet om förekomst av ett alltför stort underskott. I kommissionens ekonomiska vårprognos 2022 gjordes bedömningen att det strukturella saldot låg kvar inom ramen för det medelfristiga målet 2021.

Både cykliska och icke-cykliska faktorer till följd av covid-19-pandemin bidrog till det försämrade budgetsaldot under perioden 2019–2021. Efter strukturella överskott mellan 2016 och 2019, gör Europeiska kommissionen uppskattningen (tabell 5.7.2) att det strukturella budgetsaldot försämrats med 0,8 procentenheter 2020, främst p.g.a. högre utgifter till följd av politiska beslut som resultat av covid-19-krisen. Cykliska faktorer bidrog också med 3,3 procentenheter till den totala ökningen av budgetunderskottet. Från 2020 till 2021 blev det strukturella saldot åter positivt, 0,5 procent av BNP, och den cykliska komponenten förbättrades med 1,6 procentenheter.

Trots covid-19-krisen har den offentliga sektorns skuldkvot legat kvar väl under referensvärdet på 60 procent under de senaste åren. Från 2017 till 2019 sjönk skuldkvoten i Sverige stadigt, från 40,7 procent till 34,9 procent av BNP, främst tack vare primära överskott och gynnsamma ränte-tillväxt-differenser. Dock ledde pandemiåtgärder till att denna kvot åter ökade till 39,6 procent 2020, mot bakgrund av ett primärt underskott och en ogynnsam ränte-tillväxt-differens. Trenden hade redan vänt 2021 och den offentliga skuldkvoten sjönk till 36,7 procent av BNP (tabell 5.7.2).

Den offentliga sektorns skuldstruktur i Sverige visar att budgetsaldot är relativt känsligt för räntefluktuationer, men relativt okänsligt för valutakursrörelser. Andelen statsskuld med kort löptid är relativt hög (24,9 procent 2021 – tabell 5.7.2). Om man betraktar andelen skuld med rörlig ränta och nivån på skuldkvoten är budgetsaldot relativt känsligt för ränteändringar. Vidare är andelen av den offentliga sektorns skuld i utländsk valuta relativt hög (17,3 procent 2021). Betraktar man däremot den lilla andelen av skulden i utländsk valuta som procentuell andel av BNP är budgetsaldot relativt okänsligt för växelkursrörelser.

I Europeiska kommissionens ekonomiska vårprognos 2022 förutspås en mindre försämring i budgetsaldot för 2022, följt av en förbättring 2023 och en märkbar minskning i den offentliga skuldkvoten. Enligt kommissionens senaste prognos förväntas budgetsaldot försämras något till ett underskott på 0,5 procent av BNP under 2022 för att därefter förbättras till ett överskott på 0,5 procent av BNP under 2023. Det skulle alltså ligga väl under referensvärdet för underskott under 2022 och uppvisa ett överskott 2023. Den förväntade måttliga försämringen i det offentliga budgetsaldot 2022 härrör från finanspolitiska åtgärder för att begränsa effekterna av pandemin, den stigande inflationen och konsekvenserna av Rysslands invasion av Ukraina. Under 2022 och 2023 väntas det strukturella underskottet ligga kvar inom det medelfristiga målet (ett strukturellt underskott på 1 procent av BNP). Den offentliga sektorns skuldkvot beräknas sjunka märkbart under de kommande åren till 33,8 procent av BNP 2022 och till 30,5 procent av BNP 2023, alltså väl under referensvärdet på 60 procent. Den beräknade utvecklingen av budgetsaldot och skuldkvoten för 2022 och 2023 som presenterades i Sveriges konvergensprogram 2022 är nära de som visades i Europeiska kommissionens ekonomiska vårprognos.

Sverige har ett starkt finanspolitiskt styrsystem. Efter de senaste revideringarna i det finanspolitiska ramverket, vilka trädde i kraft 2019, är målet för överskott i de offentliga finanserna nu ⅓ procent av BNP över konjunkturcykeln. Detta mål är mycket mer ambitiöst än målen för de strukturella saldona i EU:s finanspolitiska ram. Därutöver infördes ett skuldankare i det finanspolitiska ramverket 2019, med ett riktmärke för skuldkvoten på 35 procent (Maastrichtdefinitionen). En målavvikelse från skuldankaret på 5 procentenheter eller mer i någondera riktning innebär att regeringen ska lägga fram en rapport till riksdagen och förklara skälen till avvikelsen och en plan för att återgå till målet. Skuldnivån på 35 procent lämnar en väsentlig säkerhetsmarginal till Maastricht-referensvärdet på 60 procent av BNP. Det svenska finanspolitiska ramverket inbegriper även ett rullande nominellt treårigt utgiftstak för statsbudgeten och ålderspensionssystemet och ett kommunalt balanskrav. Sammantaget är det finanspolitiska ramverket starkt och efterlevnad av det nya överskottsmålet bör stärka de reviderade offentliga finansernas hållbarhet på medellång sikt i linje med kraven i stabilitets- och tillväxtpakten.

Sverige löper låg risk i fråga om de offentliga finansernas hållbarhet på medellång och lång sikt. Analysen, som presenteras i Europeiska kommissionens hållbarhetsrapport 2021 pekar på låga risker på medellång ^[176] och lång sikt.^[177] Denna positiva bedömning beror huvudsakligen på en inledningsvis gynnsam budgetställning, som delvis dämpar den beräknade ökningen för åldersrelaterade kostnader, samt även på en låg statsskuld. Referensscenariot från 2021 har tagits fram av arbetsgruppen för åldrande, som inrättats av kommittén för ekonomisk politik och Europeiska kommissionen. Enligt detta referensscenario förutspås en märkbar ökning av åldersrelaterade kostnader med 2,3 procentenheter av BNP under perioden 2019–2070,^[178] från en nivå på 24,1 procent av BNP 2019. Denna uppgång beror främst på kostnader för långtidsvård. I arbetsgruppens riskscenario uppgår kostnadsökningen för en åldrande befolkning till 7,2 procentenheter av BNP. Denna siffra ligger över EU:s genomsnitt.

Sverige bör bygga på sina goda meriter och uppfylla kraven i stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del. Även om finanspolitiken bör ha fortsatt utrymme för anpassning utifrån hur pandemin utvecklar sig och med tanke på det geopolitiska läget bör Sverige se till att fortsätta att förankra sunda offentliga finanser i sitt regelbaserade finanspolitiska ramverk med stöd i form av bibehållet överskott i de offentliga finanserna, i genomsnitt, över en konjunkturcykel, och på så vis uppfylla sitt reviderade överskottsmål under de kommande åren.

5.7.3 Växelkursutveckling

Under den tvååriga referensperioden från den 26 maj 2020 till den 25 maj 2022 deltog den svenska kronan inte i ERM2 utan handlades inom ramen för ett system med rörlig växelkurs. Under referensperioden handlades den svenska kronan i stort sett på nivåer väl över sin genomsnittliga växelkursnivå på 10,5970 kronor per euro från maj 2020, vilken i avsaknad av en centralkurs i ERM2 används som ett riktmärke (se diagram 5.7.3). Under referensperioden var den största avvikelsen uppåt från detta riktmärke 6,6 procent, medan den största avvikelsen nedåt var 2,7 procent. Den 25 maj 2022 var växelkursen 10,5419 kronor per euro, dvs. 0,5 procent starkare än den genomsnittliga nivån i maj 2020. Under referensperioden hade Sveriges riksbank ett swappavtal med ECB, som innebar att Riksbanken kunde låna upp till 10 miljarder euro mot svenska kronor. Detta avtal hade gällt sedan den 20 december 2007 och syftet med det är att se till att finansmarknaderna fungerar väl och att vid behov förse marknaderna med likviditet i euro. I och med att avtalet bidrog till att minska de finansiella sårbarheterna kan det även ha påverkat den svenska kronans växelkurs mot euron under referensperioden. Under de senaste tio åren har den svenska kronans växelkurs försvagats mot euron med 17,2 procent.

Den svenska kronans växelkurs mot euron visade i genomsnitt en relativt hög grad av volatilitet under den tvååriga referensperioden. Den svenska kronan stärktes stadigt mot euron under 2020, med stöd av de relativa motståndskraften i den svenska ekonomin under covid-19-pandemin. Under 2021 förblev kronans växelkurs i stort sett stabil och fluktuerade runt en växelkurs på omkring 10,2 kronor per euro. Mot slutet av året stärktes den temporärt för att sedan åter försvagas. I början av 2022 låg växelkursen på 10,3 kronor per euro. Kronans växelkurs försvagades sedan ytterligare efter de störningar som uppstod på valutamarknaderna efter Rysslands invasion av Ukraina, men stärktes sedan åter i början av mars 2022 och nådde en nivå på runt 10.3 kronor per euro i slutet av referensperioden. Under referensperioden var ränteskillnaderna för korta räntor gentemot 3-månaders Euribor överlag måttliga och uppgick till 0,5 procentenheter under den tremånadersperiod som slutade i mars 2022.

Den svenska kronans reala effektiva växelkurs har försvagats under de senaste tio åren (diagram 5.7.4).

Under de senaste tio åren har Sverige haft relativt stora bytesbalansöverskott och sedan 2018 har nettoutlandsställningen varit klart positiv (tabell 5.7.3). Överskottet i bytes- och kapitalbalansen uppgick 2021 till 5,7 procent av BNP och återspeglar överskott i varu- och primära inkomstbalansen. Motsvarande nettokapitalutflöden i den finansiella balansen var huvudsakligen i direktinvesteringar och andra investeringar. Bruttoskuld mot utlandet, som är koncentrerad i monetära och finansiella institut, uppgick 2021 till 173,3 procent av BNP. Under de senaste tio åren redovisade Sverige i genomsnitt en lätt positiv nettoutlandsställning. Sedan 2018 har den utlandsställningen vänt och blivit positiv och nådde 17,8 procent av BNP 2021.

Sveriges ekonomi är genom handel och investeringar väl integrerad med euroområdet. Export av varor och tjänster till euroområdet uppgick 2021 till 46,6 procent av den totala exporten medan motsvarande importsiffra var lägre, på 42,2 procent. Samma år var euroländernas andel av Sveriges ingående direktinvesteringar 56,2 procent och deras andel av skulder i portföljinvesteringar var 43,7 procent. Andelen av svenska innehav av utländska tillgångar investerade i euroområdet låg 2021 på 38,7 procent för direktinvesteringar och på 33,9 procent för portföljinvesteringar.

5.7.4 Utvecklingen av långa räntor

Under referensperioden från maj 2021 till april 2022 låg den långa räntan i Sverige på en i genomsnitt något positiv nivå, 0,4 procent, och var alltså fortsatt väl under referensvärdet för räntekriteriet på 2,6 procent (diagram 5.7.5).

De långa räntorna i Sverige har följt en nedåtgående trend sedan 2012 och har gått ned från runt 2 procent till 1,5 procent i slutet av referensperioden. Efter en period av gradvisa men måttliga ökningar under 2012 och 2013, beroende på höga riskaptitsnivåer och en gradvis omställning från säkra till mer riskfyllda nivåer, sjönk de långa räntorna med mer än 200 räntepunkter fram till mars 2015. Därefter har de långa räntorna i Sverige i stort sett rört sig i linje med den inhemska konjunkturcykeln och den globala utvecklingen. Efter att ha ökat måttligt under perioden 2016–2018 beroende på en återhämtning i ekonomisk tillväxt och inflation följde de långa räntorna i Sverige under 2019 den nedåtgående trenden i omvärlden och fluktuerade runt 0 procent fram till slutet av 2020, med temporära perioder då de blev något negativa. Som respons på covid-19-pandemin tillkännagav Sveriges riksbank 2020 bl.a. en ökning av ramen för sitt program för kvantitativa lättnader fram till slutet av 2021. Programmet omfattar stats- och företagsobligationer samt köp av företagscertifikat och har till syfte att motverka de negativa ekonomiska effekterna av pandemin, säkerställa expansiva finansieringsförhållanden och främja marknadsfunktionalitet. I augusti 2020 sattes reporäntan till 0 procent, vilket är 50 räntepunkter över den lägsta nivån som sattes i februari 2016. Sveriges riksbanks penningpolitiska inriktning var fortsatt ackommoderande mellan augusti 2020 och april 2022 och bidrog på så vis till att dämpa sådant uppåtriktat tryck på de svenska långa räntorna som härstammar från den globala ekonomiska återhämtningen samt från uppgången i inflation och inflationsförväntningar. I slutet av april 2022 annonserade centralbanken en höjning av reporäntan till 0,25 procent och inledningen av en åtstramningscykel mot bakgrund av den stigande och varaktiga inflationen. Syftet med detta var att förhindra den höga inflationen från att bita sig fast i pris- och lönebildning. Som resultat stod den långa räntan på 1,5 procent i april 2022. Svenska statsskuldpapper noteras med högsta kreditvärdering av de tre ledande ratinginstituten.

Skillnaden i de svenska långa räntorna gentemot de länder i euroområdet som har högst ränta är mycket liten. Som resultat av sin sunda finanspolitik och balanserade och sunda ekonomi åtnjuter Sverige samma trovärdighet som de högst rankade länderna i euroområdet. Historiskt sett var ränteskillnaden mot genomsnittet i euroområdet negativ, om än ganska liten. Under det sista kvartalet 2020 vände den till något positiv och förblev så fram till april 2022 då den låg på10 räntepunkter. Skillnaden mot statsobligationer i euroområdet med bästa rating var 50 räntepunkter.

Den svenska kapitalmarknaden är högt utvecklad, med emissioner av företagsobligationer och en aktiemarknadskapitalisering som uppgår till en högre procentuell andel av BNP än i euroområdet (tabell 5.7.4). I förhållande till BNP är utestående belopp av skuldförbindelser utgivna av icke-finansiella företag i Sverige ungefär dubbelt så stort som i euroområdet. Storleken på den svenska aktiemarknaden, som procentuell andel av BNP, är också mer än dubbelt så stor som den i euroområdet. Svenska banker tenderar endast att i begränsad utsträckning finansiera sin verksamhet genom att låna från banker i euroområdet. Monetära finansinstitut i euroområdet hade 2021 fordringar som uppgick till 8,7procent av de svenska bankernas totala skulder. Graden av finansförmedling är hög i Sverige. I slutet av 2021 uppgick bankkrediter till den privata sektorn till 140,3 procent av BNP, vilket är mycket högre än motsvarande siffra för euroområdet på 111,1 procent.

5.7.5 Statistiktabeller och -diagram

Sverige